Gripenklous trolldomskommision på Orust & Tjörn 1669-1672

Borgemester och Rådh vthi Stappel Staden Marstrand. Giöre Witterlige, att Anno 1669 d: 8 Junij höltz Rådstugo, öfwerwarandhes Presidenten Hr Lars Roman, Sampt Hans Kruse, Jochim Vesper, Peder Hansen, Råtgier Sckilder, och Tormo Nielsen, Rådmän.

Samma dag inställde sig för rätten Söfren Muremester som arbetar här på Cronones Fästning, vilken hade låtit uppstämma en kvinna Anna i Holta, boende här i staden, och gav klagan över henne, huruledes hon i desse dagar är om en afton där Söfren låg uti sin säng, inkommen i hans hus, gick fram till sängen och stack sin hand i hans barm och strök neråt över hans bara liv och på hans hemliga lem, och skämtade något med honom. Bland annat sade hon, att hon skulle taga snoppen ifrån honom. Och i detsamma gick hon ut av Söfrens stuga, och mötte så hans kvinna i dörren. Då sade Anna till henne: "Nu war iagh inne och togh snoppen ifrån mannen din." - "Dee skall du få Skam före". sade Söfrens kvinna.

Vilket han nu för rätten bekände och övertygade Anna i Holta, så vara skett. Litet efter som Anna var utgången, begynte det riva Söfren uti buken, som hade den varit full med kattungar och strax miste han sin mandom. När han det förnam, stod han strax upp av sängen och gick upp till Annas hus och bankade på dörren. Då sporde Anna, som innanför var, vem där banker på hennes dörr. Söfren svarade: "Det är Jagh, Sören Muremester". Då luckte hon upp för honom, och han sade till henne: "Så frampt du icke skaffar migh i.gien det som du i jånses togh ifrån migh, då skall du hafwa en Fanens färd, och iagh skall så låta festa dig i märgen, så du skall få en Eld till Löhn". Då svarade hon: "Min Sören, iagh tenker I ähr underligh. Hui liuger I migh såledis på? Jagh har intet taget noget ifrån eder eij heller kan iagh tage noget ifrån edher. Gåe hem och lägger edher". Därpå gick han hem.

En stund därefter gick hans hustru upp till Anna och bad hon skulle skaffa honom igen det hon hade tagit ifrån honom. Därpå svarade Anna lika detsamma som hon tillförne svarat Söfren. Men när klockan var 12 slagen om natten, kom Anna i Holta själv neder till Söfrens hus och bankade på dörren. Då luckte de henne in, och när hon kom in i stugan, sporde hon Söfren, vi han så ville ljuga på henne. Då svarade han: "Jagh liuger intet, kom och kiend på migh, så kanst du see det ähr sant". Emellertid tog hon åter på honom och "ströök nedh öfwer hans Gemecht". Och strax blev han frisk och fick sin mandom igen.

Här emot att svara mötte Anna i Holta och icke kunde ifrångå att hon ju hade rört vid Söfren utav kortvillighet. Men nekade högeligen icke hava gjort den gärning som Söfren henne tillägger. Eljest tillstod hon, att hava: om samme natt gånget till hans hus, det dock allenast för den orsaks skull, att Söfren således hade besökt henne. Item sade hon även att den tid hon rörde vid honom, förnam hon att han hade nog att göra med och felades intet.

Efter sådant angivande, är Anna i Holta till vidare förhör insatt och häftad uti stadens fängelse.

Den 10 juni hölls åter Rådstugu uti presidentens och Rådmännernas Hans Kruses, Pedher Hansens och Tormo Nielsens närvaro. Samme dag inkom för rätten efterskrivne klagomål och beskyllningar över Anna i Holta, nämligen:

Signe Larsdotter bekände, att för fjorton dagar sedan var Anna hos henne och ville låna jäst. Då hon ingen hade att låna henne, lovade Anna 3 gånger att hon aldrig skulle göra gott. Och strax efter blev Signes dotter sjuk, så hon nu ligger som en metemask och vissner bort. Vartill Signe fullkomligen gav Anna sak och sade henne vara därtill vållande.

Malin i Lunden beskyllde Anna i Holta i lika måtto för åtskillige olyckor som henne och hennes hus är vederfaret. Bland annat sade hon att hon en gång gick och bakade. Då kom Anna in till henne, och som det brann som aller hetaste i ugnen, blåste Anna tre gånger i den, så elden därvid ganske slocknade. En annan gång kort där efter kom Anna uti en brokot katts liknelse och ville riva strupen ut på Malins dotter. Och detsamma har hon en kort tid därefter även velat göra med hennes man Lars i Lunden. Vilket Malin sade hon haver sagt till Anna, men hon ville inte stort svara henne där till.

Kirstin Anders Mölners gav Anna i Holta fullkomlig sak att hon hade. förgjort hennes man Anders Mölner och varit orsak till hans död. I det hon för en åtta år sedan om en natt när klockan var 2 slagen inkom uti hennes hus, där hon gick och tunnade något öl. Då sporde Kirstin henne om hon ville dricka en gång. Anna svarade att hon ville gå med henne ut till karet i bryggehuset. Där skänkte Kirstin henne öl och sedan följdes de bägge in i stugan och fram till sängen där Anders låg. Då tog Anna på hans ene arm och rev skjortan i stycken på honom ifrån axelen och neder till handen. Häröver Anders blev vred och talte henne något illa till. Men sedan dess uti samfält åtte år hade Anders Mölner aldrig någon hälsodag intill sin siste dödstimme.

Bengdta Lars Spelemands beskyllde Anna i Holta i lika måtto för att hava omkommet hennes man. Det av den orsak, att hennes man och Annas man voro en gång komne uti något klammeri på gatan med varandre om någre Sillegarn, som Bengdta hade lovat att bygga för Anna. Och eftersom Bengdta icke fick stunder att bygga garnen för Anna, gick Annas man själv upp till Bengdta och tog garnen igen. Men när han sedan mötte Lars Spelemand på gatan, sade han till honom: "Huad ähr dhet för een Taska du hafver till quinde, som således liuger och icke will ferde mine Sillegarn som hun hafver lofvat?" Då svarade Lars: "Du hafver sielf en lättferdig Taska till quinde, som hafver varit till Baahus laghting för det som intet dugher, och sielf haar du ståndet i Rette för henne".

När nu Annas man kom hem och sade henne, att Lars Spelemand hade nämnt Bahuus lagting, blev hon så förbittrad, att allt det i huset var flög åstad, och då lofte hon att Lars skulle fara en Fanens färd. Dagen därefter, där Lars Spelemand med sitt sällskap skulle ro ut att draga deras Sillegarn, blev båten omkullkastad förrän han kom till sine garn. Och han blev själv tredje borte. Men en dräng som var med dem i båten, vilken var Annas systerson, han allena blev bärgad, de andre tre gingo under.

Eljest kommo alle de andre båter här för Byn väl hem fulle med sill och deras redskap väl behollen. Den samme morgen som det skedde, kom Anna i Holta in till Bengdta med ett krus öl och sade till henne: "Iagh weet når iagh hafver varit bedröfvat, så har iagh blefvet tröstet når iagh hafver fååt een gångh öhl at dricke". Men den stund visste Bengdta intet av att hennes man var borte bliven, och därför sade hon att hon ville taga Annas Själ på sin Själ, att hon var skyldig uti Lars Spelemands död och ingen annan.

Den 21 juni hölls Rådstugo. Då blev för rätten uppkallad Per Esbiörnssens kvinna Ingier Persdotter, som blev tillspord om henne något om Annas i Holta gärninger var bevist, eller om hon henne något hade att beskylla. Ingier svarade nej, ej heller hade hon något att henne tillägga. Utan berättade, att hon tvenne gånger skolat hava bränt brännevin, och bägge gångerna har det misslyckats för henne. Och som Anna plägade tidt utgå till henne, sade hon en gång till Anna, där som det vederfars henne så tredje gång, skulle det visst bliva annat av. Då svarade Anna: "Mehner du at iagh hafver gjordt dhet", och begynte att önska där som hon uti sådant var skyldig, att det då måtte ske ett tecken på henne, så hon här i världen måtte bliva straffad. Men då Ingier tredje gången skulle bränna, höll hon det så hemligen, så hon icke trodde att någon skulle det få veta. Likväl kom Anna i Holta in till henne och hade en skål full med tjock jäst, och sade till Ingier: "Tagh denne och slå till det bedre, denne ähr fersk, så blifver dhet des bedre, thi iagh weet det ähr gammelt". Vilket hon också gjorde, och då såväl som senare, gick det alltid väl för Ingier när hon brände.

Anna i Holta blev nu från fängelset uppförd för rätten och utförligen förehållen eftersom så många grove beskyllningar över henne var inkomne om hennes onde gärninger och bedrifter, hon då med en god vilje ville bekänna sin synd och sannhet, så man icke vid Bödelens pinsel skulle tvinga henne därtill. Men hon nekade alldeles intet uti sådana gärniriger vara skyldig, och det med store eder och bepliktelser stadfäste, så att man sig där över måtte gruva och förundra.

Alltså blev remitterat till kyrkoherden herr Lars Paschatium här uti staden, om han inte icke kunde förmå henne till någon bekännelse: Men som det alldeles utan frukt är avlupet och han icke vidare har kunnat bringa henne till någon bekännelse än som tillförne, utan hon svär och nekar sig icke vara skyldig uti det som henne tillvitas, förty resolverade rätten att Anna i Holta skulle av Mestermanden försökas på vattnet, om hon där kunde utstå sitt prov.

Den 22 juni blev Anna i Holta tre gånger kastad i vattnet av bödelen, och kunde icke sjunka. Utan blev flytande som en svan.

Den 27 juni som var en söndag, var Annas egen piga i Holta tillika med en annan kvinna Ingier Bökers benämnd, som håller till uti Annas hus, hos henne i fängelset med mat om middagen. Då sade Anna till begge desse, att därsom Ragnille Jens Swensis idag icke bliver fasttagen, så rymmer hon fanen i våld, ty hon är en arg trollkona, och där som övrigheten icke låter taga henne fast, får de aldrig nåd hos Gud. Desse orden blevo strax refererade igen. Efter vilket klagomål Ragnille Jens Swenses är pågripen och insatt i fängelset.

Den 28 juni hölls åter Rådstugo. Då blev Anna i Holta för rätten uppkallad och examinerad av vad orsak hon hade uppropat Ragnille Jens Swenses och begärt få henne fängslad. Hon sade hon hade ont sinne till henne för hon icke fick en skäppa malt av Ragnille som hon bett om. Item sade Anna där hos att hon ville anamme Sacramentet och gå till sin död på, att Ragnille var skyldig uti trolldoms gärningar, ty hon hade alltid varit beryktad för sådant lika väl som hon själv. Men vidare om sig och Ragnille ville hon icke bekänna.

Den 1 juli hölls Rådstugo igen av tillstädesvarande rådmän. Anna i Holta blev då åter uppkallad ur fängelset och förd inför rätten, som allvarligen förehöll henne att gå till bekännelse, alldenstund hon hade utstått sitt prov på vattnet och därav befunnits att hon var skyldig. Tillspordes därför på vilken tid hon först sig så med djävulen hade bebundit och vad orsak sådant skedde eller vem som bragt henne där till. Item om hon förnekat sitt dop och sin kristendom med mycket mera som rätten henne sporde. Men hon ropade nu som förr på sin oskyldighet och ville alls ingen bekännelse göra.

Man bad Anna förklara varför hon förleden söndag hade sagt att om ej Ragnille Jens Swenses på densamme dagen blev fasttagen, så rymde hon bort: Därtill svarade hon nu som förut, att Ragnille hade lovat henne en fanens färd, och den haver hon nu fått.

Ragnille blev uppkallad i lika måtto och ånyo förehållen Annas beskyllning emot henne. Hon sade då att Anna ljuger henne på.

Då framkom Clement Wächtere och sade att den tid som han var med bysexman utsänd av magistraten och skulla taga fast Ragnille, då gömde hon sig ur vägen och hade slutit sig inne uti Eric Anderses hemlige hus. Där fingo de henne.

Ragnille tillspordes om hon var oskyldig, vi hon då skulle skylle sig bort och sticka av vägen när de sökte efter henne. Hon sade sig "war hen och wente sidt wand aff".

Emellertid medan Ragnille var inne för rätten blev Anna uppkallad att stå henne till svars. Strax hon kom in, begynte Ragnille att skälla henne för en Satans lem, och sade, att Anna hade förgjort både folk och fä. Nämligen Ingierd Persdotters man, Hans Clausen. Då svarade Anna "Du est en Trulldiefuell och hafuer Diefuelen medh digh, och du hafuer Gådt lönligh om medh din Truldom, det swär iegh wed min Gudh". Ragnille sade nej, hon var ingen trolldjävul. Den andra svarade: "Dedt sees j dine öjne, du est lijke så goodh en truldiefuell som Jagh, thj du est min Cammerat". - Ragnille svarade: "Du hafuer Diefuelen under din tunge". - "Du togst honom nu in medh digh", svarade Anna. Med flere skällsord dem emellan passerade.

Eljest blev Ragnille tillspord om hon haver varit i Holta hos Anna, eller umgåtts med henne. Det hon sade sig icke på år och dag hava gjort. Hon sade sig vara rädd för Anna. Då sade Anna: "Den eene Diefuel ehr indtet räddh för den andre", och begärde att Ragnille måtte bliva satt på ett sådant ställe som hon Anna sitter, så lärer hon väl gå till bekännelse.

Ett löske kvinnfolk Maren Olsdotter som för horesak var inkastad uti det ytterste fängelset blev uppförd för rätten och spord om hon hört någonting passera hos Ragnille, som satt i det innere fängelset emellertiden hon där suttit utanför. Hon berättade då, att i förliden söndags afton hörde hon Ragnille säga, att de skulle taga fast dem där nere i Sandbogen som haver gjort sig till katter. Item sade hon sig om natten hava hört en liten hund skälla inne hos Ragnille. Den hon och talte med. Eljest allt neder emot morgonen hade hon hört "likasom någre små Grijser pipet inne hoos Ragnille", och sporde henne till vad det var som hon hade inne hos sig. Ragnille sade då: "Du liuger, iagh haar jngenting hoos migh".

Detta allt haver Maren tillförne berättat kämnären Helge Biörsen medan hon var i fängelset. Då Ragnille hörde henne detta förtälja, lovade hon Maren eller hennes barn en Fanens färd. Vidare bekände Maren att hon i denna dag tiligen hört att Ragnille sade för sig själv: "Ja, dhe hafue waret hän och upskreffuet mitt Godtz, meen intet fant dhe den Asken som stod i den ene Wrå i Cammeren." Strax blev då rannsakat i huset efter samme ask, men han fanns där icke.

Den 4 juli som var om en söndag under högpredikan, haver Anna i Holta förmedelst Satans ingivelse, hängt sig själv upp i fängelset och bragt sig om livet.

Den 6 juli hölls Rådstugo, övervarandes Borgemester Swen Andersson samt Chresten Nielsen, Hans Kruse, Chrestopher Torgierson, Peder Hansen, Rotgier Sekilder och Tormo Nielsen, rådmän.

Då blev av rätten resolverat och utsagt, att eftersom Anna i Holta sig själv uti fängelset haver upphängt och av daga tagit och henne eljest tillförne många elaka beskyllninger vara tillagt och i Trolldoms gärningar överbevist, och hon för slikt haver utstått sitt prov på vattnet, så hennes förtjänte lön, dock skolat vara döden, efter Guds lag såvälsom Norges, att Mästermannen därför hennes döde kropp haver att nederskära och hädan föra att i båle brännas. Och hennes bo att vara förfallet under staden.

Samme dag, blev Ragnille Jens Swenses av fängelset uppförd för rätten till vidare examen, och utförligen förmant, eftersom hon av Anna i Holta fullkomligen för en trollkvinna var utlagd, hon då ville gå till bekännelse vad hennes gärningar haver varit, huruledes hon var kommen därtill, igenom vems ingivelse, huru länge sedan, varest och när det skedde, med åtskillige flere omständigheter som blev henne förehållet, att hon sådant godvilligen skulle bekänna, på det hon kunde frälsa sin arme själ ifrån den evige döden. Men hon nekade alldeles, att hön ingen trolldom kunde. Utan sade att den Satans lem Anna i Holta som hade ljöget på henne haver nu fått sin rätta lön.Sedan tillspordes Ragnille vad hon hade att beställa i Annas hus i Holta sedan Anna var insatt i fängelset, och varför hon emellertiden så sporde Sören Böker, huruledes det. bliver med Anna. Hon sade sig då icke på två års tid ha varit i Annas hus. Men då hon av Sören Böker blev överbevisad att ha varit där i huset samt sport Sören om Anna, då vidgick hon att det hava gjort.

Item spordes Ragnille om vad det var för kvinnfolk uti Sandbogen som hade gjort sig till katter så som hon tillförne sagt uti fängelset. Härom sade hon, att den tiden hon tjänte den gamla kvinna Blix som för en 30 år sedan bodde här i byn, så plägade de ibland köpa bröd hos Malin Ruthz. Då hände sig en gång som hennes matmoder var ditgången och ville köpa bröd, så låg Malin Ruthz i sin säng, helt våt, och det ena benet hennes var slaget sönder, vilket Malins egen man skulle hava gjort med en spann, som han ville taga vatten upp av brunnen med. Då satt Malin på brunnskanten uti en katts liknelse, och vid det han slog till henne med spannen föll hon neder i brunnen. Detta Ragnille sade, att hava varit ett gammalt snack och tal här i staden.

Till annan bekännelse kunde rätten henne denne gången icke förmå, ej heller kyrkoherden herr Lars, som henne i lika måtto hade haft till förhör. Då blev av Rätten resolverat, att Ragnille skulle på vattnet försökas av Mestermanden. Därmed fördes hon neder i fängelset.

Då Ragnille blev nerförd sade hon till vakten, att där var fyra stycken på Långgatan, som de skulle taga och sätta fast. Bland andre den som suttit i en kattas liknelse på brunnen och ropat: "Will Du Roe wth!". - Vakten sporde henne vem det var som suttit på brunnskanten och således ropat. Hon sade, det var Malin Ruthz, som alltid sådant snack haver gått om.

Den 7 juli blev Ragnille Jens Swenses av Mestermanden försökt på vattnet, varest hon då höll sitt prov och flöt lika som den förra. Sedan hon var kommen upp ur vattnet blev hön uppförd för rätten och fIiteligen förmant att gå till bekännelse. Då angav hon gamla Malin Ruthz som är en kvinna på sine 80 år, item Ragnille Thomeses och Kirstin Swenses. .

Malin Ruthz sade hon haver varit en trolldiefuell så länge världen har stått. Kirstin Swenses sade hon har varit en trolldjävul i tre år och Ragnille Thomeses sade hon har varit det så länge som hon, nämligen uti tvenne år. Ragnille tillspordes om hon ville nämna flera här i Marstrand eller annorstädes i köpstäder eller landsbyar som kunde vara trollfolk. Hon svarade ja. Malin i Wijken i Kongelf som kommer mjölkebyttor till att dansa när de står fulla, vilket skedde om förliden påska. Vidare sade hon, att Malin i Wijken haver kunnat trolla i tre år.

Man sporde vidare Ragnille huru hon kunde veta att dem hon uppropat voro trolldjävlar, om hon varit med dem någonstädes eller de med henne, när, var, vilken tid deras gärningar hava varit. Hon svarade endast att de voro lika så fullkomliga som hon var.

Sedan Ragnille återförts till fängelset igen haver hon utlagt Ingeborg Slakters såväl som hennes dotter Malin, och sade att dottern hade gått "i Schole hoos den Slemme Sathan i Tree månader".

Ingeborg och Malin Slakters blevo strax uppkallade till rätten och förehållne Ragnilles beskyllning, med förmaning att gå till en sann bekännelse om de i sådant var skyldige, på det icke skulle dem vederfaras sådan spott och vanära som de andra övergår. Men de sade sig bägge vara ganske oskyldige, och ville intet bekänna.

Den 8 Juli hölls Rådsugo igen, övervarande Borgemester och Råd. Då blev Ragnille Jens Swenses uppförd för rätten och ytterligare examinerad. Hon vidstod nu som igår vad hon då hade bekänt, undantaganders den ena vid namn Ragnille Thomesens, som hon sade var ganske oskyldig. Men än dessförutan namngav hon Kiell Arneses kvinna, och sade henne hava lärt hos sin moder, som nu var död. Item angav hon några stycken i Skärgården och bekände att på Kieringöen var 2, den ena gift och den andra en änka. Och en annan i Roggårswejken. Ragnille kunde inte uppgiva deras namn, men den i Roggårswijk, mente hon skulle ha en man som hette Ambiörn. På Gullholmen trodde hon skulle vara en änka, en stor hög kvinna av gode medel, och mente hennes namn var Karin.

Ytterligare tillstod Ragnille att Ingeborg Slakters dotter Malin haver gått i skola hos Anna i Holta, och långt omsider efter åtskillige förmaninger och spörsmål henne, bekände hon också själv i lika måtto hava lärt hos Anna i Holta på sådane manér, att Ragnille en gång kom toll Anna i hennes hus om en torsdag och bad om någon mat. Då sade Anna: "Du kanst wäll få maat om du will lyda migh åth, kom och gack med migh wthj Bryggehuset. Det gjorde Ragnille, och når de kom dijt hade Anna unders sitt giähl Kar ett half tiugh Katter af åthskillige slags färger, som komme Wthlöpendes och Spelade för dem på gulfwet".

Så tog Anna fram några solvegarn och hakade samman. Sedan lade hon dem i en järnpanna och stekte i smör och bad Ragnille äta där av. När hon ätit 2 bitar smakte det så beskt att hon icke kunde förtära mer därav. Och strax svullnade hennes mage upp och blev så tjock som en tunna. Därmed gick Ragnille hem. Litet efter gick hon upp på sitt loft och skulle leta några kläder samman. Då kom Satan uti en liten kullad gosses liknelse utsmitandes under sängen ut på golvet och sporde henne om hon hade någon mat att giva honom. Hon svarade honom: "Neij, giff du mig någen". Då sade gossen: "Du skalt well få maat." Och därmed gick han ut från henne.

Samme afton efter att sol var neder gången kom han uti lika gestalt som han var tillförne in uti hennes stuga och tog tvenne halva svenske kroner och kastade på golvet och sade "kiöp digh nu Maat, nåår du feihl, skall du få mehre".

Om torsdagen där efter gick Ragnille till Anna i Holta igen och besökte henne. Då sade Anna: "Du skalt gå till din näste Grandquinne och kiöbe digh ett stoop erter och någet fläsk och bäre det hijt till migh, skall ieg Koge det för digh". Och Ragnille gjorde som Anna sagt.

Gick till Barbro Amunds och köpte både ärter och fläsk och bar till Anna, vilken lagade det för Ragnille och bad henne sedan äta därav, som Ragnille också gjorde. Men hon tyckte att det smakte ont och beskt lika som Solvegarnen gjorde. Samme afton sedan Ragnille var hemkommen, kom åter Satan till henne efter solens nedergång, och bar till henne 1 Riksdaler. Och åter om den tredje torsdags afton där efter kom han till henne lika som de förre gånger och bar 2 ½ daler penge till henne. Men talte då intet utan stod och grinade åt henne. Därmed försvann han bort. Och då mente hon att det var en tomtebisse.

Vidare bekände Ragnille att Margaret Swen Snickers ochså lärt trolldoms konst av sin syster Anna i Holta, och hon sedan hade lärt sin egen dotter, och sade yttermera, att Malin Ruthz var den rätta Mästaren, och ehuru så gammel hom är, brukar hon trolldom. Sade även att Malin i Wijken i Kongelf fullkommeligen var trolldjävul. Och när de taga henne fast, får de nog sedan fler. Item i Mollesund sade Ragnille, nu som förut fanns en trollkvinna, och istället för den Kirstin Swenses som hon uppropat, mente hon Ingri Jydes var skyldig. Och var skälv åstad och utviste för vaktern var huset var som hon bodde i samt bad dem taga den kvinna som bor där inne.

Bemälte Ingri Jydes blev förd för Rätten och ställdes till muns med Ragnille, Då gav Ragnille henne fullkommelig sak och sade, att Ingri kunde något mindre än hon kan. Ingri sade sig intet av trolldom veta. Dock likväl efter sådant angivande är nu Ingri Jydes tagen fast till vidare rannsakning. Ingeborg Slakters dotter Malin blev uppförd igen för rätten och förmant till att bekänna, men hon ville ingen sådan göra, utan sade sig alldeles oskyldig vara.

Item i Mollesund sade Ragnille, nu som förut fanns en trollkvinna, och istället för den Kirstin Swenses som hon uppropat, mente hon Ingri Jydes var skyldig. Och var själv åstad och utviste för vakterna var huset var som hon bodde i samt bad dem taga den kvinnan som bor där inne.

Bemälte Ingri Jydes blev förd för Rätten och ställdes till muns med Ragnille. Då gav Ragnille henne fullkommelig sak och sade, att Ingri kunde något mindre än hon kan. Ingri sade sig intet av trolldom veta. Dock likväl efter sådant angivande är nu Ingri Jydes tagen fast till vidare rannsakning.

Ingeborg Slakters dotter Malin blev uppförd igen för rätten och förmant till att bekänna, men hon ville ingen sådan göra, utan sade sig alldeles oskyldig vara.

