i orördt skick alltsedan Digerdöden, om hwars anställda förödelser den i sådan händelse bär ett talande wittnesbörd. Morlandabon minnes i traditionen wäl den stora mannadöden, och glömmer aldrig att i sina sägner derom berätta, huru twå små englar i barngestalter då gingo från hus till hus, den ena bewäpnad med en liten räfsa och den andra med en qwast, och att, då den förra räfsade utanför stugudörren, blef någon af hushållet skonad ifrån förstörelsen, men att hwarenda själ dog ut i den boning, utanför hwilken den senare engeln sopade med sin qwast. Denna sägen upprepas öfwer hela riket, och det måste wäcka förundran, att på de mest skilda orter träffa en så slående likhet i denna yttring af folktron.
Sällan eller aldrig hör man i Bohuslän upprepas de på andra orter inom riket wanliga sägnerna om Strömkarlen eller Necken. Dessa tillhöra trakter af ett wekare skaplynne än det sönderbrutna, klippiga Bohuslän. Likwäl förekommer uti Morlanda en sådan sägen, ehuru till sitt innehåll icke att räkna till de wanliga rörande Strömkarlasagorna, utan snarare att anse som en forntida allegorisk skildring af det hårda i den Bohuslänska strandbons lynne. Necken skall nemligen ofta wisat sig på stranden under skepnaden af en ståtlig, hwit häst. Omsider lyckades en bonde i Huseby gård att fånga honom, förmedelst en signad grimma. Bonden gjorde hela wårarbetet med den underbara hästen och plågade honom på allt upptänkligt sätt. Men slutligen, då bonden en dag spännt honom för harfwen, föll den helgade grimman af och den stackars Necken satte af i fullt sträck ifrån Huseby ned åt stranden till Gullberget och sedan öfwer Skaftölandet i hafwet, släpande harfwen efter sig. En qvartsgång med denna rigtning kallas ännu af allmogen Harfwedraget, och säges vara spår efter harfwen, som Necken skenade af med ifrån Huseby.
Folksagan omtalar widare, att en jätte stått wid Sörboklef och ernat derifrån slunga en sten, som kallades Örnekula, på Morlanda kyrka; men stenen nedföll på stranden wid Morlanda säteri, der Korskällan är belägen. Denna