Ragnille Jens Swenses blev tillspord om hon visste några flere att angiva som sig med djävulen hade bebundit, hon då sådant ville tillstå och bekänna. Men icke utlägga någon som är oskyldig, och således bringa något ärligt och oberyktat människe uti slemt ord och rykte. Då sade hon: "Ja, Marit Byskrifuers, hon hafuer warit en argh Trolldiefuell, lad henne lijde det samme som migh ähr öfwergådt, så lährer hon wäll att bekänne flere med sigh". Då tillspordes henne om hon visste att Marit Byskrifuers hade gjort något ont. Hon sade ja, hon haver gjort mycket ont. Kanske tör hon väl vara orsak till att folk äro omkomne på vattnet. Låten kalla henne och Malin Ruthz här upp för rätten, då vill jag stå dem bägge till svars, och säga dem sådane ord "så de skole Skielfve och grufve sigh dher widh. Jagh will dö der på, att de begge ähre mycket wärre ähn Jagh. Kaniskee för sådane och fleres skulld, hafue wij dhet wij hafuer, at fisken er gången ifrån Landet."

Yttermera sade Ragnille till Ingeborg Slakters dotter att hon haver gått i skole tre månader hos Anna i Holte, och bad henne därom tillstå sin sannhet. Men Ingeborg nekade som förr. Därmed fördes de ut från Rätten.

Gamla Malin Ruthz blev i lika måtto uppförd för rätten som av Ragnille var utlagd och hennes bekännelse förbehållen med flitig förmaning att därsom hon var skyldig uti denna onda gärning, hon då ville gå till en sannfärdig bekännelse. Men hon nekade hårt att hon var skyldig.

Ragnille inkallades igen att stå henne till ords. Då sade hon strax till Malin Ruthz: "Du ähr en Trolldiefuell, och hafuer kunnat trolldom allt siden du ähr kommen hijt till Byen", och eljest sade hon därhos nu som förut att Malin "hafuer skapt sigh uthi een Kattelijknelse", och satt på brunnen, var hennes man slog till henne med en spann så hon föll i brunnen. Och när mannen kom in i stugan låg Malin redan i sängen och hade dragit den våte särken av sig och hade slagit sig tu hål på sina ben samt ett i huvudet. Då svarade Malin att det var länge sedan det skedde. Dessutom utskällde hon Ragnille för att vara en trolldjävul.

Ragnille svarade henne igen: "Du ähr en Trolldiefuell och min Cammerat, som Anna i Holte sade till migh och långt wärre, thy du est een af dom som holler fisken ifrån Landet, och hafuer warit med att nedersatt Kopperheste i watnet för dhem." Item sade hon, att när hon en gång hade burit någre penningar till Malin Ruthz, tog hon lyckan ifrån henne, och alltsedan har hon hållit hennes lycka borta.

Malin sade att Ragnille ljög, och hennes Gud skulle väl fria henne. Den andra sade att hon ville dö på att det var sanning, och yttermera sade att Malin hade förrått sin förste man Niels Ruth och pinte honom ihjäl. Bad därhos att Malin måtte sättas neder i det hål där Ragnille själv suttit. Bekände hon väl ytterligare en, tvärs över gatan ifrån henne, som hon sade, efter tillfrågan, var Greta Mathesdotter, en änkekvinna.

Marit Byskrifuers blev i lika måtto för rätten ställd och förehållen Ragnilles beskyllning om trolldom. Vartill hon svarade sig alldeles fri och oskyldig vara. Men Ragnille stod vid sina ord och utskällde henne fullkomligen för en trollpacka och sade att hon och Malin Ruthz var de, som med flere deras kamrater haver satt Kopperhester ned för fisken och håller den ifrån landet. Item beskyllde Ragnille Marit att hon näst Malin Ruthz var den argaste bland trollkonorna, såvälsom att hon lovat folk ont. Därför skulle hon proberas på vattnet som man gjort med Ragnille "Thy hort kan alt så wäll truldom som hon Sielf kan".

Ragnille blev tillspord om de ingen fisk kunde få, så länge de Kopperhäster står ute i sjön. Hon svarade: "Neij, de kan ingen fisk få, för ähn de får dem upp, de skulle låte dem som hon nu har uppropat, tage dem upp igen, eftersom de med flere andre hafuer satt dem neder, och når de komme up få de fisk nog".

Samme dag blev Ingeborg Slakters åter för rätten uppkallad och tillsagd på vad sätt hon sig från beskyllning för trolldom, som Ragnille henne tillagt, kunde fria. Därtill hon svarade, att den korsfäste Jesus skulle väl fria henne därifrån. Sade därhos, att Ragnille och hon hade varit ovänner, därför ville Ragnille nu lägga henne denne gärning till lika som hon förr beljugit hennes dotter, att hon måtte drivas av från Byen. Lika så ville hon även nu ljuga livet av henne. Annat ville Ingeborg icke bekänna.

Nu inkallades Ingeborgs syster Börta Stårkes för att höras om henne veterligt var, att hennes systerdotter Malin hade givit sig i lag med Anna i Holta, och inlåtit sig med henne, att hon skulle lära trolla och trolldoms konst, som Ragnille Jens Swenses beskyllde henne för. Därtill svarade hon nej, och med högsta ed bepliktade sig sådant aldrig tillförne hava hört förr än igår, när hennes syster och dotter blevo tagna fast.

Ragnille stod henne till svars och sade henne uttryckligen i sina ögon, att 8 dagar innan Ragnille själv blev tagen, gick hon upp till Börta Stårkes. Då satt Börta i sin dörr och byggde om sig. Ragnille gick in i Stuen och satte sig i spisen, "i Gruffuen" och sporde henne, om hon hade icke en pipa tobak att giva henne. Men Börta sade nej, hon hade det icke.

I detsamma gav Börta upp en djup suck. Då sporde Ragnille varför hon så suckade. Börta svarade: "O, Gudh nåde oss, iag hörer at der går nu ord om Ingeborg med, och lilla Malin har ock gått i skole uti 3 månader hos Anna i Holte och lärt Satans konster". När Ragnille gick ifrån henne sade Börta: "Nu skall iagh gå till Ingeborg och höre huru det ähr". Men Börta sade sig icke "huxa" att hon talte så om sin syster eller systerdotter. Dock möjeligt var hon det sagt, det hon med en god samvetighet likväl alldeles icke kunde beneka.

Margareta Swen Snickers som var Annas i Holta syster, och av Ragnille Jens Swenses för trolldom utlagd var, blev uppkallad och tillspord om hon sig med desse djävuls konster haver inlåtit. Vartill hon alldeles nekade sägande sig aldrig av sådant hava hört. Mindre för sin person där uti skyldig.

Sammaledes blev hennes dotter Kirstin Swensdotter, en ogift pige, kallad för rätten som desslikes var av Ragnille för trolldom angiven, och efter flitig förmaning tillhållen att hon skulle bekänna sin sannhet om hon uti denne slemme gärning var skyldig, eller om hon visste att hennes moder däri var skyldig. Vartill hon liksom modern högeligen nekade. Till annan bekännelse kunde rätten dem ej denne gången förmå. Därmed de bägge fördes neder för att i fängelset förvaras.

Den 9 juli hölls nästa Rådstugo. Då blev åter Malin Ruthz för rätten uppförd och allvarligen förbehållen eftersom Ragnille henne givit fullkomlig sak för trolldoms konst, och vill sådant med sin död stadfästa, att hon nu ville gå till bekännelse. Men hon blev fast uti sin förra mening och sade sig alldeles oskyldig vara.

Det snack de säger om den katta som skulle suttit på brunnen var icke om henne. Utan en gammal kvinna vid namn Malin Michels haver sagt, att skulle varit hänt uti Jutland. Och till att bevisa sin oskyldighet begärde Malin själv, att hon måtte försökas på vattnet om hon där kunde stå sitt prov. Var och icke, om hon befanns oskyldig, begärde hon desslikes att henne måtte givas så kraftigt brev att varken hon eller hennes barn därefter skulle något näsekastas.

Ity blev av rätten resolverat, att så framt hon kunde gå sin dölgd efter lag "och sigh forskaffe Ellofue Ehrlige och Wberyktede dannequinder, som icke till henne ähr enten Beslektedhe eller Besuogredhe, och sigh sielf den Tollfte, som welle suergie henne frj för sådane gierninger", skulle det stå henne fritt. Varom hon lovade göra sitt bästa.

Marit Byskrifuers blev sedan för rätten uppförd och på det allvarligaste förmant att gå till bekännelse om hon var skyldig. Vartill hon alldeles nekade, sade sig också hava aldrig förut varit beryktad för sådane gärningar som trolldom.

Då framstod Borgaren Gilbert Willumsen samt hans hustru Margareta, och gav henne fullkomlig sak, att hon in 1663 den 8 april setts om en aften klockan 9 hava skolat lagt en Trollpose under hallen som låg över rännstenen framför Gilberts port. Häröver han insinuerade den vidlyftige relation och vittnesskrift som finnes vid acta sub. Litt. A.

Och som detta skedde uti Gilberts frånvaro, erhölt hans hustru med sin högste ed, att allt vad i samma skrift är infört, är dagsens klara sanning. Vidare bekände hon, att eftersom hon med sitt husfolk blev varse att Marit låg så om aftonen och grov under hennes rännstenshall, då talte hon genast till Marit därför. Efter att de om aftonen var ingångne i huset lät Marit Byskrifuers mest ganske natten igenom öse upp vatten av sin brunn och slog uti rännstenen till att skölja bort det hon hade lagt under hallen. Men det kunde henne intet hjälpa ty om Lögerdagen där efter fant Margaretes egen pige med en av hennes barn samme trollpose som Marit Byskrifuers hade ditlagt. Vilken var av grått papper "Pappier" tillsamman sydd med nye Hampegarns styng. Och hade Margareta sedan posen liggandes uti sin källare snart en månads tid.

"Når de wpter denne tijdh Wpskar denne Posse, fantz der wthj åtskilligt tygh, bode Nägler, Håår och annet mehre".

På sommartid när detta skedde, redde Margarete Gilberts frommelig till Barsel. Då äskade hon sig uti hennes Barnefenge, aldrig att blive väl förlöst med sitt foster, om det icke var sant som hon hade sagt om Marit Byskrifuers. Vilket Jordemodern Ingeborg Bengdtz med flere andre ärlige kvinnor nogsamt hade hört. Men den tiden gjorde Gud det så lindrigt med henne, att hon aldrig tillförne haver haft någon lindrigare Barselsäng med något av hennes barn.

Agnete, Peter Wefuers kvinna framkom och för rätten bekände, att den tid hon var ett barn, då hade Marit Byskrifuers sin dighet, till herr Hans Jensen, som på den tid var Capellan och Scholemester her i Byen. Men där hon förnam att herr Hans icke ville hava henne, begärde hon, att Agnete skulle bära en knuta för henne upp i kyrkan på en predike dag och lägga den i vägen där herr Hans skulle gå fram. Och lovade Agnete för sitt omaks skull ett stycke bröd. Agnete efterkom hennes begäran, och tog knuten och bar den upp i kyrkan och lade den på golvet. I detsamma kom icke herr Hans, utan den andre Capellanen herr Tilleman som gift var, och herr Tilleman snackade någre ord med Agnete samme gång.

En annan gång kom Marit Byskrifuers och ville att Agnete åter skulle gå ett ärende för henne. Men hennes mor ville det intet tillåta. Utan trugade Agnete till att giva hugg på henne om hon oftare ginge Marits ärenden.

Agnete blev tillfrågad om hon har eller har haft någon ovänskap eller träta med Marit, vartill hon sade nej, intet vidare än för några år sedan för någre soldaters skull, som Jörgen Carstensen medan han var byskrivare hade inkvarterat hos henne. Dock hade hon icke av något hat, avund eller ovilje, sådant andragit. Utan långt tillförne hade berättat detsamma för Karin och Ingrid i Svanevik. Eljest sade hon att Marit uti en långsam tid haver varit beryktad för att hava förgjort borgaren Peder Olsen, som länge varit sjuk. Vilket hela staden nogsamt är bekant. Men att Marit hade flytt henne den knuten uti hennes barndoms tid, som tillförne är omrört, det sade hon sig vid sin högsta ed vilja erhålla vara sant.

Marit Byskrifuers blev än en gång till överflöd för rätten uppkallad, efter att kyrkoherden herr Lars hade varit hos henne men icke någon bekännelse förmått få. Hon befalldes nu allvarligen, påmindes och förmantes, att hon icke skulle vara så förhärdad, utan låta beveka sig till sanningens bekännelse, så man icke skulle förorsakas att låta handla så med henne som med de andre skett är.

Item föredrogs henne Agnetes beskyllning. Men hon nekade högeligen till den så väl som till annat. Av rätten blev för den skull slutet och avsagt, efter de beskyllningar som över Marit Byskrifuers inkomne äro, att hon i morgon skall stå sitt prov på vattnet.

"Eftersom jag underskriven idub till rådstugu av välaktad man Gilbert Willumsen är bliven fordrad och in citerad vorden, belangande min sannhet att vittna och tillstå vad mig kan vara veterligt och bevist, vad som näst förleden den 8 april 1663 klockan ungefär 8 slätt om aftonen är sig passerat och tilldraget av Maret Jensdaatter Jörgen Carstensen Byskrifuers hustru utanför ommälde Gilbert Willumsens port under hans rännstenshall, med gärningen i sig själv, i hans frånvarelse åt Göteborg samma förberörde dato förrest, samt vilka ord där är fällde av henne och emellan Marethe Gilberts, desslikes Jörgen Carstensens son Carsten samme tid. Då haver det sig således tilldragit som jag med min högsta ed i sannhet vill bekräfta och tillstå som följer.

För det förste haver det sig således tilldragit och passerat, vittnar jag Rangele Andersdaatter, att om förberörde dato den g april klocken omtrent vid nie slätt om aftonen, när vi skulle hålla kor, hörde jag porten gå, och förnam att ingen kom in i stuen. Jag stod upp och gick ut att se vem det var som där luckte porten opp. Då stod Byrte Pedersdaatter innan för porten och hade luckt den nederste port till, och den överste så när till, att hon kunde nätt se ut där emellan. Då vinkade Byrte åt mig med handen att jag skulle gå sakta. Med detsamma gick jag hän till porten. När jag kom där såg jag Maret Jensdaatter Jörgen Carstensens hustru stå på förbemälte Gilbert Willumsens rännestenshall och såg sig runt omkring på alla sidor långs upp och neder åt boden.

I detsamma falt hon neder på sina knä, och på den ena hand, medan hon med den andra handen tog något ut ur sitt förkläde. Med detsamma stack hon sin arm så långt hon kunde räcka under Gilberts förbemälte rännestenshall vid den sida som vetter upp till Maret Jörgen Carstensens hus. Därpå skrapade hon jord på med sina händer. När vi det såg viste Byrte Pedersdaatter mig i stuen efter Marethe Gilberts, att hon kunde ock komme ut och se, vad Maret Jörgen Carstensens där beställde under förbemälde rännstenshall, ännu låg hon där på knä och skrapade jord in under hallen. I detsamma luckte Marethe Gilberts porten opp och gick ut till henne där hön låg på knä på hallen och tillsporde henne, vad hon där hade att beställa den tid om natten. Då sprang Maret Jörgen Carstensens opp och löp med huvudet nedböjt och ville löpa bort. Men Marethe Gilberts ropade på henne och sade: "Bie, bie, huad giör J wnder min Rendesiens hall, wed Nattetij huad war det J lagde der wnder halden?" - Marethe sade och att "Fanden pleijer at spöge om Natten."

Då stod förbemälte Maret Jörgen Carstensens dum en liten stund och kunde icke tala ett ord, men omsider fick hon ord och sade till Marethe Gilberts några gånger: "Min kiere Marethe ti'e stille, det er Torsdaugsquell, lad ingen hörre oss!" Därtill svarade Marethe Gilberts: "Huad sier du, huad söger du wed Nattertijde?" - Då svarade Maret Jörgens: "Jeg söger nogle fiske hoffueder".

Men som den tid där var inga fiskhuvuden var att finna eller någon annan orenlighet, så begärde Maret Jörgens att kalla på Byrte Pedersdaatter. Då sade Marethe Gilberts: "Här staar baade Byrte och wor Pige Rangele som haffuer seet alt huad J haft giort!" - Efter denna tilltalan blev Maret Jörgens igen halvt mållös. Då tillsporde Marethe Gilberts Byrte Pedersdotter, när där kunde kommit fiskhuvuden att bliva liggande under rännstenshallen, vartill Byrte svarade, att det var förliden Michaelismässe tid, när pigan kom först till Gilberts, och visste icke var hon skulle kasta dem; "mens siden den tijd war der aldrig kastet it fiskehoffued ud".

Varför, sade Marethe Gilberts, "haffuer J icke endnu forglempt det; J haffuer wert to gange till Alters siden, ieg meener, naar J kom till Skreftestollen det skulle da alt werre forglempt?" - Då svarade bemälte Maret Jörgen Carstensens: "Jeg hafuer staait j mit Windue och hört at du hafuer kaldet min Mand for een Lögner". - Därtill svarade Marethe Gilberts: "Om ieg haffde saa gjort, da war det sandt, for hand haffuer löijet paa Raadstuen paa min Mand".

Emellertid kom Carsten Jörgensen, Jörgen Carstensens son, ut och sade till Marethe Gilberts: "Er min fader een Lögner, saa est du een Horre"; vartill Maret Jörgens några gånger sade till Marethe Gilberts: "Tiee stille min kierre Marethe, det er bare snack". Och med detsamma skiljdes de åt utan att tala ett ord mera med hinanden.

Ingeborg Slakters dotter Malin blev uppkallad för rätten igen och utförligen förmant till att bekänna om hon var skyldig, på det hon den spott och nesa kunde vara förutan som henne eljest lärer bliva vederfaren om hon icke vill gå till bekännelse. Men hon sade sig alldeles oskyldig vara. Vidare sade hon att herr Lars hade i lika måtto varit hos henne och förmant henne till bekännelse, men hon hade honom svarat, att om hon kunde något, så var det skett mot hennes vilja och hon hade blivit sviken i en sömn. Jan Böcker, som stått vakt över Marit, bekände för rätten, att han hade hört henne säga desamma orden. Han berättade att hon sagt: "Om så ähr iagh ähr kommen i någon Welingh, så är Anne i Holte dher till skyldig".

Den 10 juli hölls Rådstugo. Övervarande Borgemester och Råd. Då blev Ragnille Jens Swenses återigen för rätten uppförd till vidare examen och widstod tillfullo vad hon tillförne bekänt, att Malin Ruthz var en arg trolldjävul. Dessförutan utlade hon Sidselle Per Ruthz för trollkonst, såväl som vidstod den på Gullholmen, och de två på Käringön. Item blev hon tillspord om Ingri Jydes, som hon hade beskyllt, om det var sant, att Ingri i trolldom skyldig var.

Då sade Ragnille, att där kom en Guds man till henne i fängelset när som hon låg och sov och uti hennes sömn sade henne: "Liugh intet på den Qwinnan i Berget", och det skulle vara Ingri, som hon sade att skulle vara fri. Om sine egne gärninger och bedrifter ville hon intet säga än som tillförne, utan tillstår att Satan trenne gånger hade bjudit henne penningar.

Samma dag blev Marit Byskrifwers försökt på vattnet och där ståndaktiges sitt prov i det hon blev flytandes lika som de andre. Varefter hon åter blev för rätten förd och högeligen förmantes att gå till sin bekännelse. Men hon ville inte vidgå det ringaste ord, utan beropade sig på sin oskyldighet, sägande sig icke kunna ljuga på sig själv.

Den 19 juli blev Rådstugo igen hållen av tillstädes varande Råd med Ragnille Jöns Swenses som då blev ställd för rätten med allvarlig förmaning hon med god vilja skulle göra sin vidare bekännelse, och tillfrågad blev, om Malin Ruthz då ändelig var skyldig uti trolldom, eftersom hon sig så högeligen bepliktat och undskyllat. Då svarade Ragnille ja, hon var fullkomligen skyldig. Och bad därhos rätten att den skulle handla så med Malin som med henne, så skulle de väl få se vad hon kan. Mera ville hon intet bekänna.

Marit Byskrifuers blev i lika måtto ställd för rätten och förmant att dock göra någon bekännelse i hänseende till de många och grova beskyllningar som över henne andragne voro, varav lätteligen presummeras hon ju uti något måtte skyldig vara. Men ingen förmaning kunde hjälpa. Utan hon sade sig ganska och alldeles oskyldig vara. Den knuten som Agnete Petter Wefuers föregav att Marit hade flytt henne, gick hon vid. Dock således, att Agnetes mor och syster hade, men icke hon själv eller genom andra, låtit samme knut tillaga. Vidare bekände hon intet.

Vaktmästaren Hans Zandersson framkom och refererade hurusom han om natten hade gått omkring och skulle besöka vakterna och se till fångarne. När han då kom till Malin Ruthz fann han henne liggande så gott som död, och andan var allt ifrån henne. Då ropade han på henne det högsta han kunde. Men hon svarade intet. Lät resa henne då upp, "tog henne i Näsen, och Ströch Watn på henne, då war hon all kalle, och slogh henne i Ryggen med Näfuen det hårdaste han orkadhe, och fick någon äticke och slogh i hennes Halls, men det kunde intet hielpe. Uthan hon låg wäll en heel quarters timme som de intet Lijf såg i henne, intill de giorde kors ofuer henne. Då begynte hon att gorra lijtet i halsen, och strax fick lijf i sigh igen. Såwell som dher effter. Sampt så frisk blef som hon aldrig hade skedt någon tingh." Eljest sade han, att Malin Ruthz en gång tillförne hade strukit handkloverna av sig, som voro fastlåsta på hennes händer.

Malin Ruthz blev införd och flitigt förmant att hon skulle gå till bekännelse utan något tvång eller pinsel, eftersom hon var en gammal bedagad kvinna. Men hon nekade högeligen nu som förut och sade sig icke skyldig i trolldoms gärningar vara, och sade sig så oskyldig vara som det barn i natt blev fött.

Blev henne alltså tillsport, huruledes hon kunde få handkloverne av sig som voro fastlåste på henne. Svarade då, att hon låg och sov och intet visste huru de kommit av henne.

Då framträdde Niels på Kalföen som samma tid hade vakt över henne tillika med Willum Chrestophersens dräng Oluf Rasmussen och berättade, att det skedde vid klockan var 12 om dagen, där Malin låg lika som hon hade sovit och var fast med den ena handen i järnen. Och som hon låg allra bäst, så begynte hon att gööla litet och vred på sig, och i detsamma strök hon med den lösa handen handkloverna av lika lätt som man dragit en handske av sig och sedan, då de försökte om de kunde få hennes händer på samma vis i handkloverna igen, var det dem helt omöjligt.

Malin Ruthz åtspordes varför hon så var dånad och andan var ifrån henne. Därtill svarade hon, att hon varken var dånad eller andan ifrån henne. Men hon "war blefuen något heet, alltså togh Clementz Qwinna något Watn och slogh på henne".

Vakten, nämligen Zander Smedz son Hans, och Rasmus Glasmester så väl som Glement Wächter berättade, att som vaktmästaren Hans Zandersson kom in igenom dörren klockan emellan 10 och 11 om natten, gick han fram till Malin där hon låg, och vid det han såg henne, sade han till dem. "I holler braf wacht, här ligger quinnan döö!" I detsamma ginge de till henne, och togo henne i näsan då var hon helt kall och ingen anda hade. Vilket "dyrede" väl uti en hel kvartstimme. När de då handlat med henne, som vaktmästern tidigare refererat, kom hon till liv igen och snackade så friskt som henne aldrig hade skett något.

Malin Ruthz själv sade allt nej till att hon varit dånad, icke heller visste hon sig ha mistat anden, ej heller varför Clementz kvinna så skulle spola med det vattnet hon slog på henne, ty hon bad henne intet därom; sade eljest hon var icke dånad.

Den 27 juli hölls Rådstugo av tillstädesvarande rådmän. Ragnille Jens Swenses blev för rätten förd och allvarligen förmanad, att hon nu utan vidare dröjsmål och tidspillan skulle gå till sin sannhets bekännelse.

Hon tillstod då att Helga i Halltorp, Halfuards kvinna i Solberga socken haver tagit nyttan ifrån alla de kor som där omkring äro, och själv äger hon ej mer än två kor. Likväl har hon så mycket smör av en sin ko som andra får av sexton kor. Till sådant att förrätta brukar Helga några Troll, vilka äro skickade ut som små vita Harar, vilka sätta sig under korna och dia dem, och sedan giva de ;mjölken ifrån sig igen till henne.

Då sporde Rätten henne Ragnille om hon vet flera där ute på landet som umgicks med sådan trolldom. Hon svarade: "Når den blifuer tagen, upropar hon wäll flere!". Men de andre som Ragnille förut här i Byen haver utlagt, sade hon nu alla att vara oskyldige, därpå ville hon gå till sin död. Dock undantagandes Marit Byskrifuers och Malin Ruthz, de voro skyldige.

Än bekände Ragnille yttermera att "Fahnen togh henne en skärtorsdags Natt af Sängen och red på henne, att hon der af blef liggiandes sedhan wäll uthi otte dager och intet orkadhe. Och när han kom dijt han wille wära, ladhe han henne emillan någre steena". - Item sade hon, att "den samme Fahnen war lijke sådan som den grå kollade gåssen der pläger låna Penger till henne. Och den samme tijdh som dette skiedde, war Malin Ruthz och Marit Byskrifuers med uthij Huijde Gietters lijknelser".

Vidare bekände Ragnille, att när de så är samlade, då ropar Fahnen dem upp den ene efter den andre, och tecknar dem uti sin bok med deras eget blod. Den tid han tecknade hennes namn tog han blodet med en "Knibetang af henneses Skinnebeen, och det gjorde aldelehs intet ondt, och blodet låth han löpa uthij en Skohl, och skref så sedhan dher medh". Mera bekände hon intet denna gången.

Marit Byskrifuers blev åter för rätten förd, och strängeligen förmant att gå till sin bekännelse, men hon sade nu som förr att hon är alldeles oskyldig. Eljest tillstod hon dock detta. Att hon för många år sedan medan hon var piga gav en kvinna uti Kongelf, som nu död är, Gunelle benämnd, två mark för det hon hon skulle "göre så widh Per Ollsen, at han skulle få Kierligheed till henne". Men icke ville hon tillstå att hon har låtit göra ont på honom. Som hon honom likväl är vederfått, och är än idag dessvärre att se.

Långt om länge kom man Marit till denne bekännelsen. Att där hon en natt låg och sov, så drömde hon att där kom en docke för henne, den bet hon huvudet av och sväljde ned och som hon låg i sängen kom där henne sådan jissning på, att henne tycktes som hon var högt i vädret. Och till närmare tillstod hon, att hon red på Fahnen uti ett brunt lambs liknelse. Vilken förde henne hän på en grön backe sådan som på Biörnängen. Där var Ragnille Jens Swenses före henne, Malin Ruthz, Karin Klåckers och Skåtte Gunelle, hon som förliden vår är död bliven. Där gav Fahnen dem mat, smör och bröd samt öl. Eljest var där två små däkor som dukade för dem. Men mera bekände Marit intet utom att hon red på samme Diefuell hem igen. Vilket efter hennes egen bekännelse skall vara skett för sex och tjugo år sedan.

Malin Ruthz infördes och förmantes, eftersom hon både av Marit Byskrifuers såväl som av Ragnille Jens Swenses fullkomligen givits sak och tillägges att ha varit i Satans omgänge, hon nu med en god vilje skulle gå till bekännelse. Men hon ville alldeles ingen bekännelse göra. Utan sade sig vara ganske oskyldig och för trolldom fri. Ty blev avsagt, att Malin Ruthz skulle på vattnet försökas av Mästermannen, om hon där kunde stå till prov.

Ingeborg Slakters dotter Malin var för rätten uppkallad och sammaledes förmant att gå till bekännelse. Sade som förut sig vara oskyldig, kunde därför ingen bekännelse göra. Alltså emedan hon Malin både för rätten såväl som för kyrkoherden herr Lars, har tvivlat på sig själv, och sagt, om hon kunde något, då är hon bliven Sucken i en sömn, så ock om hon är kommen i någon weling, då är Anna i Holta skyldig där uti. Ty haver Rätten funnit skäligt att hon i lika måtto skall försökas på vattnet av Mästermanden och där utstå sitt prov.

Den 28 juli blev Malin Ruthz och Ingeborg Slakters dotter Malin försökte på vattnet och höllo sitt prov, i det de bägge blevo på vattnet flytande som gäss.

Den 29 juli vart Rådstugo hållen igen. Då blev först Malin Ruthz införd och allvarligen förmant det hon skulle bekänna sina gärningar, alldenstund man befunnet henne efter utsåndet vattenprov skyldig. Hon påstod dock sin oskyldighet som de andra gångerna med stora förpliktelser. Sade därhos att hon aldrig skulle gå till annan bekännelse.

Sammaledes blev Ingeborg Slakters dotter Malin införd för Rätten och hårt examinerad om vad hennes bedrifter varit. Så bekände hon, att då hon om en natt låg och sov, drömde hon att Anne i Holte kom till henne. Och som hon vaknade tycktes det henne att de voro sammen på Holmen neder under den store Steenskantzen, där sporde Anne henne om hon ville lära trolldoms konst, Malin svarade nej. Så sade Anne: "Jo, jo, du kommer väl till mig en annan gång". Och därmed "kom Malin på samm wijs hem i sin Moors Säng igien". Men några dagar där efter kom Anne i Holte till henne i moderns hus, då hennes moder " war reist Nohl", till Norge, och ville fly Malin en tråd som var knut på, och sade, tag denne, när du vill lösa den knuten upp, så får du vad du vill hava, Men Malin sade att hon tog intet emot samme tråd eller knut.

Den 31 juli hölls Rådstugo igen. Övervarande Borgemester och Råd. Då blev Ragnille Jens Swenses av fängelset uppkallad och spord om hon än ville tillstå det hon tidigare sagt, och om de voro skyldige dem hon uppropat. Därtill svarade hon, att efter gammelt snack hade hon hört dem vara i rykte. Eljest visste hon ej om de skyldige voro. Men den in på landet, i Solbergs socken som hon hade utlagt, sade hon vara fullkommen trolldjävuel såväl som Malin Ruthz, och vad hon tillförne om dem hade bekänt, det vidstod hon ock nu.

Marit Byskrifuers blev sammeledes förd för rätten och spord till om hon visste något mer att bekänna. Hon sade sig intet mer veta än det hon redan sagt hade. Om Karin Klockers sade hon dock att Karin kunde lika mycket som Marit, och att de hava tvenne gånger varit på Biörnängen samman och spisat. Då satt Malin Ruthz överst vid bordet, därnäst Gunelle Skåttes och sedan Ragnille Jens Swenses samt Karin Klockers. Vidare ville Marit intet bekänna, utan sade sig vara oskyldig, och tackade den salig man herr Biörn, fordom sockne präst här på staden som tillförne efter den bekännelse hon hade gjort för honom, hade hulpit henne ifrån den lede Sathans gärningar som hon då var invecklad med.

Då man frågade vad det var för något hon bekänt för salig herr Biörn svarade hon sig det vilja bekänna för kyrkoherden herr Lars. Emellertid blev Ragnille Jens Swenses inkallad och förhållen vad Marit Byskrifuers om henne hade bekänt. Då sade Ragnille att hon ljuger på henne, hon hade aldrig varit med henne någon städs. Marit stod fast vid att de varit tillsamman på Biörnängen bägge gånger, där maten stod på bordet. Bad eljest att Ragnille skulle bekänna, så får hon en nådig Gud. Ragnille svarade, att det vet hon själv förr än Marit sade henne det, att hon fick en nådig Gud när man gör hans vilja efter. Men Ingrid Jydes hade sagt Ragnille vara fri för den beskyllning som Marit henne tillförne hade tillagt. Då svarade Marit: "Måe de kaste henne på Watnet, så blifuer hon så frij som Ragnille bleff".

Karin Klockers blev kallad för rätten efter den beskyllning som Marit Byskrifuers henne tillagt, att hon varit med tvenne resor på Biörnängen och fått mat. Därtill hon alldeles nekade sig ha varit med, ej heller vara i trolldoms konst skyldig.

Den 2 augusti på Rådstugo igen blev Marit Byskrifuers förd för rätten, och med månge viktige förmaninger tillhållen att gå till fullkomlig, sannhets bekännelse. Då begynte hon i förstone att alldeles gå ifrån och neka till allt det hon förut bekänt. Men efter lång och flitig förmanelse tillstod hon likväl sin förre bekännelse att vara sann. Sade därhos, att allt det veleri som hon var kommen uti, det haver Skåtte Gunelle, som nu död är, bragt henne uti. Ty hon kom till henne uti hennes hus och förorsakade den Jisning, som henne påkom, de tvenne gånger hon red på det brune lammet, "det brune Lamb", när de samlades på Biörnängen. Item sade hon att Karin Klockers var med och att de fingo mat tillsamman. Vilket hon ville med sin död bekräfta sant vara. Doek om den Jisningen henne var påkommen sade hon sig tillförne ha uppenbaret för Sogne Prästen Hr Biörn, och han las Skriften för henne. Därpå gick hon till skrift och tog absolution. Sedan begav det henne.

I lika måtto bekände Marit att Skåtte Gunelle med den Qwinna uti Kongelf, de begge voro om att göra det onda på Per Olsson som honom är känt, dock så, "att Gunelle gjorde sin gärning den tid Marit var fästemö med hennes man, och den andre gjorde sitt tillförne, samt ock bekände, att Skåtte Gunelle hade varit hos henne om dagen förr än som den däka kom till henne om natten, och sporde henne om hon ville lära trolldom, då hon svarade nej och sade hon var rädd det var synd". Skåtte Gunelle hade då svarat Marit: "Nej, det war ingen Synd". Vidare sade Marit, att den tid den skälvningen var henne påkommen då hon bet huvudet av den dockan, då sade hon det till Gunelle Skåttes, som svarade, att det går väl över. Marit sade till henne att hon skulle gå till hr Biörn och bekänna för honom.

Då bad Gunelle hon inte skulle nämna hennes namn eller säga att hon varit i sällskap med henne. Emellertid blev Karin Klockers inkallad till vedermåls talan med Marit Byskrifuers. Vid hon kom in sade hon till Marit: "Hafwer I lagdt migh uth?" Marit sade ja. Då sade Karin: "Huar hafuer iagh warit medh edher?" - "Neder på Biörn Engen", svarade Marit, "och dher war I ähn då före migh, liug intet, men säij det som sant är". Då sade Karin: "Så frampt I will komme i Gudhz Rijke. Jagh haar bekendt Sanningen således som iagh will gå till min dödh på", Karin nekade hårt och sade att Marit ljög henne på. Till vidare bekännelse kunde man dem ej denna gången förmå, varmed de bägge blevo nederförde i fängelset att förvaras.

Margrete Swen Snickers såväl som Ingri Jydes blevo nu bägge, dock var för sig uppkallade och förmante att så framt de var skyldige uti den gärning som Ragnille Jens Swenses dem hade tillagt, de då med en god vilje det skulle tillstå och bekänna. De nekade bägge hårdeligen och sade sig alldeles oskyldige vara. Då föreslog rätten dem med lag värja sig därifrån, själv tolvte med elva ärlige, oberyktade dannekvinnor vardera, som ville gå dölg ned dem och svära dem fria.

Margrete Swen Snickers dotter, Kierstin Swens dotter, vart i lika måtto för rätten uppkallad och på det flitigaste förmant att gå till sannings bekännelse, om hon var skyldig uti den gärning som Ragnille Jens Swenses henne tillagt och således undvika den spott och spe som de andre är övergått, då de av Mästermanden skulle försökas på vattnet. Kierstin ville ingenting bekänna, utan beropade sig allt stadigt på sin oskyldighet. Då blev henne av rådmannen väll. Tormo Nielsen tillsport, vad den gryta och yxa skulle betyda, som hon lade på hans tomt den tiden hennes fader låg sjuk. Därtill svarade Kierstin att eftersom fadern hade legat uti åtta dagars tid och dragits med döden, och kunde varken leva eller dö, blev henne till råd av hennes grannkvinnor nämligen Anna Mölners och Elin Anders Näresens sagt, att hon skulle taga en gryta och välva ovan på taket, lika på den sted som hennes fader låg under, eller.och taga en torva och vända omkring. Det skulle hjälpa. Men icke ville hon tillstå någon trolldom av sådant vara gjord, och ingen trolldom visste hon av, och ingen ville hon veta av att säga som trolldom kunde. Dock tillstod hon att hava flyttat grytan tvenne gånger på taket, lika som hennes fader blev flyttad i stugan. Då blev henne förehållet, att om hon kan gå sin dölg och ed efter lag, skulle hon slippa spott och spe, varom icke. måste hon som de andre utstå sitt prov på vattnet.

Ingeborg Slakters blev i lika måtto sig till befrielse pålagd att lagvärja sig själv tolvte, så framt hon ville vara fri ifrån Ragnilles beskyllning, annars att provas av Mestermanden på vattnet så som de andre.

Framdeles blev Karin Ruthz inkallad och med många bevekelige ord förmant att göra sin bekännelse, eftersom hon hittills alls intet velat tillstå eller bekänna av allt hon var beskylld för. Men ingen förmaning kunde hjälpa, utan hon nu som förut betygade sin oskyldighet.

Marit Byskrifuers som desslikes hade utlagt Malin Ruthz för trolldom blev inkallad. Malin övertygades uti hennes ögon att hava varit med neder på Biörnängen, och alltid var Malin där före henne. Marit uppräknade för Malin huruledes de sutto till bords och Malin hade ockuperat det främste rummet, med mera. Varpå Marit sade sig gärna vela dö på att det var sant. Item därhos refererade, att den tid hon var ett litet barn, så hade Malin Ruthz ett slemt rykte om sig. Då sade Malin: "Du lögh, frij digh sielf om du kan". Eljest ville hon ingen bekännelse göra.

Pigan Malin Andersdotter blev även för rätten införd, fliteligen förmant till sin sannings bekännelse. Därtill svarade hon sig intet ha att bekänna, än vad hon tillförne sagt, att han såg Anna i Holta med sine skenbarlige ögon på Holmen. Den samme gång hade Anna sitt gröna filtzsiört på sig.

Den 3 augusti hölls åter Rådstugo. Då blev Margrete Swen Snickers framkallad, som hade samlat några kvinnor till sig, de där ock presenterade för Rätten och sade att de henne intet hade att beskylla. Men att gå ed med henne ville de intet göra.

Bland samme kvinnor voro de två, Anna Mölners och Elin Anders Näreses, som Kierstin Swens dotter i går sade hava rått henne till att vända den torvan på taket och satte grytan över där hennes fader låg sjuk. Dessa kvinnor blevo tillsporde om de henne till sådan gärning hade givit råd eller anledning. De nekade därtill alldeles sig aldrig någon

tid sådant till henne hava sagt. Medan Margrete sade att slikt var icke trolldom, ty hon hade hört det ifrån barnsben, att när någon ligger och drages hårt och icke kan dö, då skall man vända en torva på taket och välva en gryta däröver som den sjuke ligger, så skulle han strax somna bort. Vilket skett med hennes man strax dottern sådant gjort.

Då blev avsagt, att efter dy Margxete Swen Snickers icke kunde gå sin dölg som henne är förelagt, att hon idag skall utstå sitt prov på vattnet och av Mestermanden försökas.

Karin Klockers blev sammeledes för rätten förd, kallad och ytterligare förmant göra sin bekännelse. Hon svarade sig vara alldeles fri och oskyldig, visste därför ingen bekännelse att göra.

Då framstod Anders Larsson, som lärer skräddar hantverket här i staden hos Peder Skrädder. En dräng om 18 eller 19 år, vittnade och bekände, att i fjol uti Dymble-veckan, en morgon helt tidigt förr än det ringde till predikan, körde han någre svin uppåt ön. Och som han kom upp vid Skolen, såg han där komma flygandes norr ifrån lika som en stor fogel, och ju närmare det kom honom, ju större blev det. När det kom till Hr Larses hage, såg han att det var Karin Klockers som kom flygandes och granneligen kände han henne; till och med sade att hon hade de röde ärmer och ett svart snörliv på sig, som hon alltid går med. Bak efter henne syntes liksom en stor hästerumpa. Hon kom stående på sina ben uti sin egen hage och i sin fullkommelige posteur. Varöver Anders blev helt förfärad.

Detta drängen henne nu uti ögonen övertygade så att vara skett, och erbjöd sig med gott samvete sådant edeligen att bekräfta.

Karin Klockers nekade och sade drängen ljög detta på henne. Eljest sade hon sig inga kvinnor kunna få som med henne ville gå dölgd. Ty resolverades efter sådane beskyllningar att hon desslikes i dag skulle provas av Mestermanden.

Ingeborg Slakters blev igen uppkallad och tillspord om hon haver ställt de kvinnor som ville gå dölgd med henne. Då blev inlevereret en skrift med någre kvinnors namn, vilken lydde, att de intet vet henne något att beskylla. Men intet av det inehåll, att de vela gå dölgd med henne och svärja henne fri.

Samme dag blevo Margrete Swen Snickers och Karin Klockers av Mestermanden trenne gånger utkastade i vattnet och blevo alle tre gånger flytande lika som de andre hava gjort.

Ytterligare för rätten uppkallades Ragnille Jens Swenses och förehållen blev om Margrete Swen Snickers, som hon först utlade, och några dagar därefter sade hon var oskyldig. Förmantes därför att stå vid sin sannhet. Då svarade Ragnille att hon aldrig varit i umgängelse med Margrete, visste därför icke om hon var skyldig. Men sade fullt och fast att Marit Byskrifuers själv hade förgjort Per Olsen, därför att han icke ville hava henne.

Ragnille blev vidare spord om av vem hon lärt sin konst, antingen av Anne i Holte eller någon annan. Sade sig då intet hava lärt, eftersom Fahnen icke varit hos henne så länge som en halv timme. Dock förr än hon hos Anne i Holte hade ätit den soppa hon fick, var hon rädd för de råttor som kommo ut under karet där stod. Men sedan var hon ej rädd för dem, och då hon gick ut ifrån Anne spottade hon efter henne tre gånger när hon gick genom porten och sade: "Gack nu Fahnen i Wåld". Därmed ville Ragnille intet vidare bekänna.

Marit Byskrifuers blev kallad till mera förhör. Hon sade sig icke mera veta att bekänna än redan skett var, utom att Gunelle Skåttes sagt henne den tid hon kom till henne och sporde om hon ville lära trolldom, att hon skulle få allt hon ville hava. Dock efter långt betänkande tillstod Marit att själv hava gjort på Per Olsson den sjukdom han så länge har dragits med. Något vidare sade hon sig ej denna gång kunna bekänna emedan hennes hjärta var så hårt som en sten, och därför bad rätten att de ville göra bön för henne till i morgon, så att hon då kunde komma till en god sannhets bekännelse.

Karin Klockers som i dag sitt prov i vattnet hade stått, blev uppförd igen för rätten och tillsagd att gå till bekännelse. Hon sade nu som tillförne att hon var helt oskyldig, och kunde ej ljuga på sig själv eller någon annan.

Margrete Swen Snickers som sammeledes i dag hade stått sitt prov i vattnet blev införd och åtspord om hon ännu var i samma mening som förut. Hon sade hon var oskyldig. Bad därhos att man skulle taga en annan som var oberyktad och försöka på vattnet. Då skulle en se, om den sjunker mer än hon gjorde. Då blev Margrete tillsagd: Om man då skulle taga hennes dotter och först försöka, skulle hon nöjas därmed? Hon svarade ja, hon var icke bättre än hon. Margrete tillspordes ock om hon icke i dag sade, där hon såg Karin Klockers flyta på vattnet som en gås, att de skulle icke få den glädjen med henne? Hon svarade jo, "Icke hade iagh heller aktadt at dhet så skulle gådt till". För övrigt sade hon sig oskyldig vara.

Den 4 augusti hölls återigen Rådstugo, övervarande Borgemester och Råd. Då vart åter Marit Byskrifuers uppkallad för rätten och fliteligen tillhållen, eftersom hon i går begärde först till i dag, så väl som ock att man skulle göra bön för henne till Gud att hon måtte komma till en god bekännelse, att hon nu skulle säga ifrån om hon något vidare hade att bekänna. Därtill hon svarade, hon intet mera visste att säga än som tillförne bekänt var. Därmed fördes hon neder i sitt behåll igen.

Den 6 augusti hölls Rådstugo, närvarande Borgemester och Råd, vartill till Rättens bestyrkelse blev trenne Borgere tillkallade, nämligen Anders Lusso, Per Brimbs och Steen Arfuesen, som efter avlagd ed skulle vara med i rätten och sitta dom över Ragnille Jens Swenses, Marit Byskrifuers, och Malin Ruthz, som för trolldoms saker voro beryktade. Då blev föreskrivna rannsakning företagen och ifrån begynnelsen till änden uppläsen, igenomlupen och övervägen, varpå är sedan följd Rätters Resolution och dom som efter fökjer. Avsagt på Marstrand Rådhus d. 7 augusti 1669.

Emedan såsom Ragnille Jens Swenses är av Anne i Holte först utlagd och beskylld för en arg Trolldiefuell och Zathans Lem, och Ragnille själv haver bekänt, att hon förmedelst Annes tillskyndelse haver kommit uti maskopi och umgänge med Zathan och av honom två gånger fått penningar. Samt också varit brukad av honom till hans verktyg och redskap. Item ock själv tillstår att Zathan haver tappat blod av henne och skrivit hennes namn uti sin bok etc.

Marit Byskrifuers i lika måtto av Ragnille för trolldom är utlagd och efter egen bekännelse tillstått att hava tvenne gånger ridit på Zathan uti ett brunt lamms liknelse till och från Biörnängen, och där tillika med Malin Ruthz, Skåtte Gunelle, Ragnille Jens Sweses och Karin Klåckers varit Zathans gäster och kåtit sig av honom traktersa. Eljest länge varit beryktad att hava varit orsak till den långsamme sjukdom som borgaren Per Olsen så länge och ynkeligen har dragits med. Det hon godvilligen har bekänt. Med fler beskyllninger som över henne äre inkomne.

Samt Malin Ruthz som desslikes både av Ragnille Jens Swenses, Marit Byskrifuers så ock av Malin på Härrön, som uti Mollesund är fasttagen, fullkomligen är utlagd för den argaste och principaliste Trolldiefull och beskylld för att hava kunnat skapt sig uti oskälige Creaturs liknelse samt med sin trolldoms konst skall kunna förhålla fisken från Landet, förmedelst de Kopperhäster hon haver varit med att nedsätta. Item tillvites att hava förrått och ombragt sin egen man Niels Ruth. Jämväl varit med uti Zathans gille på Biörnängen och där som en åldersmoder för de andra, företrätt det främsta rummet. Med mycket annat ont henne tillägges och i rannsakningen finnes infört. Dessutom alltid varit för sådane gärninger beskylld, ehuruväl hon själv efter ofta förgången flitig förmaning och åtvarsel alls ingen bekännelse har velat göra. Icke heller kunnat gå sin dölg efter lag som henne är förelagt.

Ty prövar Rätten skäligt, att Ragnille Jens Swenses, Marit Byskrifuers och Malin Ruthz böre alle tre förmedelst sådene sine slemme gärninger och elade rykte att straffes till livet, först efter Guds lag, Exod. Cap. 22, v. 18, sedan efter Christiani 4 R pag 312. Såväl som efter Noriges lag Mandhelge balkens 2 Cap. 14, och deras bo att vara förfallet tillunder staden efter Mandhelge balken 4 Cap. och Kongl. Maj:ts staden nådigt givne resolution. Dock all veterlig gäld därav först efter lag att betales. Vilket allt den höglovlige Giötharijkes Hofrätts vidare betänkande och nådige omprövande underdånigen underfogas.

Att sålunda vara avsagt, klagat, vittnat, bekänt, rannsakat och avdömt som föreskrivet står, bekräftas med Borgemester och Rådtz underskrift och stadens vanlige Insegle.

Jag haver bekommit Edert brev och där av förnummit vad för en kännelse som den trollkonan Malin på Härrön givit haver. Såsom man nu fuller gärna sekunderar eder med råd uti denna saken vidare, hälst efter det en sådan vederstygglig synd är som icke bör bliva ostraffad. Men alldenstund ännu ingen nöjaktig rannsakning är skedd av häradshövdingen, som alla omständigheter demonstrera kan. Ty lemnas under eder försiktighet så att hantera det folket, som I själva bäst kan avse det göras förnöden intill dess sanningen så vida kunnat erhållas, att I förnimmer vilka som brottslige eller oskyldige äro.

Orådeligt håller jag dock att än låta registrera dens bo som döder är, intill dess man vidare underrättelse kan om hans leverne bekomma. Emellertid må I behålla broplats-karlen Ingemar hos eder eftersom I, därest gevaldigern själv vistas där, kan också kunna få honom dit ut till eder.

Här haver varit 6 man av Ohloset som tillbudat sig att gå i borgen och löfte för Jöns i Wräland, som för trolldom skall vara arresterad och i häktelse satt. Och alldenstund jag icke vet huruvida han är funnen brottslig, hy haver jag remitterat deras begäran till eder med den tillförsikt att I icke vägra eder i det som skäligt är eller ser igenom finger med det som räfsas bör utan brukar den försiktighet att icke någon skyldig släppes och mycket mindre någon oskyldig antastas måtte. Gud befallet av Brålan den 28 juli 1669.

Äreborne och välförståndige hr Borgmestere och råd uti Marstrand. Jag haver bekommet Eder gode mäns brev och förnummit vad I om de där i staden insatte trollkonor och den bekännelse de sedermera gjort hava, förmäla velat. Nu såsom det är mycket väl att I gode män med en sådan allvar det verket fortsätta att I vad där om sant är, utforska och förnimma kunna. Alltså tilltror man ock Eder bekanta försiktighet, det yttermera så hantera, som I själve pröven beskaffenheten det fordra. Betackandes jag ock Eder, som mig om det som därvid passerat, advertera täcktes, därefter också den som på Inland uti Winnestorp, Solberg är ryktbar bleven och uppropad desslikes inom kort skall bliva till förhör ställd.

Eftersom man förnimmer att dageli.gen fler och fler uppropas, som med trolldom och vidskepelse skola umgås hava. Vilka man dock nogsamt förmodar I veten så att låta hantera, som beskaffenheten det fordrar, likväl och på det man sig så mycket bättre måtte veta att förse, och därvid bruka en försiktig allvarsamhet. Icke allenast vid de rannsakningar och executioner som man anställa måste, utan och hos dem som brottslige befinnes, med kongl. majas och Cronones rätts tillbörlige iakttagande och utsökande. Ty befalles det eder att låta hava uti allt detta ett noga uppseende, på det att sakerna så måtte bliva hanterade som skäligen och tillbörligen prövas kan. Vartill ock uti de tillfällen det så för nöden göres I Lands Gewaldigern eder till assistense bruka kan.

Jag sänder eder tvenne attester som kyrkoherden och capellanen i Möckleby till Jöns i Wräland som för trolldom skall beryktad och fängslad vara, utgivit haver, därav I förnimme kunne, huruledes de betyga sig intet annat veta, än han för den lasten skall fri vara.

Och alldenstund man vidare om någre partiulaiteter av denna beskaffenheten icke är informerad eller haver därom så god underrättelse att man sig till någon absolut resolution avfinna kan och föreskriva om han må ställa borgen för sig eller icke, utan är fullt ovisst, om saken så föreveter, att det honom skäligen vägras må. Ty remitteras det till edert och häradshövdingens övervägande att sluta däruti vad som förvaras kan. Intet tvivlandes att I ju lära därmed så försiktigen omgås, att det icke över någon execc klagas måtte och någon med skäl kunna säga det man emot domare reglerna och en tvungen bekännelse alltför rigoröst hanterat haver.

Dock detta icke så att förstå, att man emot skäl, prov och sådane vederkännelser som för nöjaktige eraktas kunna, någon lös och otilltalt låter. Ej heller tänker man att dessa saker så lamt hanteras måtte, att sanningen ej måtte komma, utan intentionen och avseendet syftar där hän att man med beskedenhet där med omgås. Där om jag icke heller tänker I eder med de andre vederbörande beflitandes varde.

Anno 1669 den 9 augusti blev hållet extraordinarie rättegång på Oroust i fiskeläget Mollesund av mig Petter Drachman, häradshövding över Oroust och Tiörn. Nämnden var: Anders i Smeby, Jöns i Torsby, Östen i Stale, Östen i Hörlöcke, Anders i Gögesätter, Thore i Engerås, Bryngel i Åkeby, Nils Christensson i Olsby, Greger i Rörwijk, Olav Ifwersson i Möggenäs och Eric i Hoflanna. Hosvarandes Cronones Befallningsman välbetrodde och välförståndige Anders Larsson samt länsmännen Jöns Holst och Hans Matsson. Befallningsmannen uppviste en bekännelseskrift för rätten på en del uti detta fögderi boendes, där en beryktad trollkvinna vid namn Malin på Härrön hade uppropat åtskillige, vilka voro skyldige och delaktige uti trolldom lika som hon var. Vilken bekännelse hon hade gjort uti gode mäns närvaro och påhöre den 24 juli nästförlidne i Mollesund, sedan Böfwelen hade henne uti vattnet fyra gånger proberat och försökt, och hon alla fyra gångerna flöt som en gås. Kort därefter är bemälte trollkvinna död i arresten.

Bland de första Malin hade bekänt på var Karin Olas på Gullholmen som där brukade trolldom. Vilken också litet efter det bemälte Malin avgått, förr än hon kom till laga förhör, också är död bliven.

Den andra som Malin därnäst bekände på kunna umgås med trolldomens last var vid namn Börta Crämars i Mollesund, en kvinna om 80 år gammal, som Cronones befallninsman i dag här för rätten framförde, att man henne skulle Examinera och förhöra, om hon ville efter egen bekännelse vidgå denna trolldoms konst som hon var av den avgångna Malin på Härrön angiven för eller icke. Alltså tillspordes hon denna Börta Crämars huru gammal hon var, när den Onde först kom till henne.

Härpå hon svarade, att först som det skedde så var hon nog tolv eller fjorton år gammal, och han kom till henne uti en mans skickelse, "och spurde migh till, om iagh ville tiena honom, hwilket iagh först eij ville och sadhe Neij, men omsider öfwertalte han migh, att iagh skolle fölgia honom medh, hwilket iagh ock giorde". Men på vad ort det var ville Börta icke bekänna.

Hon blev tillfrågad om hon var med, och huru många de voro, att förgöra Thomas Anderssons fiskeskuta, som uti denna sommar med folk och allt gick under. Börta svarade att hon var med, och de voro 5 eller 6 tillhopa. Hon satt där bak på skutan. Och Malin på Härrön var med, hon bröt av masten. Så var där en med som hette Per Larsson, boendes här i Mollesund. Han stod bak i skutan vid rodret och styrde. - Denne Per Larsson är tillförne av Malin på Härrön som i arresten död blev beskylld för trolldom som framdeles omröras skall.

Den fjärde som var med att förgöra skutan var ett kvinnfolk här i Mollesund, som heter Giertrud Corporals. Hon satt på rån. Så var Anna Persdotter, som är denne föreskrivne Per Larssons dotter, med, men vem den sjätte var ville Börta icke bekänna. Ej heller om mera sannfärdigt, det hon har gjort ont på Rolands kvinna som talas, vilken fick ont i benet och därav tog sin död, i det hon låg 4 års tid på säng och ruttnade bort stycke efter stycke av hennes kropp. Men omsider sade hon det är sant och kunde icke neka, "doch Gudh bättre migh, iagh kom uthi en liten trätta medh henne, men förr än hon dödde, så gaf hon migh till".

Sedan frågade man Börta vad ont Truls i Mellby hade gjort henne, eftersom han föll och så illa bröt sitt ben av i Mollesund. Hon sade att det måtte han väl hava, "han slogh migh, och sade der till migh skolle få skamb, för det iagh togh bort stickor och weedh, där han stodh och timmrade på ett huus her i Mollesundh". Börta svarade Truls då igen, att han först skulle få skam, som också skedde när han bröt benet emot berget, "det intet stort hade på sigh".

Trollfolken brukade samlas på ett skär, sade Börta, här strax över emot Mollesund, Rätten sporde Börta till, vem mera som var där tillstädes. Hon sade, det var en stor man som satt främst vid bordet. Han hade en "pänna och pappir uthi sin handh och skref, hade brun Klädis Kropus, brun Klädes tröija, swarta Stöflar på sigh, hade svart hår, och gult skägg, men Börta visste icke deras namn.

Börta tillsades tydligare bekänna huru den mannen såg ut som satt där med penna och papper i sin hand och skrev. Först sade hon sig intet känna honom, men omsider efter flitig förmaning bekände hon att det var Jöns i Wräland, men vem den andre var kunde hon ej säga. På skäret drucko de öl av trätunnor som de lånat hos Tomas i Mollesund. Hon spordes till varifrån Per Mathsson, som nu var fängslad, fått den pipa ifrån som han kunde blåsa väder med och klageligen var angiven för av Mollesunds fiskare att för tretton år sedan då han med flere varit ute på sjön hade brukat. Härtill svarade Börta: "Jagh kan tänkia migh, han har fåt den af sin Modher Malin på Heröhn, som nu är dödh." Konsten att trolla var Börta säker på att modern lärt honom.

Börta sade vidare hon kände till en trollkvinna som kallades Elin i Bua, hemma i Morlanda socken. Hennes man heter Olav i Bua, hon var tillhopa med henne i Dahlen i Morlanda. - Börta spordes ytterligare till om hon icke visste flera som kunde umgås med trolldoms konst. Hon kände en som hette Börta Cornelius på Käringön, hon har länge kunnat trolla. Denna Börta Cornelius är i lika måtto tillförne av Malin på Härrön som i arresten död blev, angiven för att kunna trolla. Börta Crämars sade hon känner ytterligare en trollkvinna, som heter Rangela i Lösbo på Lyyr, som kunde samma konst. Denna Rangela är ock av Malin, "som i Kongl. arrest dödde", angiven.

Den 20 augusti blev åter denna qvinna Börta Crämars här för rätten framförd, och då hon tillspordes om hon ville vidgå detsamma som hon igår här för rätten bekänt, att hon var en bland flera andra där Thomas Anderssons fiskeskuta med folk och allo gick under i Wästersöen, svarade hon: "iagh hafwer bekient, det kan iagh icke neeka." Och om Truls i Mellby, Rolands kvinna, Per Mathsson och allt annat gav hon samma svar som förut. På fiskeskutan där " låpp Per Mathson medh i galeyhran, och Rangela var med henne på Bärget wedh wägen emillan Rödh och Lösboo". Men de gjorde intet ont. Om hon var skuld till att Truls bröt benet, så var det för att han först lovade henne skam.

Denna för omskrivna Rangela i Lösbo är i lika måtto uppgiven av den avgångna Malin på Härrön, som framdeles omröras skall.

Sedan blev förhörd här för häradsrätten en gammal man som var över sextio år, benämnd Peder Larsson, hemma i Mollesund, som Cronans befallningsman tillvitar att också han skall vara av Malin uppropad, för att kunna umgås med trolldom. Vartill Per Larsson högeligen nekade.

Prästen i Morlanda, hederlige och vällälrde herr Lars Jänsson som samma tid var tillstädes, sporde Per Larsson till, om han kunde läsa sin Christendombs stycken, vartill Per svarade ja, det kunde han. Då begärde pastoren att han skulle läsa för honom. Per svarade: "Ja, det will iagh giöra." Därmed läste han för prästen åtskilliga böner och kunde något så när läsa igenom sina Christendombs stycken. Nu frågade herr Lars om han inte ville bekänna och ångra sina synder samt bedja Gud om syndarnas förlåtelse. Därtill Per Larsson svarade: "Wij äre alle Syndare för Gudh. " Sedan blev han av rätten examinerad och fliteligen befalld att gå till sin egen bekännelse, så som Malin på Härrön honom utlagt för en trollkarl. Här förutan så har Börta Crämars i går här för rätten beskyllt, att han varit med henne, när Thomases fiskeskuta gick under i Wästersiöen, och då stod han bak i samma skuta och styrde. Och som han av föreskrivne är utlagd för trolldoms konst, ty vore bäst han med gode bekände och ångrade sina begångne grove synder och säga fram, vilka flera voro med och vad deras namn var.

Härtill Per Larsson svarade: "spörjer migh intet effter sådant, ty iagh weeth aldrigh af något ondt, och den som det hafwer sagt migh på, den har giordt en skammelig lögn på migh, och ingen skall migh någen tijdh sådant öfwerbewijsa. Jagh har warit her i Mollesundh i 60 åhr, ingen skall komma fram, jagh det eller det hafwer gjordt emot någon."

Då tillsades Per Larsson, om han icke ville bekänna denna sin begångna grova trolldoms synd och konst så nödgades man låta kasta honom i vattnet att försöka om han kunde flyta eller ej, till dess Gud täcktes göra ett synnerligt tecken på honom. På det sannht över honom i dagsljuset uppenbar kunde bliva. Här till svarade Per Larsson: "I må försökia migh om i will, ty iagh är i edra händer, men så flyter iagh som Steenen flyter i Wattnet." Då spordes honom till, om så framt han flyter, han då vill giva sig skyldig. Särtill han sade: "Anten iagh flyter eller icke, så gifwer iagh migh icke skyldigh, ty iagh kan ingen trolldomb, och det Mahlin på Heröhn hafr på migh bekiendt, det har hon liugit, och derföre brinner hon i Helfwetit."

Då sade man till Per Larsson, om han icke med gode efter tydlig och flitig förmanning vill gå till egen bekännelse och bekänna denna sin grova last, som han av tvinne trollqvinnor är uppropad för som trollkarl, nämligen Malin på Härrön och Börta Crämars, måste man leverera honom i Böfwelens händer och kastas på vattnet. Härtill han sade sig intet så hava förskyllt.

Än frågades Per Larsson, huru många och vilka de voro, som voro med honom på skutan. Svarade han: "Dan kan komma fram, som sågh migh där. Då spordes honom, vad ont Anna Skaboes tös haver honom gjort, efter han lovat henne att hon aldrig skulle bliva gift, vilket är skett, att ännu så är hon ogift. - Det var gäckevis sagt, svarade Per, mången säger ett löst ord men menar intet därmed, och han kunde inte råda för att tösen var ogift. Och i något samkväm med de andre trollfolken, som dessa påstod, sade han sig aldrig ha varit.

Förbemälte Skabo-tösa kom för rätten och bekände, hurusom hon för fem år sedan, förde en dansk präst, som var kommen ifrån Kiöpenhambn, över till ett fiskeläge i Lysekijhl. Och som berörde Peder Larsson fick icke den frakten att förtjäna, som han ville hava genom rodden, blev han vred på henne och sade till samme pige: "Der som du förer samme Präst bort över, skall du aldrig blifwa gift."

Pigan aktade detta Per Larssons förbud intet, och förde likväl prästen bort. Några folk som hörde detta Pers trugsel emot pigan, frågade honom, huru han så kunde göra, att hon aldrig skulle bliva gift. Härtill han savarade och sade: "Så lätt är det migh att giöra, som iagh dricker uth denna Skåhlan medh Öhl, som i seer iagh haar i min handh. Och så sant som i affton är een fredagz affter, så wist skall det skee". Och ännu är samma piga ogift.

Fogden lät framkalla alla Peder Larssons näst omkring boende nabor och fiskare i Mollesund och frågade dem till, om de ville gå ed och lag med denne Peder Larsson, att han är fri för trolldom, eftersom han är av tvenne uppropad för en trollkarl. Dy förmente fogden han efter slika grova beskyllningar borde antingen värjas eller fällas. Vartill Per Larssons nabor svarade, att i slikt tillstånd som det honom nu är, ville de icke göra försvara honom fri, ändock det här för rätten blev bekänt av en del, att denne Per Larsson har alltid varit en sådan motvillig och uppstudsig karl, både emot överhet och andra, och detta har varit hans egne ord, att han ville se på den, som skulle fördrista sig att tala honom något emot.

Härjämte sade även en gammal trovärdig man, Tomas Andersson i Mollesund, för rätten, där som denne Per Larsson har lovat ont, det är också dem samma hänt och vederfaret.

Och emedan merbemälte Per Larsson, som till ingen egen sann bekännelse ville sig bekänna, är han efter slika grova prov och beskyllningar levererad bödelen i händer, att försökas och kastas på vattnet, vilket skedde dagen näst efter. Och då har han samme dag 3 gånger flutit på vattnet som en gås, "i många Christna Menniskors åsyn i Mollesundh".

Framställdes för häradsrätten qvinnfolket Giertrud Corporals, hemma i Mollesunds fiskeläge, som Cronans fogde Anders Larsson anklagade emedan den trollkvinnan Malin på Härrön, som i arresten död blev, hade kort före sin död uppropat bemälte Giertrud Corporals för att i lika måtto kunna umgås med trolldom, och i samma last lika vara delaktig som hon var.

Eftersom bemälte Giertrud Corporals är av Malin på Härrön, och nu återigen av Bärta Crämers beskylld och angiven under gårdagen här för rätten att kunna trolldom, tillsades hon att med godo bekänna sina begångne trolldoms synder och konst. Eller skall hon åtminstone lagvärja sig, själv tolvte och gå lag och ed. Då svarade Giertrud och sade sig icke veta av någon trolldom, ej heller kan hon med sådan mera umgås än det barn som igår blev fött. Och ej heller skall någon människa framkomma från all den tid hon har bott i Mollesund och henne antingen ett eller annat överbevisa ha någon gjort förnär, ty sade Giertrud, "Min korsfäste Jesus skall giöra migh derföre frij".

Rätten sade henne, att de tvenne trollkvinnor Börta Crämars och Malin på Härrön hade uppropat henne skyldig vara i trolldoms last. Därpå Giertrud svarade, att de ljugit henne på och icke sagt sant, och Malin hade alltid varit hennes ovän. Borta var heller icke att tro på "ty hon är galen och afsinnigh, och wet intet hwadh hon säger, och intet skall en, som ej vet sina ord, stå till att tro".

Då sade man Giertrud, att om hon icke godvilligt bekänner för rätten vad hon av fogden anklagas för, nödgas man bruka andra medel därtill, att hon sanningen skall säga ifrån. Hon svarade: "Det iagh icke är skyldigh, det skall iagh aldrigh kunna taga på mig, men nu har i migh i dera händer, giörer nu så medh migh, som i will answara migh sin synd i den händelse man kastade henne i vattnet oöch gon skulle flyta därpå. Hon svarade : "Jagh will icke tro iagh flyter, men det beder iagh deher, att i icke låta pijna migh för den tingh, iagh aldrig kunnat eller skyldig till är."

Då lovade rätten, att bara hon bekände, skulle hon väl hanteras. Då bekände Giertrud följande: "Som iagh lågh och såff, så drömbde iagh een gångh, att iagh foor på een grön Engebacke, och kom öfwerst på ett högt bärg, och nedan för det höga bärget lågh een diup Siöö. När iagh fick see den siöön, blef iagh förfärat, och kastade migh hastigt till bakers om kull på Bärget, att iagh icke skulle falla nedher i den samme Siöö Der wedh waknade iagh opp och giorde Jesus Kors för migh. Der medh förswann der, och war så intet mera till."

Prästen, hederlige och vällärde man herr Lars Jönsson i Morlanda var samma gång här tillstädes. Han tog denna Giertrud i förhör, spörjande henne om han kunde läsa sina Christendombs stycken. Då förmärktes, att hon kunde dem något så när läsa. Han sa till henne: "Minnes I hwad I hafwer bekändt för migh när iagh edher först besökte i edhert fängelse. Iblandh annat så sade I för migh, att Mahlin på Heröhn, som nu är dödh, war medh på Thommases skuta i Mollesundh när hon förgicks, och hon bröt Masten av samma skuta". Härtill svarade Giertrud att hon det intet sagt. - "Hvadh sägen I", sade herr Lars, "willen I Neka till det som I tillförende för migh hafwer bekiänt, och giöra migh till een lögnare?"

Då svarade Giertrud: "Ja. Jagh kan det intet neka, möijeligen iagh haar sagt det, men iagh kommer det intet i hogh." Rätten förmante henne, att det är ingen väg omkring, men hon måste göra sin bekännelse här ute, och intet längre den fördölja. Giertrud genmälde, att hon drömde, "som att Malin på Härrön bett ett trää sändas emot sin Kroo, och kanske det var Masten på Thomases skuta". Rätten ytterligare frågade henne, varför hon icke vill bekänna denna sin begångne trolldom, om det var något hinder i vägen för henne att sin bekännelse åstadkomma. - "Iagh skall aldrigh taga på migh det iagh icke har giordt; dock är iagh een arm syndare, och bedher edher I wille så handla medh migh, som I will answara för Gudh. Men för Trolldomb skall iagh aldrig döö, ty iagh wet intet af sådant", sade Giertrud.

Och eftersom Giertrud Corporals intet ville efter flitig och trägne gjorde förmaning bekänna sin begångne trolldoms last; som dock Malin på Härrön har henne uppropat och beskyllt i gott folks påhöre för en trollkvinna och därpå dött, sedan har den andra trollkvinnan Börta också beskyllt henne, och bland annat sett henne "sitta på Råån på Tommas Anderssons skuta när den förgicks", och för det övriga har sockneprästen här i Morlanda herr Lars Jönsson för rätten övertygat Giertrud Corporals, i det hon har bekänt för honom, då han henne i fängelset besökte, att Malin bröt masten på Thommas Anderssons skuta, men hon ändå inte vill gå till egen bekännelse efter förberörde omständigheter, att hon varit med i samma följe och gjort ont, och sålunda skyldig till trolldoms last, dy till vidare prov blev hon leveread böfwelen i händer att kastas i vattnet för att försökas om hon kunde flyta, på det Gud ville göra tecken på henne, att hon var för visshet skyldig eller ej. Vilket ock skedde 4 gånger, och alla gångerna flöt hon lättare än de andre på vattnet i månge människors åsyn vid Mollesund.

Rätten frågade huru gammal hon var, när den onde först kom till henne. Hon svarade, att det var länge sedan, mera än fyrtio år. Den Onde var inte vacker, dock såg han ut som en vanlig man, och han bad henne följa med sig. Men någon trolldoms konst lärde hon ej av honom, det hon kunde kom sig av att "folket gick och brukade mun och lärde mig". Men den onde lovade stå henne bi och hjälpa henne. Det var icke länge sedan de med flera voro tillsamman på ett skär här utöver, men de voro ej många. Per Larsson var dock med på skäret. Han gick där och skänkte åt dem, där de drucko öl ur träkannor.

Den Onde, som ock var med, sade att de skulle tjäna honom. Han var en stor karl med svart skägg och svart hår, hade bruna kläder, och han satt överst. Där satt även en mindre man intill honom, han hade "gambla Klädes Kläder på sigh, och hans håår var golt". Senast den onde talte med Börta var för åtte dagar sedan. När man frågade Börta om han lovade henne hjälp, sade hon: "Ja förbannat ware hans hielp." Senast de voro församlade på skäret var efter påsk i detta året. Då var Rangela i Lijsbo med, även den Onde var där.

Nu blev Börta tillspord om hon kände Olle Gadds kvinna Ingeborg, eller vad ont hon gjorde emot Ingeborg, när hon gick in i hennes stuga och lånte eld. Börta sade hon intet ont gjord, men kanske drängen gjorde Ingborg det onda.

Item blev hon frågad, varför hon tagit bort ifrån hennes son Håkan hans hemlige ting, som folket här säger. Då svarade Börta först: "giorde iagh aldrigh." Dy blev Börta Crämars son Håkan framkallad och av rätten tillspord, om det var sanning, eftersom det så säges, "att din egen moder skulle hafwa taget bordt din hemmelige tingh ifrån digh så du icke skall få giffta digh?" Håkan svarade: "Det är wäll wisst, iagh haar mist det. Men om min Modher har gjordt det emot migh eller hwem som har gjordt deth så är migh aldeles owitterligit. Och på samme åhr som min fadher dödde så skedde deth."

Nu förmante rätten denna Börta Crämars att hon skulle bekänna sin sanning härom, om hon gjorde denne onde gärning på sin som Håkan eller icke. Härtill hon svarade: "Han hade icke mycket". - Sades henne igen: "Anten han hade lijet eller mycket, skulle hon låtit honom behålla som Gudh haar gifwit honom". Därpå svarade Börta: "Rätt som iagh war allena hemma, och pilten lågh och såf, så gick iagh till och smorde honom twärs öfwer hans lijf. Hon tog inget ifrån honom, men han lijksom wissna bort; dock wäxer dhet wäll igen." - Frågades, varför hon gjorde sådant emot sin egen äkta son; svarade hon: "Det giorde iagh derföre, på det han skulle blifwa stadigt hemma hoos migh och icke löpa i By efter quinfolck".

Föreskrivna Giertrud Corporals blev åter införd till laga förhör, och frågades om hon icke nu, när Gud gjort tecken på henne i många människors åsyn således, att hon alla fyra gångerna flöt på vattnet, ville bekänna sin trolldoms konst hon är beskylld för, och ven som lärt henne denna konst. Då bekände Giertrud, att hon först lärt av Per Larssons kvinna Kirstin i Mollesund, emedan hon hos henne sitt tillhåll hade, "ty hon frågade migh, om iagh will lära migh något Spökerij", vartill Giertrud dock svarade: "Ifrån sådant beware migh Gudh". Men omsider, genom Kirstins vänlighet, som hon efterhand att lära. För ett år sedan eller något mera lärde hon också av Per Larssons kvinnas dräng. Denne drängen var skapt som en svart hund, och han tjänte både Kirstin och Giertrud. Han kom til dem två gånger i veckan, och på deras begäran bar han till dem någon mat medan de om nattetid lågo i sängen. Ibland fingo de både mat, öl och vin. Den onde kom till både Per Larsson och dem. Men varifrån fägnaden kom visste de intet.

Härförutom bekände Giertrud Corporals, att i näst förlidne år var hon med flera till en stor myckenhet församlade på den gröne platsin, som ligger invid Stenkyrka på Tjörn. Dit voro de komne tillsammans om natten. Där var för dem anrättat ett stort gästabud, och fanns många kvinnor som bar fram maten och satte den på bordet. Den Onde var också hos dem samma tid. Han satt och såg på dem och bad dem göra sig lustiga. De åto och drucko och hade både öl och vin med till bästa. De hade även "een Trommeslagare, som slogh på tromma för dem. De drucko af träästoop. Der hoos satt een stoore man, och hade swarta Kläder på sigh, han också badh dhem wara lustige". Giertrud satt nederst vid bordet, "ty den fattige skall alltijdh Krypa under", och Per Larssons Kirstin var med henne, hon satt allra nederst. Per satt stilla vid bordet och drack. Även Malin på Härrön och Börta Crämars såg hon där. Hon och Kirstin flögo dit på Kirstins dräng, din Onde, hon haft i en halvtunna, Per Larsson red på den Lede, Börta i Crämarehuset red på en annan kvinna och Malin på Herrön red på en bock. När de drogo därifrån, måste de alla tacka den onde och giva honom sina händer. När de togo avsked sade han de skulle vara honom hulde och trogne och göra allt ont.

Fastän där var mycken mat och drick på gästabudet, så åt dock Giertrud intet, men drack något, de hade 5 eller 6 tunnor öl. Där var bara kvinnor och män, men inga pigor med på gästabudet. Bär de drogo därifrån tycktes det henne ha varit en skärtorsdagsnatt det skedde. Senast Satan anfäktade henne var om påsk, då han bad hon skulle vara hos honom, och tjäna honom, men hon ville det icke, varför han då blev vred på henne.

Giertrud bekände vidare, att den onde alltid kom i hennes hus om nattetiden, och där var han inne hos henne in till mednatt, då skildes han ifrån henne.

Man frågade Giertrud huru många dessa trollfolk voro, när de voro församlade och plägade vara tillhopa. Då svarade hon att de voro många. Återigen sporde man henne huru många. Då sade hon: "De woro som en stoor Krigsmacht."

Än mera sade denna Giertrud, att hon intet kunde förtiga det Gud upplåter hennns mun, att hon kunde bekänna sin sannhet. Och bedände, att de i detta året varit på ett gästabud på Skantzen i Marstrand. Där var beställt ett bröllop. Brudgummen var en vacker Cavillier, bruden var en vacker piga, "dock säger iagh: Den Onde war samme Brudgum", sade Giertrud. Pigan som brud var, det var Ingborg Slakters dotter i Marstrand. Anna i Holta och Malin Ruthz voro brudekvinnor och bruden gick emellan dem. Hon var klädd i svarta kläder och hade en guldkrona på sitt huvud. Där var kosteligt tillagat och Giertrud tyckte detta gästabudet stod om natten. Fram emot morgonen, när bröllopet var överståndet, så skulle bröllopsfolket följa brudgummen och bruden till sängs. Först lade sig bruden i en kostelig säng som var tillredd, det var denna Ingeborg Slakters dotter. Därefter lade sig brudgummen i sängen till bruden. När hon förnam han kom i säng med henne, vart hon förfärad "och wände sigh så ifrån honom. När den Onde som Brudgum war detta förnamb, wart han her öfwer wredh, och bet på Bruden ett stoort stycke uthur hennes Skuldra."

På bröllopet voro de alla väl lustiga, ty där feltes varken öl eller vin, här såväl som på det andra gästabudet vid Stenkyrka. Eljest hade de också här på skansen en trummeslagare som slog för dem till dans. Denne hade svart skägg, svart hår, svarta kläder och hatt, han var eljest en stor man.

Giertrud omtalte huru hon kom till bröllopet så: " iagh tycktes som iagh foor opp i lufften öfwer hafwet". Bägge gångerna hon var på gästabud såg hon Per Larsson i Mollesund var där också. På bröllopet såg hon också Börta Crämars, Malin Ruthz, Anna i Holta, Ingeborg Slakters dotter, som brud var, och Malin på Härrön, och "hon tyckte att Malin bröt een Kiäpp af för sin Råå, och iagh tror, det war Masten på Thommases fiskeskuta."

Den som vigde såg ut som en prästman, men hon kunde ej höra, ej heller förstå vad han sade.

Per Larsson blev inkallad till förhör, och begärde rätten av honom, att han icke ville vara så förhärdad, men bekänna och tillstå denna trolldom som han är beskylld för, icke allenast av denna avgångna Malin, men också av Börta Crämars samt för övrigt av Giertrud Corporals, som honom här för rätten i dag angivit, hurusom han på åtskillige ställen varit med, gå till egen bekännelse och säga det som sannfärdigt är. Vartill han svarade, att han är oskyldig och skall aldrig taga på sig sådant han ej gjort. Franställdes därför till vedermål mot Giertrud Corporals, som sade: "War I icke medh migh, när wij woro tillsammans först på ett Gästabodh som den Onde hade för oss beredt i förledet åhr, på den platzen widh Stenkyrkia på Tiöhrn? War I ock icke medh migh på det Bröllop som den Onde hade beställt för oss på Marstrandz Skantzen i detta åhr?"

Per sade till Giertrud: "Har du så bekändt?" - "Ja", sade Giertrud, "det haar iagh, och det ähr sannfärdigt". Då svarade Per: "Deth löijst'u på migh, och du må weta du skall brinna i Helfwetet för lögn du har giordt på migh!"

Efter slikt prov och vittnesbörd, är han vorden levererad bövelen i händer, och kastad på vattnet att försökas om han kunde flyta. Och då gjorde Gud sitt tecken på honom, att han flöt två gånger på vattnet.

Sålunda som ovan bemält är, vara angivet, vittnat, svarat och bekänt, det stadfäster jag med min egen underskrift, hand och vanliga pitekast.

Hans exellens herr riksrådet, generalen och guvernören högvälborne herr Harald Stake, biskopen herr Zacharias Klingenstierna, presidenten Magnus Gripenkloo, lektor teologie M. Nicolaus Ramzius, prosten i Elfsyssel herr Anders Hardtwigsson, underlagmannen Niels Thomesson, häradshövdingen Petter Drachman, häradsdomarne Eric Andersson och Rasmus Hendrichsson, för att rannska om det trolldoms väsende, som där och flerstädes i länet försports invitat vara.

Då blev för rätten inkallad Börta Crämars son Håkan Andersson. På tillfrågan nekade han intet, att han haver "mist sin mandom och lönlige lem, i fyra eller fem åhrs tijd, och sade att han fick dhet i een wijne-siuka, så dhen minskades mehr och mehr på honom, at han hafwer ännu något ondt och wärk dher af, men undhertijden wäxer dhet nu efter handen något till". Och han vet icke om det är hans moder eller någon annan som tagit detta från honom.

Då blev landsgevaldigern utskickad med Håkan att bese honom, huru det föreviste. Sedan kom gevaldigern in igen och bekände för Commissarierna, "dhen redo så mycket wära igen wuxen, at dhet syntes som på tio eller tolf åhrs gammel Poijke".

Sedan framställdes den pigan Anna Nielsdotter i Mollesund som bekände, att den tid som den gamle bövelen mäster Jonas var norr i Mollesund för att utkräva sin lön, då gick hon neder på Per Larssons gård och ville se på Böfwelen. Som hon då kom för Per Larssons sjöbodsdörr, hörde hon att där pep inne i boden som av små grisar. Hon stötte på dörren tre gånger för att få den upp och se varifrån detta pipet kom, och den tredje gången stötte hon så hårt med ryggen mot dörren så den gick upp och hon for baklänges in. Där inne stod mitt på golver en ny halvtunna. Uti tunnan såg hon sittandes en "såsom een gråkollet Sööd. Hans ögon woro som eldlågor. Och henne syntes att han blödde i Nacken och sparkade lijka som om han wille åth henne".

Då blev hon först något bange men tröstade sig själv med Guds ord och sade vid sig själv: "Dhen giör digh ingen skadhe", och tänkte: "Här må wisst wäre folck inne!" - Då såg hon sig omkring, men blev intet varse i den ena vrå. I den andra vrån såg hon heller intet mera än hågot hö. Men så såg hon bak dörren, och där stod Per Larssons hustru och krökte sig. Hon hade den vänstra handen bak ryggen. De sågo på varandra men talte intet.

Därmed gick Anna Nielsdotter hem till sina styvföräldrar och omtalte för dem vad hon hört och sett. De bådo henne tiga stilla och vara ena om det.

Någon tid därefter blev Per Larssons måg vred på henne och var åt och slog henne. Då, sade Anna, blev hon vred på honom; gick därför och talte om vad hon sett och hört i Per Larssons sjöbod.

Sålunda som ovanbemält är, vara rannsakat, det stadfäster jag för mig och nämnden med min egen underskriven hand och pitschaft samt häradets vanliga insegel. Actum ut supra.

Även i följe av kongl. maj:ts nådige brev till hans exellence herr guvernören som praesus uti samma Commission, till de ordinarie komstolarna i landet remitterade och förskjutne varder, som högbem. hans exellence hr riksrådets och guvernörens brev omständeligen förmäler. Vilket också ord ifrån ord här infereras.

Efter såsom jag med herr biskopen D:r Zacharias Klingenstierna och presidenten herr Magno Gripenklou så väl som de flere gode herrar som vi oss adjungerat, haver på några ställen här i länet ställt de persomer till förhör, som med trolldom och vidskepelse beryktas inficierade vara, och samma saker så beskaffade funnit, därom vi till kongl. maj:t vår underdånige rapport också redan hörsammeligst avgå låtit, och vi dem, efter den anledning som uti högbemälte kongl. maj:ts nådige brev oss given är, under eder vidare rannsakning och avdömande haver måst lemna och anbefalla. Varför ville I ock låta sådant tjäna eder till hörsam efterrättelse, och dessa saker eder med första förtaga samt den på det nogaste rannsaka och avdöma och rannsakningen sedan med domen till den kongl. hovrätten i Giötarijket komma låta. Kommandes ock i vad detta tillfället emot dem hårdnackaden som ej med gode och utan tvång till någon bekännelse dragas, kunna immiteras den process som här i landsorten för dett vid slika tillfällen har brukeligt varit. Att I därmed sanningen så mycket bättre måtte obligera kunna.

Och jag befaller eder Gud allsmäktig av Brålan den 3 oktober 1669. Harald Stake.

Ställdes alltså för Rätten Giertrud Corporals, i Mollesund sin hemvist havandes, en änke kvinna om sina 60 år. Vilken av Malin på Härrön, som nu död var, var uppropad att vara en trollkona. Uti vilken synd och last bem. Giertrud sig på häradstinget också skyldig gjort och fuller något därom bekänt och tillstått, men icke gjort nåon så fullkommelig underrättelese, som för nöjaktig eraktas och hållas kan.

För samma Giertrud blev först den bekännelse uppläsen som han för häradshövdingen välb. Petter Drachman skal gjort hava, och henne tillfrågad om icke allt var sant som i hans skriftlige relation och protokoll om hennes bekännelse förmärkt var. Nämligen att hon av Per Larssons kvinna Kirstin och hennes dräng Satan lärt trolldom, när han i en svart hunds skepelse var hos dem för något mer än ett år tillbaka. Varit sedan uppvktad av Satan som också henne några resor varje vecka besökt hade och om nattetiden skaffat vin, öl och mat till Per Larsson och hans hustru.

Giertrud desslikes varit med uti de möten och sammankomster som äro skedde med Satan och andre sådane avfällingar ifrån Gud som Giertrud är. Det först som Giertrud tillstått var vid Stenkyrka på Tjörn nu förliden påsk ett år sedan, och det senare i Marstrands Skantzar, nu sist förlidne påsk. Då också ett bröllop för dem skall hava synts tillberett vara. Därmed en och annan omständighet Giertrud också vetat gör berättelse, både huru hon och en del av de andra hade kommit dit, huru hon och de där blevo vordne trakterade, och särdeles huru hon i samma sista conventet haver besett bröllops processen, huru Satas och Ingeborg Slakters dotter, som brud var, äre vigde tillsammans. Vilka som brudqvinnor, spelemän och gäster varit, och huru Satan gått till sängs med bruden. Huru hon då förskräcktes och vände sig ifrån honom. Och huru hon blev biten i axeln av Satan.

Giertrud desslikest talat om huru hon och de andra med handtag ifrån det första mötet av Satan tagit avsked, och vad han dem befallt haver. Med mera som samme häradshövdings uppskrift innehåller och här bifogad utvisar. Det Giertrud alltsammans tillstod och sade sig rätt så hava bekänt som uppskrivet och tecknat var, färav hon ingen ting kunde igen kalla.

Giertrud blev nu vidare förbehållet, att som denna hennes erkännelse icke var av något fundament eller sådan grund, att man egentligen härav trolldom märka kunde hava sitt utsprång och huru uti den änteligen bestod, det hon för den skull skulle giva sådant tillkänna. Och låta veta huru hon har lärt, och när hon först lärde, och om hon icke först och innan hon trolldom lärde haver mådt giva sig i Satans våld. Kanske där till låtit sig döpa av honom och inskrivas i hans bok och register.

Till detta svarade Giertrud, att hon höll till hos Per Larsson i Mollesund och av hans hustru lärde hon för några år sedan. Hon satt en gång och spann, och i det hon så satt, kom Satan in i stugan i en svart hunds liknelse. Då blev Giertrud rädd och gick på dörren.

Rätten förehöll henne, att hon icke kunde bliva rädd för den hon tjäna skulle, och frågade henne om Kirstin Per Larssons gav henne något in, när hon skulle lära denna trolldoms konsten. Giertrud svarade ja. Hon gav henne smör, bröd och kött därtill och bad henne äta upp samme mat i Guds namn, så skulle hon bliva vis.

Rätten sade henne, att Kirstin visst måste hava brukat andra ord och undrade, om inte Kiristin bad henne äta i Satans namn för att därmed giva sig honom i våld. Varuppå med kyrkoherden i Morlanda, herr Lars, rätten också gjorde bön till Gud, att dessa arme förförde människorna till en god bekännelse komma måtte, så de sina synder tillstå, ångra, och salige bliva. Därpå Giertrud det samma ytterligare tillspordes. Då svarade hon därtill jo, det skedde så. Och Satan var själv tillstädes, när hon åt denna maten. Hon blev då också döpt av Satan i Djävulens namn, och Satan sade, att hon skulle höra honom till. Han syntes för henne som en liten grå dräng, och Kirstin Per Larssons bar fram i en skål det hon döptes med.

Satan lovade Giertrud hon skulle få allt hon begärde, och han fick henne en liten grå dräng, som skulle tjäna och vara hos henne. Denne gråe kom oftast till henne om dagen, och om nätterna var han alltid hos henne. Han hette Lucifer eller Belsebubb, sade Giertrud, men när hon vidare tillfrågades sade hon namnet var gånget henne ur minnes. Man frågade Giertrud var samme djävul låg, om han var i Stuvan hos henne eller annorstädes. Han sade, att han låg hos henne i sängen. Och han umgicks med henne som en annan man, understundom två eller tre gånger om natten, dock icke var natt utan så var annan eller var tredje.

På rättens fråga om hon avlat barn med Satan svarade Giertrud nej. Satan hade en bok, som henne tycktes med röda bokstäver uti, och i samma bok blev hon antecknad, men fick inget annat namn än sitt eget, åtminstone ej vad hon visste av. Han tig blod från hennes vänstra arm och skrev ned. Dock kunde man ej nu finna något ärr eller märke medan rätten den strax bese fått.

Rätten frågade vad denne drängen som Satan gav henne kunde uträtta åt henne. Hon sade han gjorde ingenting. Han förde heller ingenting till henne.

Hon förehölls, att det ju ej på annat sätt kunde vara, än han måtte göra henne någon tjänst. Då tillstod Giertrud, att hon red på honom till de sammankomster och möten som Satan haft med dem om påsketiderna.

Rätten ville veta vad det kom sig av, att de skulle komma tillsamman just om torsdagar, som är aftonen före Kristi pinas dag, och om påskedagen, på vilken Kristus är uppstånden ifån de döda, vilket Giertrud måtte veta, och förehöll henne, att äntligen bekänna sanningen. Giertrud nekade dock, och sade sig slätt intet veta därom. Dock bekände hon omsider på dess flitige förmaning, att det sker endels till att försmäda Gud därmed, och endels att göra Satan räkenskap för det de det året över uträttat hava. Ävensom för att Satan med det samma kunde se dem över.

Giertrud sade, att hon emellertid intet ont gjort och intet varit honom till tjänst. Då påminde man henne, huru hon efter sin egen bekännelse för hyrkoherden herr Lars i Morlanna, varom också i häradshövdingens protokoll förmält finnes, haver varit med att undkomma Thomas Anderssons skuta i Mollesund och de sju människor, som voro uppå samma skuta, och att sådant väl var synd och efter Satans vilja beställt. Giertrud bekände då, att det skedde Satan till tjänst, och att hon sedan han något därefter kom till henne på Stranden vid Mollesund frågade henne om det var klart gjort med Thomas Anderssons skuta. På Giertruds svar härom skrev han det upp i sitt register.

Så frågades Giertrud, om de brukade någon salva till att smörja sig med, när de färdades till möten eller annorstädes. Hon sade: "Ja, Undertijden, Satan plägar gifwa dhen sådan salva uthj Hoorn, och dhet hon fick, kom bort uthj Per Larsons huus."

Länsmannen Hans Mathsson frågade Giertrud vad det var för smörja i det fatet, som stod i hennes kista, när hon blev tagen.

Giertrud svarade, att det som där stod var ingen sådan smörja, det var allenast hennes smör som låg där i ett fat. Då befallde rätten, att det skulle komma fram. Avsades ock, att nämnden uti andra tingslaget på Tjörn skulle desslikes komma tillstädes, att rätten av 12 lagräättsmän bestå kunde, eftersom nu allenast 6 här voro. Härmed slöts denne dagen.

Den 26 oktober. Voro efterskrivne av nämnden från Tjörn ock tillstädes komne. Nämlig: Bryngel i Åhseby, Oluf Ifwersen i Möggenäs, Erich Christophersen i Hoflanna, och uti de frånvarandes ställe togs trenne andre ärlige män nämligen Biörn Olsson Öfre Trätte, Lars Jöranson i Toggestala, "Tåkisdala", och Jon Biörnsen i Mökleby till bisittare. Vilka avlade först deras ed att rannsaka och döma i desse saker efter deras bästa konst och samvete, och sattes sedan till de andre i rätten. Varpå det som förre dagen var passerat blev uppläst dem till underrättelse som sist framkomne voro.

Sedan ställdes Giertrud Corporals fram. Av länsmannen Hans Mathsson framvistes då den smörja, som förliden gårdag omtaltes och blev eftersänd. Vilken besågs, och var i fatet att se som gult smör, som det ock utan tvivel var. Därhos i samma fat låg även uti en lärofts klut inknutet någon annan smörja, till att se som om det talg varit. Blev därför Giertrud spord, om det var av den smörjan som Satan hade givit henne. Eller något annat. Då sade hon, att det som låg på fatet var litet smör, men det som låg inklutet i kluten var talg, som hon hade skrapat av Jule ljusen. - Frågades henne varför den talgen skulle vara bättre än annan. Hon sade: "Jagh wedh dhet intet, dhe hadhe så sagdt", och stod Giertrud vidare intet att vinna någon annan bekännelse av därom.

Giertrud sade om det övriga, att hon strax efter det hon givit sig den onde anden i våld, kunde i Satans namn uträtta vad hon ville. Och med trolldom var ingen annan konst än giva sig Satan i våld. När det var skett, kunde man sedan i hans namn igenom och med de onde tjänsteandar de då få, göra vad en vill. Dock hade hon icke gjort mera ont, än det hon var med och förkom Thomas Anderssons skuta och de folken som därpå voro, ty hon hade intet länge varit med trolldom befängd. Om huru hon i samråd med de flere trollkvinnor överlagt om, att förgöra Thomas Anderssons skuta, och huru de kommit ombord i den och ut på sjön, gjorde Giertrud denna berättelse:

De församlades först på ett skär strax invid Thomas Anderssons sjöbod. Hon, Malin på Härrön, Per Larsson, Per Mathsson, Anna Persdotter och Börta Crämars. Sedan foro de till vägs ut på skutan. Malin uti en korps liknelse, Per Larsson som en kråka, Börta Crämars som en skata, Per Mathsson som en ärla, Giertrud själv som en kaja. Men i vad skepnas Anna Perdotter for, kom hon intet ihåg.

När de kommo till skutan blevo de alla människor igen och regerase somliga seglet, somliga de andra redskapen. Malin bröt av masterna och Per Larsson tog i rodret att styra. Folket, som före dem var ombord, blev dem intet varse, emedan hon och hennes medfölje då voro uti mänsklig gestalt igen. Men när skutan gick under i sjön, hörde hon huru skutefolken ropade på Gud om hjälp. Hon sade också, att sedan de undkommet skutan foro de hem igen uti samma liknelse som de farit bort.

Det starka stormväder som påkom då skutan gick under, påstod Giertrud, att Malin på Härrön gjort, ty hon var väl utlärd på sådant.

Nämden sade, att Per Mathsson icke var hemma, när Thomas Anderssons skuta förgicks. Utan hade utseglat med Johan Jacobssons fiskeskuta och måtte fördenskull icke hava varit med, såsom Giertrud bekänt hade. Detta förehölls Giertrd, med flitig förmaning att icke ljuga på honom eller någon annan. Giertrd sade hon ej rättare kunde se, än Per Mathsson också var med, och att han lopp där på skutan i yran. Men vad visst var kunde hon egentligen icke veta. Sedan sade hon det var visst nog. Ty det hon sagt, ville hon nogsamt bekräfta med sin död och ljuga på ingen. Denne Per Mathsson är Malins på Härrön son.

Oftare än om torsdagar och om påsketid höll Satan inga stora möten. Hon Giertrud sade sig emellertid endast ha bevistat tvenne. Förste gången nu i påsk ett år sedan på en äng vid Stenkyrka, och andre gången sist förlidne påsk uti Marstrands skans. Hon kom dit genom att hon först smorde sig med den smörjan som Satan hade givit henne i hornet, och red sedan skrevsle på den drängen Satan hade fått henne.

På sammankomsten var Satan själv med och besåg de närvarande och tilltalte en stor hop av dem. Satan spisade dem, och lät några kvinnor bära fram mat och sätta på marken, som de sedan åto av, därtill fingo de både dricka öl och vin.
När Giertrud ville dädan, red hon likaså på drängen tillbaka igen.

Giertrud tillfrågades, om hon under tiden sedan hon kom i Satans snara varit till Guds bord, och i vad mening hon anammat Kristi lekamen och blod, om hon kunnat förtära det, och om hon icke visste det mera lände henne till fördömelse än salighet, när hon så obotfärdigt det anammade. Hon sade att visst förtärer hon det, men tyckte hon hade intet det på sig; hon gjorde det till den ända, att andra gudfruktige människor måtte se, att också hon brukade det heliga sakramentet. Dock anammade hon det icke till sin salighet utan som bemält är under ett sken allenast till gudfruktighet, på det ej någon måtte tänka det hon med Satan uti förbund vara skulle.

Ytterligare tillstod Giertrud, att hon red på Djävulen såväl till det mötet som stod i Marstrand, som till det som förra året stod i Stenkyrka. Sedan blev hennes bekännelse ord för ord för Giertrud uppläsen, vilken hon tillstod och sade, allt sant vara som hon bekänt.

Sedan ställdes Börta Crämars i Mollesund för Rätten, desslikes en änka och nu snart sine 80 år gammel, som tillfrågades, av vem hon lärt trolldom, huru länge sedan det är hon lärde och var. Eftersom hon tillförne ingen bekännelse därom gjort haver.

Nu svarade Börta, att hon lärt av Satan själv, då hon var vid pass 14 år gammal. Han kom till henne söder på marken vid Mollesund uti en mans gestalt och liknelse, och sedan har han alltid varit och suttit hos henne. Hon tillstod sig vara döpt av honom hos Eric i Röd uti Morlanda dalen och hon skrevs in i en stor bok som Satan hade. Var han tog det han skrev med, kunde hon intet väl svara till och bad Gud upplåta hennes mun att hon måtte komma ihåg, säga ifrån och bekänna sanningen. Då gjorde rätten med kyrkoherden herr Lars bön för henne, och bådo Gud för henne att Satan måtte vika från henne så hon kunde bekänna sina synder.

Börta frågades om det förtröt henne, att hon var med om att undkomma Thomas Anderssons skuta, förgöra Rolands hustru, bryta benet av Truls i Mällby och borttaga den hemliga lemmen på sin egen son. Hon sade nej. Sina synder ville hon väl ångra och bekänna men kunde det dj, så hon intet ont gjort, och ändock rätten väl i några timmars tid på det högsta bemödade sig om att förmå Börta till att ångra dessa sina begångna synder och missgärningar som ock göra om andra sina bedrifter någon ytterligare bekännelse så kunde det dock intet frukta utav sig. Ty Börta syntes som om all sans och förnuft var henne betaget och kunde inget besked vidare giva. Utan satt som om hon allaredan halvt död varit hade. Varför vakten måste föra henne ut igen.

Något litet därefter säändes kyrkoherden herr Lars Jönsson, häradsdomaren Rasmus Hindrichsson, lagrättsmannen Anders i Giögesätter och Eric i Hoflanna ut till Börta att ytterligare förnimma, om hon ändå ville tillstå, att Satan hade döpt henne och huru vid samma dop tillgick, helst emedan Börta då hon stod inför rätten syntes tala därom utan allt förstånd. Vilket nämnde gode män förrättade, och berättade, när de kommo in igen, det Börta lika som inför rätten tillstod, att Sata döpte henne uti Röd i Erics hus, där han själv tog huvan av huvudet på henne, när han skulle döpa. Sedan gav han henne en liten dräng, som alltid var hos henne. Tillstod även att Satan tog blod av hennes axel och därmed skrev hennnes namn in i sin bok. Vidare har Börta bekänt, att allt det hon tillförne berättat både om Thomas Anderssons skuta och vad mera hon sagt hade var sant.

Kyrkoherden och de andre utskickade sade, att Börta syntes långt friskare då de hörde henne därute, än när hon var inne i stuvan. Då resolverades, att hon måtte föras in igen och göra underrättelse huru det tillgick, när skutan undkom.

När då Börta inkom sade hon som förut, att hon lärt sin konst av Satan, var av honom döpt samt med sitt eget blod i hans register inskriven och då fick en djävul, den henne tjäna skulle.

Berättade även, det hon var med för att undkomma skutan för Thomas Andersson och for dit ut i en skatas liknelse, Malin på Härrön som en korp, Per Larsson som en kråka och Giertrud som en kaja. Ändock Börta fuller berättade så Per Larssons dotter Anna var med samt Malins son på Härrön Per Mathsson, så visste hon dock icke att säga ifrån huru de kommo dit ut och i vad liknelse de där voro. Ej heller kunde Börta för sin skröplighets skull om annat någon vidare berättelse göra. Utan endast upprepade sig på sin förra bekännelse, den hon på häradstinget gjort, och sade den i allt måtte sannfärdig vara.

Därmed inkallades för rätten Per Larson i Mollesund, en man om 60 år, som först var angiven av Malin på Härrön, vilken nu är död, sedan av Börta Crämars och Giertrud Corporals. Vilka bekänt att denne Per Larsson har varit med dem på skutan att undkomma densamma. Han förehölls fliteligen av rätten att bekänna sina synder och rädda sin själ. Varmed man dock intet förmå kunde. Ty Per sade sig vara alldeles oskyldig, och att de hava honom inget uppå.

Per frågade, var Giertrud var, som sådant om honom sagt hade, varför Giertrud inkallades och ställdes honom till muns. Hon tillstod som förut, det han varit med dem på skutan, flög dit i en kråkas liknelse, fick fatt i rodret och styrde skutan på klippan. Vilken bekännelse Giertrud gjorde med största frimodighet och sade till Per, han intet måtte neka därtill.

Men han förebar ändå sin oskyldighet och sade, att Giertrud och de andre hava skamligen ljöget honom på. Och den som dömer honom skall möta honom inför Guds stränga dom. Giertrud sade, hon ljuger honom intet på. Han var även med på mötet vid Stenkyrka. Börta beklagade ock, att hon någonsin skulle kommit i hans hus och så illa blivit förförd av hans hustru, som kommit henne i denna vånda. Där emot Per Larsson som förut nekade och sade, att han aldrig varit på samma möten, det måtte varit någon annan i hans liknelse.

Häradshöfdingen och befallningsmannen påminde huru Per Larsson löp omkring huset där Malin på Härrön var inne, och hurusom han lydde efter vad hon skulle säga och bekänna, när Bödelen var ihop med henne och pinade henne. Och att han var så bråd och trägen där med, att de med länsmannen och profossen måtte driva honom bort. Sade ock, att Per många år varit uti ett uppenbart rykte, vilket även nämnden med häradshövdingen och fogden sannade och sade, man har föga haft försyn att tala uppenbarligen det Per var en trollkarl.

Per sade, man har intet behov att snacka för honom, han gör ändå ingen bekännelse fast man än vill hugga var lem ifrån annan på honom, så skulle han dock intet bekänna. Att han flöt, när bödelen kastade honom i sjön, berodde på att han var så bunden i kors med händer och fötter. Hade han på annat sätt varit bunden, då hade han nogsamt sjunkit. Ty han kan ingen trolldom och vet icke något därav. Och ahn höll rätten med sådan undanflykt halva dagen uppe, och gav många förtretliga ord ifrån sig.

Tog så kyrkoherden honom med sig avsides och i väl en timmes tid tilltalte honom och förmante att gå till bekännelse, det fj heller frukta kunde, utan kyrkoherden måste gå ifrån honom. När han kom in igen sade han, att Per ingenting velat bekänna. Utan allenast sagt, att när han skulle dö, då vill han väl säga sin kyrkoherde något.

Och efter Per på intet sätt man försökt med honom stod till att nå någon bekännelse av, och här fanns starka skäl emot honom, som nogsamt hans brottslighet utvisar såsom: 1) Att Per länge varit uti ett uppenbart rykte för trolldom; 2) haver Per för fem år sedan lovat en piga Skaboo Anna En:dtr att hon intet skulle bliva gift; och hans undsägelse på samma piga till denna dag är sannad, Per Larsson desslikes, som i häradsprotokollet förmäles, med vittnen samma undsägelse tillbunden, och han även tillstått efter vittnens bekännelse honom vara lätt för att göra sådant;
3) är ock Per av trenne uppropad, nämligen av Malin på Härrön, av Börta Crämars och av Giertrud Corporals, vilka bägge sista visa både ort och tid, var och när de varit med honom tillsamman; 4) är Per försökt på vattnet och har flutit som en and och tillförne varit i Bödelens händer; 5) haver Per umgåtts med trollfolk såsom sin egen hustru, vilken lärt corporalskan och i sin konst så stark varit, att hon kunnat piska Satan, som Anna Nilsdotter vittnat haver.

Resolverades fördenskull, eftersom vid slika tillfällen vanligt varit haver, att leverera Per i bödelens händer, att försökas om han genom någon tortyr kunde dragas till bekännelse. Därmed inkallades Per och tillsades, var han icke ville godvilligen göra någon sann bekännelse, så var här resolverat att han skulle levereras Bödelen att plågas av hans järn och jungfruger, det Per Larsson dock intet aktade. Utan svarade rätten förtretligen och sade, de må göra vid honom som de vilja, men han bekänner dock intet.

Blev så Per Larsson utförd och Bödelen befallen att sätta allenast järnen på fingrarna på Per, och därmed försöka, om han ej något bekänna ville. Då även efter rättens begäran kyrkoherden med några av nämnden gingo till Per Larsson att endels förmana honom bekänna och endels tillse, att han icke så hårt hanterades, att någon lem fördärvad blev.

Då är Per Larsson därmed kommen till bekännelse för kyrkoherden och begärde få komma in för rätten för att tillstå sina gärningar, vilket honom tillstaddes.

När han inkommit bekände han, att han annat år sedan i fjol lärde sig trolla på Halln (Fredrikshall) hos en krogqvinna, Elsa benämnd. Han hade följt en Borås-bo, för styrman, dit norr och kom därmed att gästa hos samme krogqvinna, som då lärde honom denna djävulska konst. Per tillstod därhos, det han var med på bröllopet i Marstrands skans, och att Giertrud Corporals, Malin Ruths, Malin på Härrön och Börta Crämars voro med där. Också Jöns i Wräland var där och var trummeslagare och slog på en glastrumma med två räverumpor. Rättem frågade om samma trumma lät väl, och om den hade högt ljud. - "Hon låt Hälfwetis feur icke högdt", svarade Per. Om det var Jöns i Wräland som slog på trumman var han icke fullt säker på, men de andre sade för honom, att det var han. Bruden och brudgummen såg han grant.

Thomas Anderssons skuta och skutefolken tillstod han sig varit med om att undkomma, men huru han kom ombord och därifrån kunde han icke förklara, men med honom voro Giertrud Corporals, Malin på Härrön och Börta Crämars, däremot icke hans dotter Anna, ej heller Per Mathsson.

Konsten att trolla lärde kvinnan på Halden honom på så sätt, att hon läste några ord och frågade honom om han ville lära, skulle han sedan kunna göra vad han ville, och gav honom en kanna öl, som han drack i Satans namn, men tänkte det intet skulle hava på sig, han mente intet därmed. Nu förmante rätten Per göra en riktigt sann bekännelse och icke blygas därför.

Då bad han Gud om nåden att kunna säga ifrån vad sant var och tillstod yttermera, att hon gav honom en kanna öl till och sade, där gick en svart katt inne på golvet. - "Gav kvinnan honom den katten, frågade rätten. - "Ja", svarade Per. Men han hade den ej kvar. Katten hade inte varit mera än tvenne resor hos honom sedan han kom hem till Mollesund. Man frågade Per om han icke blev döpt av denne svarte katt eller av hustrun där på Hall, som lärde honom, men han sade sig icke vara döpt. Kvinnan sade allenast att han skulle, som andra, kunna göra vad han ville.

Ytterligare en gång tillfrågad, sade Per nu: "Ja, qvinnan döpte honom i Satans nampn och hadhe vatten i een hålk och skref upp hans nampn i sin räkenskap, som var i Svart bandh inbunden och medh rödh skrifft uthi. Blodet, som nampnet skrefs in medh, togh han sielf uth medh een knif på sin venstre arm medan dhen swarte katten löp dher inne på golfwet af och till. " Därefter for han dädan och hem till Mollesund igen.

Åter sporde rätten Per, om icke hans dotter Anna var med, när de foro ut till Thomas Anderssons skuta; och förehölls, att hon änteligen måste ha varit med, ävensom hava lärt av Giertrud eller sin moder. Vilket Per som tillförne allt benekade och sade hon var oskyldig. Nu mindes han emellertid, att när han och de andre flögo hem, församlades de på ett skär, och på utfarten hade de "komne op j wär och winn flugit wäll till wägs".

Till Satans bröllop i Marstrand hade han ridit på den svarte katten, som var hos, när han lärde och döptes på Halln. Han satt i ett stort hus med tvenne dörrar, en i vardera änden, till bords med Anna i Holta och Marit Byskrifvers.

När man sporde Per vad han gav bruden i brudeskänk log han däråt, och sade han gav henne intet. Och ej heller var någon av de andre gästerna som gav något. Men vid samma bord som han satt både brud och brudgum. Vid ett annat bord sutto flere, som han icke kände. Prästen, som vigde brudefolket, var klädd som en dansk präst uti en svart kjortel och hade kruse-kragen på sig, brunt skärp, var som medelstor man, och han stod där och predikade för dem alla, men Per gav icke akt på vad han sade och kunde inte håga ett enda ord av det prästen sagt. Brudgummen var Rämmen, bruden var en ung piga där i Marstrand, han visste ej namnet, och bägge voro svartklädda. Och han såg att de båda gingo till sängs.

Det stod väl till på bröllopet, där vankades mat och dricka nog och dracks öl ur glas och kannor. Malin Ruths hade utsmyckat bruden, och när trommeslagaren slog på tromman dansade både bruden och brudgummen och gästena även, vilka voro väl 100 personer, mest kvinnor, 10 á 12 karlar allenast. Per såg ingen giva spelmanspengar, men prästen fick offer, sade han och log.

Per blev utförd och hans hustru inkallad. Hon bekände, att Per Larsson satt till bords med bruden och brudgummen, och att Malin Ruths och Malin Börgesdotter voro brudeqvinnor, och att man offrade till prästen. Men hon och Per offrade intet, ej heller gåvo de bruden något. Rätten frågade om han grant visste, att Malin Börgesdotter Borgemesters var den ena brudeqvinnan. Då svarade Giertrud: "Ja, Per lärer väl berätta detsamma."

Per blev inkallad igen och desslikes tillfrågad, om han påminde sig vilken den andra brudeqvinnan var. Han sade sig ej så noga minnas, men trodde det var Nils Frederiks hustru Malin Börgesdotter. - Giertrud sade, hon kom nogsamt ihåg det och bad Per säga ifrån. - Han sade: "Ja, det var rätt en sådan." - Giertrud påminde Per, att trummeslagaren fick penningar; då sannade han hennes ord och log åt henne. Sade därtill, att de förnämste, såsom Malin Ruths och Malin Börgesdotter gåvo honom penningar. Då sporde man honom, om han säkert såg, att Malin Nils Fredriks Borgemesters gav spelmannen penningar. Han svarade ja, hon hade bäst råd därtill.

Man förmante Per och Giertrud att icke ljuga på någon. Per sade, han ljuger intet. När kvinnorna gåvo trummeslagaren penningar ropte de honom till sig, och fingo dem honom i handom. Men om det var Jöns i Wräland visste han ej grant, hörde dock honom nämnas och mest att de ropade på honom. Man undrade, om Per och Giertrud kunde känna igen Jöns, om de finge se honom. Det de sade sig intet kunna veta.

Blev så Jöns i Wräland inkallad och ställd Per och Giertrud för ögonen. Då de lika som tillförne påstod, att de fuller icke kände honom. Men de hade hört ropas på Jöns Trommeslagare i Wräland, och att någon bad honom göra sig lustig. Sågo även att trommeslagaren av Malin Ruths, Malin Nils Frederiks och flere fick penningar, men visste likväl icke, om det var densamme man, som nu inkom.

Per och Giertrud vistes härmed ut och Jöns sedan allena till förhör ställd, flitigt förmant att bekänna sanningen. Kyrkoherden herr Lars gjorde också mycken flit att förmå honom till bekännelse. Men Jöns gav ett flat löje åt sådant, och sade sig intet akta, vad sådant folk snackar honom efter, ty han visste sig oskyldig vara och skätt ingenting hava att bekänna. Varmed ock Jöns gjorde avträde från rätten.

Giertrud inkallades igen för att höras, vilka som på skutan voro. Då räknade hon upp dem igen och sade, att hon, Per Larsson, Malin på Härrön, Börta Crämars, Per Mathsson och Anna Persdotter voro där, det kunde hon intet förtiga. Per Larsson kallades in för att höra Giertruds bekännelse om hans dotter. Sade då han intet vet, att hon var med demut, var hon det, så var det honom oveterligt. Han förmantes säga riktigt ifrån och intet förtiga för sin dotters skull. Då svarade Per, att hon icke var med, när de flögo ut. Men sedan sade han, att hon kom efter dem ut.

Återigen räknade Giertrud upp dem alla och i vad liknelse de varit, och att Anna Persdotter for i en skatas skepnad. Då tillstod Per Larsson omsider, att hans dotter var med. Men att Per Mathsson skulle ha varit med visste han ej. Han bad rätten medla med sin dotter vad ske kunde, eftersom han icke varit med någon annanstädes, allenast på denna skuttan, och varder väl Gud förlåtande henn. Ställde ock rätten till Gemött , att hon hade många små barn, förmodandes hon fördenskull kunde njuta någon nåd.

Härpå blev Anna inkallad och denne sin faders och Giertruds bekännelser förehållen. Med förmaning att tillstå sin synd och brott. Där emot hon dock med många förpliktelser allt sådant benekade, sägande sig vara oskyldig i det som henne påsäges eller dömes henne till. De skola svara henne inför Guds stränga dom som det göra, sade Anna, och gav många onödige och obeskedlige ord ifrån sig. Hon ville icke höra varken vad rätten eller kyrkherden talte henne till, utan skickade sig helt olidigt, som hon halvgalen varit. Sägandes Gud skulle själv komma nder och svara för henne och skapa stenar, som skulle betyga hennes oskyldighet.

Giertrud bestod sina ord, och sade allt var sant som hon om Anna allaredan bekänt. Per Larsson, hennes fader, sade intet emot Giertruds bekännelse, men när Anna alltför mycket bullrade och ropade på sin oskyldighet och om sina många små barn, sade fadern, han visste icke rätt väl besked om henne.

Avsades så eftersom det allaredan var en stund in på aftonen, att Anna måtte föras i sitt qvarter igen och bevakas av vakten, så hon icke finge någon sömn eller mat i denna natten. Utan hållas fastande och vaken till morgondagen.

Den 28 oktober inkallades för Rätten återigen Anna Persotter och flitigt blev förmant både av rätten och kyrkoherden att tillstå, huruvida hon i denna beskyllning kunde vara saker samt förehölls, huru icke allenast Giertrud Corporals hade utlagt henne vara skyldig i trolldom, och att hava varit med på Thomas Anderssons skuta för att undkomma densamma, utan också hennes egen fader bekänt detsamma. Och att hon for till vägs uti en skatas skepnad. Men Anna nekade som tillförne och beklagade den ofärrätt henne skedde. Beropande sig allt på sin oskyldighet och sade, att de som angivit henne och dem som dömer skola möta henne inför Gud. Och skulle aldrig de få del i Guds rike, som driver sådant mot henne. Hon var helt oskyldig och kunde icke ljuga på sig själv. Ty det var intet sant som Giertrud och hennes fader sagt henne på. Hon förmantes ytterligare att bekänna och rädda sin själ, som uti Satans garn och snaror mäkta hårt syntes vara insnärd, vilket dock intet kunde frukta av sig. Utan Anna alltjämt som förut sade sig ej skyldig vara. Därmed fördes hon ut.

Nu resolverades, att Anna skulle föras avsides uti hus, lika som Bödelen där skulle komma till och pina henne, så som han gjort med fadern, och tro att Bödelen under tiden gjorde sig färdig därtill. Kyrkoherden förmanade flitigt Anna att gå till bekännelse. Dock Bödelen tillsagd att intet henne hantera antingen hon då bekänner eller ej, förrän hennes fader vidare är förhörd om han ännu ville giva sin dotter sak och tillstå, att hon varit med på skutan för att den undkomma. Kyrkoherden trädde därmed av ut till Anna, och efter det han således efter rättens begäran och gottfinnande en god stund henne till bekännelse förmant, och Anna därhos icke annat visste, än bödelen skulle taga fast på henne och plåga henne, kom han in igen och sade, att Anna själv bedit om någon delation att betänka sig om hon något skulle bekänna eller inte.

Emellertid blev Per Larsson inkallad igen och tillfrågad, uti vad gestalt de voro, när de foro ut på skutan, Han sade detsamma som Giertrud. Malin var en korp, han själv en kråka, Giertrud en kaja och Börta var liksom hans dotter Anna en skata. Eftersom Giertrud bekänt, att det var Per som styrde skutan mot berget, ville man veta om det var så. Per sade ja. Sade även att Malin på Härrön bröt av masten. När de skulle hem flögo de andre envar till sitt, men han kom på samma klippa att stå, som han for ut ifrån. På skutan stod Anna bakom stormasten.

Giertrud kallades in för att höras vad Anna hade att beställa på skutan. Hon sade, hon löp av och an där. Och de hjälptes alla åt att hantera skutefolket såväl som redskapen med händerna. Hon visste nogsamt väl hur det gick till. Anna höll i seglen med de andre, och alla hjälptes åt, även hon och Anna, så när som Per Larssom, han satt stilla vid rodret. De andre kastade skutefolket överbord, härtillvar Crämers Börta den frackaste. Vilket allt Per också påstod vara sant.

Giertrud sade, att de rådde inte med skutan förrän Anna, som kom efter och ej hade följe med de andre, kom fram; man måste skicka Malin efter henne. Först togo de skepparen och kastade i sjön. Giertrud tog honom i benen, och Anna halp henne. Sedan kastade de överbord Måns, Rolan, Markus och Thomas drängen ut. Folket ropade mycket på Gud och bad om hjälp, när de kommo i sjön och skutan gick under. Om skutefolket kände dem vet hon inte. Men alla voro de nu i sin mänskliga gestalt igen.

Om denna Giertruds bekännelse var sann kunde Per Larsson, därom tillfrågad, ej avgöra. Han sade: "Deht kan så wara. Hade då wäll annat att taga wara på än se så noga huru tillgick". På fråga till Per om han allena rådde med styret, svarade han: "Jagh har rådt medh så många i mina dagar".

Thomas Anderssom hade tidigare förlorat en skuta genom förlisning, rätten misstänkte Per kan varit vållande till den. Därtill nekade han mycket hårt och sade, hans mening var icke att styra på detta sätt.

Giertrud grät och bad Gud vara sig nådig. Det gjorde henne visst hjärteligen ont, att genom hennes vållande så många goda folk skulle vara undkomne. Varigenom äro vordne 5 änkor och 11 faderlösa barn.

Per sade det förtröt honom, allt vad han gjort Gud emot i sina dagar. Han sade sig icke var stort vållande i skutefolkens död, och ställde sig helt förhärdad. Bad dock rätten hans dotter måtte förskonas, hon hade intet ont gjort. Han tyckte också det var synd om dem som omkom, med dem alla var han god vän och ingen ovänskap fanns mellan honom och dem eller Thomas.

Giertrud bekände, att det är deras, trollfolks, lust att kunna skada folk uti deras näring. Per sade, han har intet ont gjort, han hade dock aldrig tjänat Satan eller givit sig honom i våld. Då upplästes för honom den bekännelse som han förliden gårdag gjorde, huru han givit sig Satan i våld, låtit sig döpa i hans namn och inskrivas i hans register. Per svarade då, att han väl så bekänt, men han hade inte någon mening därmed; kunde det heller icke stort skada.

Då tog kyrkoherden honom för och förmante honom avstå med sådana ord och ångra sina stora synder och underviste honom, varuti och huru han syndat haver. Men Per lät sig intet bekomma, utan sade sig kunna väl försvara vad han gjort, när han beder Gud, får han förlåtelse. Och till allt vad som honom tillstaddes både av rätten och kyrkoherden, som kunde beveka honom till sin synds ånger, svarade han mycket föraktligen som en förhärdad och förtvivlad människa. Så rätten icke utan stor alteration måtte höra och se, huru hårt denna arma människa uti Satans garn och klor fastnad var, i det han först bekänt sig hava låtit sig döpas i Satans namn, inskriva i hans bok och förkomma skutan, men nu tyckte sådant dock intet hava på sig, eller därmed så illa syndat, att han förtjänat döden. Och alldenstund nu ingenting kunde beveka Per till att ångra sina synder eller vidare bekänna, fördes han ut av tingsstuvan.

Hans dotter Anna fördes in igen för att förmås bekänna som hon kyrkoherden lovat hade, varvid rätten henne förehöll, huru icke allenast Giertrud utan ock hennes egen fader bekänt henne hava varit med på Thomas Anderssons skuta, då den förliste. I vilken bekännelse de continuera och giva Anna lika sad med sig. Med flitig förmaning till henne att också själv bekänna. Varemot dock Anna som förut sade sig vara oskyldig och aldrig läst eller umgåtts med trolldom; mycket mindre varit med om att undkomma bemälte fiskeskuta.

Giertrud blev så inkallad att påminna Anna därom, då hon vid sin inkomst strax betygade lika som förut, att Anna flög ut till skutan efter de andra i en skatas liknelse, och att ingen hade makt att rå med den, förr än de haft hud efter henne, och hon kom dit. Hon bekände, huru hon och Anna voro ense om att kasta folket överbord och ansa segel och tåg. Allt stod Giertrud vid som förut och förmante Anna ej längre förneka sanningen. Varemot Anna dock alltjämt nekade, sägande sig uti sådana gärningar var oskyldig. Anna och Giertrud vistes därmed ut från rätten, och nämndemännen hänsköts vad man vidare göra skulle, och vad medel man bruka måtte, för att få veta sanningen av bemälte Anna Persdotter. Om man skulle leverera henne under bödeln att lika med fadern sätta skruvar och järn på fingrarne, eller om man annat medel söka skulle.

Och alldenstund 1) Anna icke allenast är utlagd för en trollkona av Börta Crämars och Giertrud Corporals, utan Giertrud tillstår, i Annas närvaro, det hon varit med att förgöra Thomas Anderssons skuta, och det med sådana omständigheter som icke ringa eftertanke giva. 2) Samma Annas egen fader Giertruds ord tillstår, att denna hans dotter varit med på samma skuta att undkomma med folk och allt. 3) Haver ändå fadern bättre kommit ihåg, huru och när Anna kom in på skutan till de andra än Giertrud, ty han visste berätta det Anna först icke följde med utan for strax efter ut till dem. 4) Att Annas moder ävensom fadern varit med trolldom besmittad och dottern fördenskull uti dess större misstanke är. 5) Är ock forma a processus juris huius proviniso, att låta dem komma under tortyr, som bliva av tvenne eller trenne för trolldom angivne och synnerligen, när deras bekännelser synes hava något skäl för sig, var inpå också hans exellens herr guvernörens instruktion som efter kongl. maj:ts nådige order extraderat är, syftar och sitt hänseende har. Ty resolverades, att Anna på lika sätt som fadern måtte levereras under Bödelen. Därhos också Profossen anbefalldes, att föra henne uti samma hus som fadern var. Och han jämväl tillsäga Bödelen där så hantera henne, som han före gjorde med Per Larsson. Rätten begärde även, att kyrkoherden ville vara därhos och förmana Anna till en god bekännelse. Vilket herr Lars också efterkom, och till den ändan gick av tingsstuvan ut till Anna.

Och som hon strax efter det hon var kommen Bödelen i händer sade sig gärna vilja bekänna sina synder och begärde att kyrkoherden, för vilken hon då allaredan något tillstått, ville giva rätten därom tillkänna, som ock anhålla, att henne en timmes tid måtte förunnas att betänka sig på, blev henne detta medgivet.

Kom så herr Lars in igen och gav sådant till förstå, då blev svarat av rätten, att Anna kunde gärna förunnas den tiden, allenast hon något bekänna ville. Det herr Lars lät henne veta. När som sedan Anna kom in för rätten igen bekände hon, först att Giertrud kommit henne uti denna villfarelsen och sade, att Giertrud givit henne det onda in uti varmt öl, smör och bröd. Hon bad henne äta det i Satans namn, och hon var vållandes i det hon kom på skutan med de andre.

Och nu sade Annasjälv, att hon flög dit i en tärnas liknelse. Före henne var Malin på Härrön, Giertrud och Karin Skrädders, Thomas engen hustru som skutan ägde, var den tredje, Börta Crämars den fjärde, hennes fader Per var den femte och hon själv den sjätte.

Nu inkallades Giertrud för att höras om hon lärt Anna. Därtill nekade Giertrud och sade, att Anna ljög henne på; de förmådde intet att omkomma skutan förrän Anna Persdotter kom ut till dem, och Anna var den "som halp henne kasta folket öfwer bordh". Vartill Anna nekade och sade, att allt var beställt, när hon kom. Hon stod vid luckan och gjorde intet mer. Icke heller hade hon kommit dit, om icke Giertrud förvänt henne uti en sådan tärnas skepnad och haft henne med. Giertrud svarade, att hon intet hade henne med, icke heller budade hon Anna. Utan det gjorde Malin på Härrön. Och sade att Anna är väl lika klik därom som Giertrud.

Rätten sporde Giertrud om det var sant som Anna nu sade, att Karin, Thomas Anderssons hustru, var med. Härtill hon sade sig intet väl homma ihåg huru hon var. Sedan bekände Giertrud, att denna Karin var med. Lade även till, att Karin hade kommit de andre till att göra av med skutan och folket. Vilket även Anna sade sant vara. Giertrud visste det bäst, som hade samlat dem alla tillsammans.

Rätten fann det märkligt, att Karin skulle vara med om att undkomma deras egen farkost, varpå Giertrud svarade, att Karin och hennes man förliktes illa och förnekade varandra att använda vad som samlades och det de ägde, emedan envar ville hav det till sina barn, som de, vilka bägge voro omgifta, med deras förra makar avlat hade. Detta var orsaken till att Karin ville förkomma fiskeskutan.

Åter förmantes Anna att bekänna mera sanning. Av vilka hon lärde, när och huru hon lärde. Hon sade som förut, att det skedde genom Giertrud, och det var i Annas eget hus "om Pinstetijdh i åhr".

Därmed vistes Anna ut. Giertrud blev kvar inne och flitigt förmantes att bekänna, om hon hade lärt Anna trolldom eller inte. Då omsider tillstod Giertrud att hon lärde henne förliden pingstedag i Annas hus. Hom gav henne "warmt öhl, Smör och Brödh", bad henne äta i Satans namn och giva sig honom i våld. Och den dräng Giertrud fått av Satan döpte Anna. Då fick också Anna en, den var som in liten svart hundunge, den henne tjäna skulle. Giertrud sade även, att Anna hade lärt tillförne, ty hennes mor var också en trollkona. Men efter Anna icke var så fullkomlig i konsten medan modern levde, så lärde hon på nytt, och Anna blev således intecknad i Satans bok med hennes eget blod, som han tog ut på hennes vänstra hand. Giertrud blev härpå utvist.

Anna infördes och blev delgiven denna Giertruds berättelse och tillfrågades, om det var sant som Giertrud bekänt, eller om hon ljugit på henne. Då tillstod Anna det sant vara, och att hon var döpt i Satans namn och med sitt blod inskriven i hans bok. Men nekade till att hava fått någon djävul i en hunds gestalt till tjänsteande.

När nu Anna tröstades av kyrkoherden herr Lars emot denna synden och tillfrågades, om hon förtrytes för desse synder och onde gärningar, gjorde Anna sin tros bekännelse, att hon visserligen förmodade Gud lärer förlåta hennes överträdelser och taga henne till nåde, hon ville ock gärna omvända sig och uti det övriga av sin livstid leva som ett Guds barn borde. Gjorde ock en innerlig bön om sina synders förlåtelse, och sade sig gärna vilja, som publikanen gjorde, slå sig för sitt bröst bch bedja Gud misskunda sig över henne. Och med Maria Magdalena falla Christum till fots, begråtande sina synder. Med flere botfärdige sententier av Guds ord hon framförde.

Sedan bekände Anna ytterligare, att det var väl fuller sant som Giertrud sagt, att hon fick en liten djävul, som skulle tjäna henne. Men han var så liten, föga större än en mus. Och sedan ohn farit ut på fiskeskutan har han intet varit hos henne. Han var fuller hos henne ända till dess hon for. Men att hon skulle hava hjälpt Giertrud kasta folket över bord, det vet hon intet. Malin kom efter henne i en kråkas skepnad, och när de kommo in på skutan bröt Malin av masten, och Börta hjälpte till. Hennes fader Per Larsson stod stadigt vid rodret.

Man frågade Anna, om hon varit med på något möte i Marstranna, Stenkyrka eller någon annanstädes. Då nekade hon högeligen därtill, sade sig på inga möten ha varit, ej heller ha gjort ont mot någon människa förrän Giertrud döpt henne, Ej heller hade hon skadat något folk eller gods mera än den gången med Thomas Anderssons folk och skuta.

Då Anna 5 veckor före Larsmässe fördde sitt sista barn, var Giertrud hos henne. Rätten undrade då, om inte Giertrud döpte också barnet i Satans namn lika väl som hon gjort det med Anna själv. Detta trodde hon dock icke; skulle så vara skett, vore det illa.

Sedan Anna visats ut blev Giertrud inkallas igen för att svara huruvida Annas sista barn var döpt, om hon gjort det i Fanens namn, som hon gjort med modern. Giertrud sade nej, hon döpte det icke. Men när hon först tog upp barnet sade hon: "War wäll kommen Kjerstin Sörens", och spottade öl av sin mun och i barnets mun.

Giertrud förehölls, att hon inte skulle önska Annas barn välkommet hit i världen, att det skulle uppfödas i Guds fruktan och bliva en arvinge till Guds rike. Utan att det måtte bliva Kirstin Sörens sin mor-moder, efter vilken Giertrud det nämnde och gav namn lik i trolldom och ”diäfwulls konster”, hälst emedan Giertrud själv tjänte Satan, och såg fördenskull heller, att Satans rike blev förunnat det än Guds rike, och till den ändan måtte ock Giertrud hava spottat barnet i munnen.

- Giertrud sade ja, ”dhet kan wäll så vara”, och bad Gud, för vilken inga tankar fördöljde äro, ville vara henne nådig, och förlåtande denna och andra hennes synder.

Man frågade Giertrud om Anna visste, det hon i sådan måtto mottog barnet och till den ände sade det skulle vara välkommet hit i världen, att det en Satans lem bliva måtte, men därtill nekade Giertrud och sade, att Anna icke visste därom. Giertrud förmantes säga sanningen och undsades med Bödelen, om hon annat gjorde. Dock nekade hon hårt. Sade sig ej heller ha sett Anna på något möte på den ena eller andra orten.

Att de icke kunde råda med skutan innan Anna kom, sade Giertrud berodde på "at Anna ähr icke så slätt, hon hadhe väl kunnat något, medan mor hennes lefdhe". Hon sade sig intet mera ont hava gjort än varit med om att förgöra denna fiskeskutan, och emedan hon allaredan så mycket har bekänt, att det är döden värt och hon vet, att hon måste dö därför, så vill hon ock med en god samvetighet gå till sin död på att hon icke gjort något ont mer.

Den 29 oktober blev åter Corporalskan inkallad och tillfrågad på nytt om allt det hon bekänt tillförne var sant, då sade hon det var så. Förmantes ock tillstå huru de förgöra folk, kreatur, mjölke, fiske, och huru de kunna hava nyttan av dess nästas goda, huru de göra trollknutar och trollkulor, huru de också bruka annan djävulskap. Item om hon känner fler som av trolldom besmittade vore men icke är upprepade och gripne. Då nekade hon, och sade sig icke veta något. Än blev hon förmant, att därom giva besked, men svarade, att hon aldrig vetat trolldom vara annat än falla ifrån Gud och giva sig den onde i våld. När det var skett uträttar deras dräng vad de vilja. Om hon hos alla kunde ha lika makt visste ej Giertrud men lade detta till: "dem som Gud fruktar blifr wäll frji".

Om Barbro Rolands, som låg så när i 4 år på sin säng och ruttnade bort, sade Giertrud, hon intet visste. Men eftersom man sagt, att Börta Crämars vållat det, måtte hennes dräng hava uträttat det, men hon kom ej till någon vidare bekännelse. Hade hon ej bekänt lika nu som tillförne inför häradshövdingen i begynnelsen av dessa förhör, så var det hon senast sagt sant. Än sade Giertrud, att det öl och vin, som de förtärde på möten, visste hon ej vem som skaffat. "men det Satan hadhe kiärast blef fremst sätt". - Och det vatten hon döpte Annas barn med bar Per Larssons hustru in i en skål. Härpå utfördes Giertrud.

Per Larsson inkallades för att höras om han mera hade att bekänna, och om Karin Skrädders var med på skutan. Men han sade sig intet mera veta, visste ej heller om Karin varit med. Han blev henne intet varse, och skarn var allt, som han tillförne sagt, både om sig och de andra.

Han talte helt förhärdat, sägande sig icke ha mera ont gjort, än han det väl kunde försvara hos Gud, och han gav åtskilliga försmädlige ord ifrån sig, så att för sådane slemme åthävor och ogudaktige svar, rätten med kyrkoherden blev förorsakad att göra bön till Gud för honom, att Gud ville fördriva Satan ifrån den arme förförde människan och med sin gode anda så beveka hans förhärdade sinne och hjärta, att han måtte kunna bekänna och ångra sina synder. Varefter Per Larsson tillstod sina förre bekännelser och fullkommeligen vidgick sig hava varit med på skutan och styrt, då den förgicks, såväl som på Satans bröllop i Marstrand och det andra mötet vid Stenkyrka - lika som han förr bekänt. Dock utan ringaste tecken till ånger.

Och ehuruväl hans missgärningar och det straff både evige och timmelige han därmed förtjänt hade, såväl som de medel, varigenom han det eviga straffet undvika kunde, honom föreställdes med allvar som ock flitig förmaning att ångra och förtryta sina begångne synder och bedja Gud om nådig förlåtelse, så svarade Per Larsson dock vidare intet där till utan sade, Gud förlåter honom väl. Och snäste åt kyrkoherden, som talte med honom. Varmed han fick avträda.

Sist blev Anna Persdotter inkallad och frågad om hon något mera hade att bekänna, om hon icke lärt trolla av sin moder och kunde det, förr än Giertrud döpte henne. Anna sade nej, hon hade intet mer att säga. Blev så den bekännelse för Anna uppläst, den hon i förliden gårdag gjorde för rätten, vilken hon i allo måtto tillstod och bad Gud vara sig nådig, att Han ville hjälpa och trösta den, som på vrånga vägar kommen var. Hon ville ock förlåta Giertrud, som henne förfört, på det Gud skulle förlåta själv, och att höga överheten ville vara henne nådig för hennes många små barns skull.

Eftersom här syntes ingen vidare bekännelse av någondera dessa föreskrivne missdådare vara att kunna nå, utan alla föregåvo sig redan hava sagt allt vad de visste både om sig själva och andra, resolverades, att protokollet måtte uppläsas, och den bekännelse de om sina missgärningar gjort hava därur extraderas och upprättas, som ock strax skedde.

1) Hava fallit ifrån Gud och till Satan, och lärt trolldom av Per Larssons hustru Kirstin. 2) Förtärt den mat, som Kirstin då gav henne i Satans namn. 3) Givit sig med detsamma Satan i våld. 4.) Låtit sig döpa av Satan i djävulens namn, vilken då sagt, att Giertrud skulle höra honom till. 5) Låtit sig inskriva i Satans register med sitt eget blod. 6) Varit med uti de möten, som Satan hållit med sådana dess lemmar. 7) Ridit till och från samma möten på en djävul. 8) Haft ock alltid samma orma ande hos sig. 9) Bolat med densamme som med en man. 10) Varit med att omkomma Thomas Anderssons skuta och 7 människor, som voro på samma skuta. 11) Falskeligen under ett sken till gudfruktighet och till att överskyla det förbund hon med Satan gjort haver, begått sakramenten. 12) Lärt Anna Persdotter trolldom och att giva sig Satan i våld, döpas av Giertruds dräng, som var djävulen själv, och med Annas eget blod låtit henne inskrivas i Satans register. 13) Giertrud också, då Annas sista barn föddes och hon upptog ifrån moderns qved, sagt samma foster till den onde vara hit i världen välkommet, att det en Satans ledamot bliva måtte.

1 ) Att hava lärt trolldom av Satan själv, och ungefär för 60 år sedan satt Satan tjänst, som ock då givit sig honom i våld. 2) Låtit sig samma tid döpa av djävulen själv. 3) Inskriva med sitt eget blod i hans register. 4) Emellertid alltid haft en djävul hos sig. 5) Förgjort Barbro Rolands, så att hon låg i fyra år på sin sotesäng och levandes ruttnade upp. 6) Varit med att undkomma Thomas Anderssons skuta och de 7 människor därpå voro. 7) Brutit benet av Truls i Mellby. 8) Borttagit den hemlige lemmen på sin egen son. 9) Varit med på åtskillige Satans möten.

1) Att hava lärt trolldom på Halln. 2 ) Därpå druckit en hel kanna öl i Satans namn. 3) Låtit sig döpa i djävulens namn. 4) Låtit sig inskriva med sitt eget blod i dess register. 5) Varit med att undkomma Thomas Anderssons skuta och folk. 6) Varit med i Satans möten och på en djävul, som han fick i tjänst, då han döptes och inskrevs i Satans bok, uti liknelse av en svart katt ridit både till och från samma möten.

1) Att hava lärt trolldom av Giertrud Corporals och därmed vikit ifrån Gud och givit sig den onde anden i våld. 2) Låtit sig döpas av djävulen själv. 3) Inskriva med sitt eget blod i hans register. 4.) Emottagit en djävul den henne tjäna skulle. 5) Varit med sin fader Per Larsson, Giertrud Corporals och Börta Crämars att undkomma Thomas Anderssons skuta och de sju människor där på voro, varigenom äro vordne 5 änkor och 11 faderlösa barn.

Desse fyra missdådares onda och förskräckelige gärningar blevo sedan vidare i betänkande tagne, och jämväl över dem av rätten enhälleligen så resolverat och dömt, att Gertrud Corporals, Börta Crämars, Per Larsson och Anna Persdotter, vilka alla äro helt arme och rätt utfattige, borde efter Guds lag Exodj 22 v 18 miste deras liv och i båle levande upp brännes, med mindre höga överheten det nådigt förändra täckes. Själva domen blev sedan författad och beskriven med desse formalia och över dem uppläsen:

Alldenstund Giertrud Corporals själv haver bekänt, det hon fallit ifrån Gud och sin frälsare och givit sig djävulen och den onde anden i våld, av vilken ock i samma namn Giertrud också bekänner sig döpt och med sitt eget blod uti Satans register och bok vara inskriven. Sedan städse intill dess hon fängslats haft samme djävul och orena ande hos sig, bolat med densamme djävul som med en man, och jämväl ridit på honom till de möten som Satan hållit haver. Giertrud desslikes varit med att undkomma Thomas Anderssons skuta och 7 människor, som voro på samma skuta, varigenom äro vordne fem änkor och 11 faderlösa barn. Item Giertrud brukat de högvördige sakrament under sken till gudfruktighet, och allenast att kunna överskyla det förbund hon med Satan gjort haver. Som ock lärt Anna Persdotter trolla och att giva sig Satan i våld, döpa av samme ande i djävulens namn och inskrivas i dess bok, Giertrud också, då Anna Persdotters sista barn föddes och hon upptog det ifrån qvedet, sagt samma foster till den ände vara hit i världen välkommet, att det satans lem bliva måtte.

Såledis at wara Ransakat, bekiendt och afdömbt, betygar iagh underteknadt medh egen handz underskrifft sampt mitt och Häradz insegler. Actum in d. Loco ut Supra.

Såsom Eders Kongl. Maijt, förnimmandes det trolldoms väsende och Satans vidskepelser, som på någon ort här i Guvernementet sig haver yppat och förspörja låtit, igenom dess nådige brev av den 7 augusti näst förlidne allernådigst behagat och för gott funnit, mig med någre flere herrar och män en rannsakning och Commission där över att anbefalla. Förmedelst vilken ock igenom bekväme och lämplige medel, man kunde söka grunden av samma onda väsende, och det sedan så mycket görligt avböja och bringa det usla förförda folket på rätta och sanna vägar igen, med mera som Eders Kongl. Maijas nådige brev till underdånigste efterrättelse vid handen giver.

Alltså haver jag, och med mig biskopen Hr Zacharias Klingenstierna så väl som Presidenten Hr Magnus Gripenklou och några tillkallade flere gode män både andelige och världslige, i underdånigste följe och hörsamhet av ovan citerade Kongl. Maij ts nådige ordre, bemälte Cömmission företagit, och den 2o sist förledne september där med -här i Kongelf en begynnelse gjort. Förfogandes'oss sedan här ifrån åt Tiörn, dädan ock till Marstranna. Och oss alle dem som så på den ena som andra orten för denne lasten beryktade och gripne voro, förekomma låtit. Likasom ock tilltalat någre och trettio stycken på alla ställen den tiden vara kunde. Vi hava dem också var för sig på det allra nogaste, dock utan tortyr och tvång, examinerat och förhört och så mycket som oss stod till att göra och då ske kunde, sökt att penetrera grunden därav till denna lasten.

Av deras bekännelser, dem som vi med gode stode till att vinna någon bekännelse utav, ock funnit, att nogsamt avtagas kunde, att samma väsende ett Satans verk är, därigenom desse arme människorne äro vordne förförde och satte ifrån deras rätta Gud och frälsare och givit sig Hin Onde i våld. Vilket de även dels tillstodo sig att vara, och Christnade i hans namn och inskrivne i hans bok. Genom vilkens tillskyndan och medarbetande också några utav dem sade sig åtskilliga flera människor såväl på landet som farande på sjön, ombragt och skadat hava.

Dock är ibland detta antalet till datum inga barn funna eller någon yngre än en piga i Marstrand om sine 20 år eller något mera. Vilken av de andre som bekänt haver, var utlagd att hava varit och följt med sin moder till den sammankomst, som de förliden Påsk med Satan haft hava. Då ock benämnde piga såsom brud sig med Satan skall låtit sig tillsamman viga. Utan äre de mest alle gamle och bedagade människor av 50, 60 och 70 års ålder, däribland icke heller fler än 3 mans personer befunne äre, de övrige äro alle kvinnor. Deras föräldrar och förfäder, merendels också tidigare äre för Trolldom brände, och dels uti grovt rykte för trolldom varit.

Så är här hos ock underdånigst att berätta. det en del av dem, och särdeles de uti Marstranna, som desse sine synder och onde gärningar hade bekänt, och voro på samma bekännelser av Rådstuge Rätten dömde till döden, hava vid min och de andre Commissiariers ditkomst, sådane deras förre gjorde bekännelser alldeles igen kallat. Och det fuller i den mening att man instruerat varit annorledes därmed att förfara, än som ske plägar. Och göra någon förändring uti den process som då redan å rådstugan så vid rannsakningen som själva domen lagligen passerat var.

Några utav detta folket haver man och vidare intet kunnat draga till någon mera bekännelse, än de fuller tillstått sig av trolldom vara inficierade och på Satans Register antecknade och därföre förtjänat döden. Varifrån de bedit att förskonas med Elden, och benådas med Swärdet. Men vidare att bekänna någon gärning, hava de sig ännu ej velat förmå låta. En del beneka det alldeles.

Såsom man nu samma Commission slutat och under dess förrättande några så grova fel funnit, som skäligen under dom lämnas kunna, en del också av detta folket så förhärdat är, att med goda förmaningar intet stått till att skaffa. Varföre ock det som intet var avdömt, desslikes å underdånigste följe av det övrige uti Eders Kongl. Maijas nådige brev, remitterades till de ordinarie domarne att avdömas och domen sedan till den Konungsliga Håfrätten att försändas.

Det Eders K. M at jag här om underdånigst berätta velat. I det övriga beslutar Eders K. Ma:t jag under Guds nådige och trygge beskärm till allerstörsta lycksalighet och välgång, och intill min död är och förbliver Eders Kongl. Maij:ts aller underdånigste och tropliktigste tjänare.

Jag vill icke annat förmoda, än mitt sista brev av den 16 hujus med de bifogade tvenne rannsakningarna skall nu mera uti konungsliga rätten väl vara inkommet?

Och såsom mig sedermera av befallningsmannen på Ohloset tillskrives, att den ena av de där sammestädes hemma varande och dömde trollkoner, Börta Crämars vid namn, är av ålder och sjukdom död bliven, vars döda kropp där också, husfolket såväl som flere, till stor stank och annan obekvämlighet han ännu haver måst stå låta.

Sig därhos förfrågandes vad med den samma göras må, att den av vägen komma måtte. Alltså oansett man där med intet tjänligare kunde avse, än låta densamma av Bödelen opp brännas. Så haver jag dock icke kunnat gå förbi, där över först hög. kongl. Rättens resolution inhämta, vilken jag så mycket forderligare förväntar, som stranden där denna döda kroppen står, nu vid angående Sillfiske där av icke ringa lärer vara incommoderad. Och ännu mera bliver det, där den ej med första avskaffad varde.

Utöver de andre som ännu inne igen sitta, dem förståendes som bland de dömde icke ursäktas, hos vilka ock någre skäl till brottslighet finnas kunna, aktar man åter igen med första låta för rätta ställa. Var efter också konungsliga rätten, vad uträttat varder, tjänsteligen skall adverterad bliva.

I det övriga näst Guds trogne befallen till all önskelig välfärd är och alltid förbliver jag Konungslige Rättens tjänstvilligste tjänare.

Hans Exellens herr Riks- och Hovrättsrådet hr Thor Bonde; Gabriel Gyllengrip, Johan Örnewinge, Thord Bonde, Nils Lindegren, Johan Stierna, Ericus Drysenius, Gustaf Qweckfäldt, Olaus Gammal, Nicolaus Sparrman, Paul Rudbeck, Michael Wisius.

Åtskillige rannsakningar ifrån Kongelfs rådstugu över Malin i Wijken, Börta Sunnerborgs och Karin Sköttes, vilka hava fallit ifrån Gud och till Satan, sig uti djävulens namn låtit döpa och inskriva uti hans register med deras eget blod, som Malin samt Börta isynnerhet hava tillstått, jämte det att de skolat bruka Herrans högvördiga nattvard allenast till den ända att icke någon märka skulle dem vara i förbund med Satan.

Skola ock dessa ovannämnde Malin, Börta och Karin varit tillsamman uti åtskillige Satans möten, där dansat, druckit öl och vin, item handtagit Satan och utlovat sig stadigt skola leva efter hans befallningar.

I rannsakningen förmäles, att dessa ovan bemälte trollkonor hava intet kunna bringas till någon fullkomlig bekännelse över vad ont de hava gjort, och av Satan hava lärt, som också vilka flera i deras följe hava varit. Utan ifrån störtige som Malins och Karins mödrar varit, förr än de på Rättareplatsen kommo och där för trolldom upp brändes, såsom även Malins modersyster, vilken ock för trolldom blev halshuggen.

Rådstugorätten haver dömt Malin, Börta och Karin efter Guds lag Exod. 22 v. 18 till döden och i båle uppbrännas, och deras gods, sedan all laglig gäld är betald, att vara förbrutet efter privilegium under staden. Som allt vidlyftigare är av själva rannsakningen till finnandes.

Resolution: Alldenstund av Malins, Börtas och Karins inbördes erhållne bekännelser är nogsamt klart, att de ifrån sin ungdom skola brukat trolldom och djävulskap, sådant av varannan utlärt och sedermera med enhälligt följe continuerat uti sin kristendoms avsägande, i det de hava låtit sig döpa uti Satans namn, konfererat sitt leverne till hans tjänst, låtit med sitt eget blod sig inskriva uti hans bok, dessutom som oftast hållit Conventer med Satan, bekänt härvid att till den ända de allenast brukat herrans nattvard att icke någon märka skulle dem uti förbund vara med Satan. Varför borde de fuller levandes brännas. Men i anseende till deras själars Conservation jämte det mera som inter Ratione till Ragnille Swenses och Marit Byskrifwers befrian ifrån samma straff är infört, skola de först halshuggas och sedan i båle brännas. Dock dem undantagandes, hos vilka ingen bot och bättring är att ställa, så uti syndens känsla, som det högvördige Sacramentets emottagande. På vilka fall, skall då desamma levande i båle brännas.

Behagade Executoren sig härvid låta angeläget vara, att Executionen med denna Kongl. Rätts Resolution enligt tillgår.

Thord Bondhe Ulfsson. Johan Gustafsson Örnewinge. Thor Bonde.
Ericus Drysenius. Nils Nilsson Lindegren. Olaus Gammal.
Gustaf Qweckfeldt. Michael Wisius.

Anno 1669 den 26 november resolverades efterskrivne kriminalmål ifrån Bohuslän.

Tvenne vidlyftige rannsakningar, med den påföljde lagmansdom, ifrån Orust, över Börta Crämars, Giertrud Corporals, Per Larsson och hans dotter Anna Persdotter, alla av en trollpacka på Herrön, benämnd Malin, som uti arresten är död bliven, för trolldom utlagde. Vilka fyra omsider bekänt att de hava givit sig djävulen i våld, låtit sig av honom döpas i hans namn och med sitt eget blod inskrivas uti hans bok. Bekommit också då strax de djävlar, som dem sedan uppvaktat.

Tillstått sig ock alla fyra förutan hon Malin, som död nu är, flugit i förliden sommar ut på Westersjön (Nordsjön) uti foglars liknelser, och där ombragt Thomas Anderssons fiskeskuta med 7 människor där uppå, sedan de först varit på ett skär samkade tillhopa och rådgjort.

Börta särdeles bekänt sig lagt Rolands Barbro 4 år på säng, att hon omsider ruttnade lem ifrån lem; brutit benet av Truls i Mellby; avhänt sin son Håkan hans hemliga lem, samt ridit till Satans möte på sin tjänsteande.

Giertrud Corporals bekänt sig bolat med Fanen, som hon haver haft alltid hos sig uti en grå pojkes liknelse; ridit på densamme till Satans conventer; brukat de högvördige Sacramenten till ett gudaktighets sken, samt bragt Anna Persdotter att falla ifrån sin Gud till djävulen, givandes henne densamme in uti öl, smör och bröd. Och sist: bjudit Annas barn, då det föddes, vara välkommet i världen att bliva en ny Satans lem.

Per Larsson desslikes ridit till Diefwulens möte på sin tjänsteande och där, som honom tycks, ätit och druckit. Men Anna, som först i förliden pingstetid detta skall hava lärt, synes mest av desse ångrat sina synder. Varit icke heller med uti några möten vidare än på skutan som ombragtes.

Uti rannsakningarna finnes, att flera än dessa varit för trollpackor utlagde och nämnde, såsom Malin Nils Frederiks i Marstrand; Brita Skredders; Elin i Bua; Börta Cornelius; Rangela på Lissbo; Ingeborg Slakters dotter i Marstrand och Malin Ruths, som icke vid dessa rannsakningar varit till förhör. Men Per Mathsson och Jöns i Wräland beskyllde, dock icke bekänt eller övertygade vordne.

Varöver lagmansrätten allenast dömt av föregångne skäl och deras egne bekännelser, Börta Crämars, Giertrud Corporals, Per Larsson och hans dotter, Anna Pedersdotter, att levandes i båle opp brännas.

Resolution: Såsom desse arme förförde människors grovaste illgärningar så uti föregående relation, som särdeles vid slutet av bifogade lagmans rannsakningen noga extraderas, och där korteligen författade finnes, synes onödigt desse vidare upprepa, förmedelst de, såsom ifrån Gud sin Skapare, Frälsare och Saliggörare avfällige, och sig själva djävulen med kroppar och själar hava offrat, maniciperat och förbundit, etione extreme supplicionum quu humana nugs excogitare posset ind usterio väl förtjänte, och således fuller levandes uppbrännas borde.

Dock som man lever uti den goda förhoppningen, att den högste Guden ytterligare till nåder upptagandes, och på Salighetens väg förandes varder, vore något betänkeligt slikt straff, långsam tortyr och pina, som någon desperiatior. och själenåden dem av djävulens ingivande ytterst tillskynda borde, och underkasta, dragandes således förnämligast reflexion på deras salighets erhållande, som ock att de desslikes måge undfå sitt välförtjänte straff, och av pionem consortio, till all förargelse och onde exempels betagande, här timeligen avfärdade bliva. Och såsom, Gud bättre, denna smittosamma djävulskapen förnimmes där uti orten, särdeles sig mycket invitat och tilltagit, var till att befara, att de övrige uti anseende och befaran av en sådan svår pina, sig till ingen bekännelse skönt genom varjehanda andre tortyrer utlåta skulle, utan hellre framhärdeligen uti sina synder, till en evig fördömelse, avgå:

Ty haver kongl. rätten rådeligast prövat, att låta desse, Börta Crämars, Giertrud Corporals, Per Larsson och Anna Persdotter, så framt de efter flitig, stadig och allvarsam förmaning av Presterskapet, för sådane sina begångne grovaste synder en rätt ånger och stadig tro och förtröstning in på Christi död, förtjänst och stora barmhärtighet, förmedelst de högvördige Sacramentens undfående låta märkeligen påskina. Då först på sådan händelse halshuggas och sedan i båle brännas.

Men om någon av dem skulle icke såsom en rätt ångerfull syndare sig till döden vilja skicka, och således lämna om sig en säker förhoppning, att bliva Guds barn. Då skall uppå densamme executionen anställas efter lagmans domen, således att den samme levande i båle uppbrännes.

Och skall Executorn flitigt bevaka, att med dessa executioner ernstligen, och med denne Kongl. Rättens resolution enligen, tillgår.

Angående Börta Crämars, så emedan det finnes av Hr. Riksrådets och Guvenörens Hr Harald Stakes missiv av Bohus 26 nov. 1669, hon sedermera genom döden avgått. Dy skall hennes kropp av skarprättaren i båle uppbrännas.

Tordh Bonde Gabriel Gyllengrip, Johan Gustafsson Örnevinge, Johan Stierna Ericus Drysenius, Gustaf Qweckfeldt, Olaus Gammal, Nicolaus Sparrman Michael Wisius, Paul Rudbeck, Niels Lindegren

Åtskilliga rannsakningar ifrån Marstrands Rådstugurätt över några personer, som sig uti djävulens våld skola givit för trolldoms konst, och därigenom mycket ont bedrivit. Bland vilka Ragnille Jöns Swenses och Marit Byskrifwers icke allenast sådant hava omsider måst vederkännas, utan ock de, så väl som merbemälte Malin på Härrön, skola fullkomligen tillagt Malin Ruths att vara den argaste trolldjävul. Därtill ock uppropat åtskilliga andra, som även uti Satans skola och hans stora svarta bok, med deras eget blod, jämte dem, skola vara inskrivne. Ibland flera Anna i Holte, som sig själv haver uti fängelset upphängt, Skotte Gunnela, som också redan är död, item Ingeborg Slakters dotter Malin, Margareta Swen Snickers och Karin Klockers, vilka vid provet av svömmandet, liksom Ragnille, Marit och Malin Ruths skola ha flutit på vattnet som svanar eller gäss. Men ändå icke till någon sann bekännelse kunnat bringas, utan stadigt ropat på sin oskyldighet därutinnan.

En del av de beskylde, såsom Ingeborg Slakters, Ingrid Jydes och Kirstin Swen Snickers dotter, skall nämnda Ragnille Jöns Swenses den förste sin över dem gjorde bekännelse återkallat, därigenom hon förmenar dem befria. Bemälte Ragnille har ock härtill angivet Helga i Halltorp, Sidselle Per Ruths, en på Gullholmen, tvenne på Käringön, en i Mollösund, en i Rågårdswik och Malin i Wiken.

Rådstugorätten har dömt bemälte Ragnille Jöns Swenses, Marit Byskrifwers och Malin Ruths att straffas till livet efter Guds lag Exod. 22 cap., v. 18, såsom ock Christiani 4:de Recess pag. 312, item Noriges lag, Manhelgebalkens 2 kap. par. 14 och deras bos lott vara förfallen under staden efter bem Manhelgeb. 4 kap. Men de övrige misstänkte och beryktade äro lämnade under Kongl. Rättens betänkande vad vidare för magistraten därutinnan skall vara till att göra. Som allt vidlyftigare av själva rannsakningen är till att förnimma.

Resolution: Alldenstund Ragnille Jöns Swenses och Marit Byskrifwers icke utan största möda och besvär hava omsider kunnat bringas till denna bekännelse såsom först Ragnille:

1) att hon förmedelst Anna i Holtes tillhjälp är kommen uti omgängelse med Satan. 2) Hon av Satan bekommit penningar, varefter hon är brukad till hans verktyg och redskap. 3) Har Satan själv tappat blod av Ragnille och hennes namn där med inskrivit uti sin bok. 4) Skall hon hava varit på Satans möte, och där tillika med sina kamrater sig låtit traktera av Satan.

1) Haver bekänt sig sökt Gunnella i Kongelf och henne givit två mark för det hon ville så laga, att en benämnd Per Olsson kunde bekomma kärlek till henne. 2) Tillstått sig i detta vara orsak till Per Olssons långliga sjukdom. 3) Item tvenne gånger ridit på Satan uti ett brunt lamms liknelse, till och ifrån Satans möten på Biörnängen, och där tillika med dessa ovannämnda Malin, Ragnille och Skottes-Gunnela undfått Satans traktamenten, bestående i smör, bröd och öl. 4) Haver Marit lagt en trollpåse uti Gilbert Willumsens rännesten framför hans port. 5) Fullkomligen av Ragnille tillagd att ha varit med Malin Ruths att nedersätta kopparhästar i havet, att fisken intet skall kunnat kommit till lands.

Vad vidare tillkommer Malin Ruths, så alldenstund hon haver varit så förhärdad och av Satan besatt, att hon till ingen själwillig bekännelse har kunnat bringas ehuruväl hon:

1) Är fullkomligen av Malin Byskrifwers, Ragnille Jöns Swenses och Malin på Herrön utlagd för den argaste trolldjävul och sig kunnat, 2) Skapt uti åtskilliga kreaturs liknelser. 3) Förhållit fisken ifrån landet genom de nedsatte kopparhästar. 4) Tillvitas och fullkommeligen att hava förrått sin egen man Nils Ruth. 5) Varit med uti Satans gille på Biörnängen, och där främsta rummet, som en åldersmoder, företrätt. 6) Skall hon för trolldom alltid varit beryktad. 7) Har sig för detta ej med laggång kunnat befria. Därför skall hon Malin Ruths än vidare underställas en skarp Examen och tvång med allvarsammaste förmaning och sanningens fullkomligaste bekännelse.

De andra bägge, nämligen Ragnille Jöns Swenses och Marit Byskrifwers borde av desse här ovan bemälte skäl fuller undergå det straffet att levande brännas. Men som det är befruktandes, att under en slik svår execution, de lätteligen kunna råka uti desperation och förtvivlan, och således fullkommeligen stanna under Satans välde, alltså, till att förvara deras själar och eviga välfärd, jämte det att man av så sträng execution, icke de flera, som kunna uti ett sådant mistdödeligt förhållande vara skyldige, måtte förskräckas, och alltså hellre leva under slikt Satans Regemente, fördolt in uti dödsstunden, böra därför förskonas med, att de först halshuggas och sedan i båle brännas. Dock den undantagandes, som sig hårdnackat ställer sig uti sina synders känsla in uti döden. Och alltså ingen förhoppning finnes om dess eviga salighet. I vilket fall de då skall levandes brännas.

Execut. underskrevs och utgick till Riksrådet och Guvernören Harald Stake den 7 nov. 1669.

Carl med Guds Nåde, Sveriges, Giöthes och Wändes Konung och Arffurste, Storfurste till Finland, härtig uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Bremen, Werden, Stettin, Pommern, Carruben och Wenden, furste till Rugen, herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhein i Bayern, till Bylich, Clewe och Bergen hertig.

Wi have Troo Män Riksdrotset, President och samtlige Assessores i vår Kongl. Giötha hovrätt oss låtit berätta om Eder mening och förfrågan förmedeIst Eder underdånige skrivelse av den 29 november framlidne och 15 januari innevarande år om det beklagelige trolldoms väsende uti Bohuus län.

Och som I finna rådeligt förr än de som allaredo dömde äro till execution gå, anställa en ny rannsakning. Så är vår nådige vilja och befallning ätt I Commissarier utseen och därom disponeren efter Eders vanlige försorg och ämbetes plikt.

Sedan finna vi med Eder skäligt att de allaredo skyldige dömde, icke lefvandes brännas, utan först halshuggas, och sedan låta dem å båle brännas: Vilket I låten vara till hörsam efterrättelse. Och befalle Eder Gud allsmäktig synnerlig nådeligen.

Uppå högstbem. hans Kongl. Majest. respective vår Elskel. H:r Sons så ock allernådigste Konungs och herres vägnar.

Anno 1670 den 21 aprilis blev rannsakning hållen . uti Kongelf i Bahuus län efter den höglofl. Kongl. hovrätts i Giötharijket beordrande av presidenten, Edle och Wälb. Magnus Gripenklou,.och dess tillförordnade bisittare: Presidenten Ehreborne och Wällwijse Lars Roman; häradshöfdingen Anders Ollonbergh; vice lagmannen Wällärdhe Nils Thomesson Feman; häradshöfdingen Petter Dragman; Rådhusmännerne i Giötheborg wälbetrodde Erick Gunnarsson Sektelio och Johanne Petrio.

Sedan bemälde Commissarier var på Kongelfs rådhus sammankomne, blev den hög. lovl. Kongl. hofrätts i Giötharijket Corxlmissions brev uppläset, daterat Jönekiöpingh den r Martij näst förleden, lydandes att i följe av hans Kongl. Maij as nådige brev samt ock dess ämbets plikt, tillbetror och Committerar Kongl. Rätten, välb. Hr presidenten Grijpenklou, med benämnde bisittare, att anställa inqvisition och rannsakning över trolldoms väsendet, som uti Bahuus län sig beklageligen invitat och yppat haver.

Före Executionen över de till döden dömde trollfolken sker, således, att de måge bliva brukade som medel och verktyg, till de fleres uppröjande och de misstänktes fullkommeliga tillbindande.

I vilket anseende Kongl. Rätten haver givit ben. Commissarial Rätt fullmakt, att där någon vare som med foglighet till en botfärdig bekännelse icke bringas kunde, och likväl sådane evidentier funnes, han deras brottslighet orguerade och ljusligen förklarade, att då sanningen av dem, jämte andre prover, på vederbörligt sätt extorquera, över dem sedan dom författa och till Kongl. Rätten inkomma låta. Med mera som själva brevet i bokstaven förmår.

Därefter blev eftersett vilka personer som är av de till döden dömde trollfolken uppropade och för trolldom beskyllde. Befinnandes av lagmans och rådstuge rätternas protokoller, här i länet, på Ohrost, Tiören, Marstrandh och Kongelf författade efterföljande vara utlagde, en del av Gertrud Corporals och Per Larsson i Mollesundh, en del av Ragnille Jöns Swenses, Marit Byskrifwares och Malin i Wijken; och en del av Börta Sönnerborgs, Karin Sköttes och Börta Crämars. Därav de tre sist nämnde äro döde blevne.

Per Mathesson i Mollesundh, Börta Corneli på Kiäringöhn, Börta Petters ibidem, Jöns i Wrälandh, Rangela i Lösboo på Lyr, Helgia i Pillanne. Men Karin Olufs på Gullholmen är bliven död, och Elin i Bua kan intet igenfinnas; hon förmentes vara död för några år sedan.

Karin Klåckares; Ingri Jutes; Ingeborg Slakters; hennes dotter Malin; Sidsela Per Ruthz; Malin Ruthz; Margareta Sven Snickars dotter; Simens moder, som förr utlagd var, är nu död; Malin Nils Fredrikssons; Rangela Thomases; Kiäll Arnes qvinna och Börta Mattesdotter.

Simen Mattesson; hans dotter Sisela Simensdotter; Karin Lars Hanses dotter; Jöns Cronas hustru Anna.

Samma dag lät Commissarial Rätten desse sex som till döden dömde äre, nämlig: Gertrud Corporals; Per Larsson; Anna Persdotter; Rangela Jöns Svenssons; Marit Byskrifvers och Malin i Wijken uppföras. Då dem offentligen avkunnades, att de skulle bereda sig till att dö uti nästkommande vecka, efter de domar dem fällde äro, mandatarialet om execution. Imellertid skulle de betänka sin salighet, ångra sina synder, jämväl det bekänna som de veta sant vara om dem som de tillförne hava för trolldoms synder beryktat. Och oppröja dem, de veta ännu vara därmed behäftade och icke uppropade eller anträffade äro.

Sedan blevo prästerna anmodade att dem besöka, trösta och till sanningens bekännelse förmana, och låta sedan Commissarial Rätten förnimma om deras berättelse. Vilka och dem besökte, kommandes efter middagen samma dag igen till Rätten, med den berättelse att bem. fångar vilja ännu intet bekväma sig till någon annan bekännelse, än att de vilja alldeles revocera och återtaga vad de tillförende bekänt hava, och en del säga sig tycka, som de hade drömt vad de förr bekänt, gjort och sett, så om sig själv som andre. Allena Gertrud Corporals sade på sistone, att hon haver varit med på den skuta Thomas Anderssons, då hon förgjordes.

Commissorial Rätten resolverade uppå desse berättelser om deras förhärdelse och halsstarrighet, att executionen skulle fastställas först med desse trenne: Per Larsson, Anna Persdotter och Gertrud Corporals den 25 aprilis, på det de måtte förnimma vad som vore allvar. och såväl desse, som de övrige trenne, skulle kunna därigenom bringas till sanningens bekännelse och de beryktades övertygande. Varöver vidare med hans exellens Hr Generalen och Gouverneuren communicerades. Som det ock för gott fann att låta i verket ställa.

Då tog åter Commissarial Rätten bemälte fångar för sig, och dem särskilt på det flitigaste examinerade över följande frågor som dem föreställdes, nämligen:

Gertrud Corporals frågades huru hon kunde bevisa sin förre bekännelse som hon om åtskillige personer gjort haver och dem för trolldom och trollkonstenärer beryktat.

1) Att Ingeborg Slakters dotter i Marstrand, Malin, haver varit på Satans bröllop i Marstrands Skantz och dess, Satans brud. - Hon svarade sig hava så tyckt, att hon såg henne vara brud, och Satan brudgumme. Vilket skall henne såsom uti en dröm vara förekommet. Men som änteligen hennes förre bekännelse av lagmäns tings akterna henne förelästes, sade hon, att Ingeborg Slakters dotter var brud. Och Jöns i Wräland var trommeslagare. Hon skall ock hava hört gästerna ropa på Jöns i Wräland således: "War lustigh Jöns i Wrälandh, slå lustigt på tromban, Jöns i Wrälandh."

2) Om hon Gertrud kunde sannfärdigen säga att Malin Ruthz och Malin Nils Fredrikssons voro brudsvennor. - Hon svarade, att Malin Ruthz och Anna i Hålta voro brudkvinnor, som hon tyckte, men ville alldeles icke sig hava något sådant på Malin Nils Fredrikssons bekänt. Sägandes sig intet besked därom veta.

3) Tillspordes om vad hon mente med det hon spottade öl i munnen på Anna Persdotters barn, och sade: "War välkommen Kirstin Sörens". Vilken var barnets mormoder och en arg trollkona, som hon nämnde henne efter. Och om hon icke tänkte att göra Satan någon tjänst där med? - Hon svarade sig hava intet ont därmed menat eller vetat, emedan andra kvinnor, de där äro hos barnföderskor, pläga spotta barnen någon väder i munnen då de äro födde.

Sedan framställdes efter Gertrud Per Larsson för Rätten och efter flitig förmaning till sanningens bekännelse tillspordes huru han kunde bevisa sin förre gjorde bekännelse:

1) Att Jöns i Wräland var trommeslagare på Satans bröllop i Marstrands Skantz? - Han svarade sig intet känna den mannen, eller veta honom ha varit på något bröllop.

2) Om Malin Ruthz och Malin Nils Fredrikssons voro brudkvinnor, som han förr sagt haver? - Han svarade sig intet hava angivit någondera Malin, eller veta något därom.

3) Spordes vilken som var brud? - Han sade han det intet vet, viljandes förebära sig varken hava själv varit på bröllopet med eller veta om något sådant. Som han säger vara uti protokollet orättvist infört, och han genom tortyren tvingad till att om sig själv bekänna.

4) Frågades honom, om han visste att han flöt på vattnet då han provades? - Svarade sig intet minnas antingen han flöt på vattnet eller icke. .

Således vill han icke något vid sin otvungna förr gjorda bekännelse stå. Ty måste man vidare förvänta vad han av de andre trenne vid döds stunden bekännandes varda.

Där näst infördes Rangela Jöns Svenssons i Marstrand för rätten. Blev fliteligen förmant till sanningens bekännelse om de personer som finnes vid förre rannsakningarna hava för trolldom beryktats. Hon nekade, och revocerade allt det hon tillförende sagt haver. Svarandes sig hava sagt efter ett gammalt snack som hon om de beryktade personer hört av hennes matmoder hon tjänte, till en del skall hava för henne sagt.

Margareta Byskrifvarens blev nu intagen och fliteligen förmant att säga sanningen öm de personer hon beryktat haver för trolldom. Med tillfrågan huru hon dem att kunna trolla tillbinda kan. Hon sade sig ingen hava angivit. Men som hon av protokollet från föregående rannsakning vart övertygad, där håva åtskillige upprepat, däribland Karin Klockares, svarade hon sig hava hört Pär Jäsperssons piga, Börta, ha sagt, att hon Börta såg bemälte Karin Klockares en gång uppe i berget bittida en torsdags morgon då Margareta var utgången att hämta skärvatten. Och huru flitigt Rätten sig bemödade, kunde hon likväl till ingen bekännelse bringas.

Nu intogs Malin i Wijken, vilken lika som de förrige blev med särdeles metoder till sanningens bekännelse förmant,' med tillfrågan huru hon de personer till trolldom binda kunde, som han förut för sådant uppgivit hade. Hon svarade sig ingen hava uppropat eller bekänt, viljandes rent av förneka och revocera, allt det hon tillförende bekänt hade; fast mindre några angiva.

Rätten tog fördenskull i betänkande hennes stora halsstarrighet, förnekandes sig icke kunna något fruktsammeligt uträtta till Commissionens intentions fullbordan angiva eller beskylla. Resolverades därföre, att desse de siste två, skulle behållas till nästkommande onsdag att avrättas. Viljandes förvänta om de under tiden av de andres avhysande och Prästernas flitige förmaningar, kunde bibringas till sanningens bekännelse.

Sedan framställde man Malin Ruthz i Marstrand, som av åtskillige är uppnämnd att vara en trollpacka, nu över sina 80 år gammal vid pass. Vilken av den hög. Kongl. Rättens resolutions anledning, under skarp examen och förhör ställdes och blev punktevis och omständeligen tillfrågad om allt det som på henne bekänt är, och protokollet vid lagmanstinget och av Marstrands rådstugurätts författande utförligen och widhlöffteligen över detta ärende innehålla. Men Malin svarade till allt att hon är oskyldig och tror icke att någon har klagat på henne, emedan hon haver gjort hundrade människor gott och ingen ont.

Ty förehöll Rätten henne, att emedan hon har tillförende beropat sig på att hon skulle vara oskyldig, där hön skulle med kastande uti vattnet prövas, vilket hon icke heller neka kunde, emedan hon blev flytandes, fördenskull spordes henne, huru hon kunde nu med sanning bestå, att hon är oskyldig? - Med flitig förmaning ytterligare, till sanningens bekännelse. Men hon ville sig därmed undskylla, att hon blev på vattnet flytande, emedan hon är en fet kvinna. Och skulle allt folket i staden på samma sättet flyta på vattnet, där de till sådant prov ställdes.

Så emedan denna trollkona icke med godo och flitig förmaning till en sann bekännelse bringas kunde, resolverades av rätten till vidare följe av den hög. Kongl. hovrättens resolution, att sanningen av henne extorqueras skulle.

Fördenskull blev henne strax av Skarprättaren skruvarne på fingrarna och armarna satte, men ehuru hårt han åtskruvade, ropade hon likväl enständigt, att hon är Guds barn; kan intet bekänna eller ljuga på sig själv.

Ty avsades, att hon uti några av Prästernas närvaro skulle ytterligare efter middagen, såväl igenom prästernas förmaning, som skarprättarens tvång tillhållas till sanningens bekännelse.

Samma dag efter middagen besökte kyrkoherden vyrdige Hr Per Söffrenssen henne, vilken ihärdigt henne Guds ord till en sann bekännelse på det flitigaste förmante. Hon blev också på lika förligt sätt så som på förmiddagen med bödelns skruvar hotad och trugad till sanningens bekännelse. Dock sådant allt förgäves.

Emedan Gertrud Corporals, Per Larsson och Anna Persdotter skola, som sagt är tillförne, d. 25 april utföras att rättas och de första tvenne befinnes uti rannsakningerna, till den högl. Kungl. hovrätten insände, hava åtskillige personer för trollkonstenärer angivit, blevo visse frågor mellan de personer de var för sig särskilt beskyllt hava, prästerskapet

överbringade, att omförmälte fångar förehålla, såväl på rådhuset förrän de utföras, som sedan de äro på rättareplatsen komne, och svurne skrivaren på Hisingen, Erik Andersson i Hofgårdhen med stadsskrivaren i Kongelf Anders öfvensson tillordnade, deras svar noga anteckna.

Vilket de ock gjorde och bekomme på vardera orten sådant svar av dem, som deras underskrevne attest, sub. lit. A., B: här bifogade tydeligen utvisar.

Denna dag kom åter Commissorial Rätten tillhopa, och emedan Gertrud Corporals haver uti dödsstunden stått vid sin bekännelse om Malin Ruthz och Ingeborg Slakters dotter, Malin Andersdotter benämnd, blev denna Ma1in Andersdotter först för Rätten införd och henne föreställt, att hon är för trolldom beskylld, och att hon haver låtit sig vigas tillhopa med Satan uti Marstrands Skantz. Förmantes fördenskull allvarligen, att härom utan dröjsmål och tidens förhalande bekänna sanningen. Hon svarade härpå sig ingen trolldom eller sådant ont veta om, som hon är beskylld för, utan är alldeles oskyldig.

Ty blev hennes egen bekännelse av Marstrands rådstugurätts protokoll. d. dato 29 juli 1669 henne föreläsen. Lydande att hon skall hava legat och sovit, och då drömt att Anna i Hålta kom till henne, och som hon vaknade, tycktes henne, att de voro tillhopa på holmen nedan för den stora Sten-Skantzen, eller där på. Därpå hon svarade, att hon då tyckte så att hon var där med Anna i Hålta, men minns intet om det var så, och undskyllade sig storligen att aldrig hava lärt eller kunnat trolla. Och när hon ytterligare påmindes om en tråd med en knut uppå, som Anna henne giva ville, svarade hon sig den icke hava mottagit emedan hon hade själv tråd nog, förevändandes därhos, att hon skall icke hava mera än en gång förut varit uti Annas hus, och då köpt en potta öl.

Häremot förehöll rätten henne, att hon flöt på vattnet då hon genom skarprättaren provades, och ehuruväl hon ville sticka sig under vattnet och hålla sig med händerna fast i boleverket och bryggpålarne, kom hon likväl uppflytandes igen, och hade en hop gräs i handen. - Hon svarade sig sådant intet minnas.

På fråga hur hon kunde fria sig och med sanning bestå, att hon icke haver varit Satans brud, enär Gertrud Corporals det om henne utlagt haver, är nu på samma bekännelse gången till döden – avrättad två dagar tidigare - ville hon sig således undskylla, att hon sade sig intet hava känt denna Gertrud. Ty måtte hon Gertrud hava ljugit detta på henne Malin, emedan hon vet sig för allt sådant fri vara. Förmantes än ytterligare att bekänna sanningen, men ville det intet.

Rätten lät henne avträda, anhållandes hos prästerskapet, att någon av dem ville taga henne med sig upp uti kyrkan, att där göra sin flit, om de kunde henne till sanningens bekännelse beveka, men kunde henne till ingen vidare sanning bringa. Icke kunde man heller, för hennes sjukdoms skull, och stora svaghet, låta henne genom skarprättaren tortera, emedan hon syntes sådant intet kunna tåla.

Ty lämnas saken, under den hög. Kongl. hovrätts vidare högvisa gottfinnande.

Efter detta togs åter Malin Ruthz före. Blev först en skarp examen underställd, och sedan med bödelens tortyr hotader, där hon icke sanningen bekände. Och förehölls det Gertrud Corporals påstod vid sin dödsstund, att hon Malin var den ena brudekvinnan på Satans bröllop. Men hon aktade allt sådant intet, och svarade till allt vad man frågade henne, att hon är ett Guds barn, och att Gertrud har ljugit på henne.

Ty lät Rätten föra henne ut igen, remitterandes hennes sak under den hög. Kongl. hovrätts vidare gottfinnande. Emedan men henne för sin stora ålders och skröplighets skull ej kunde mera och oftare pina låta.

Efter det Malin i Wijken, Ragnille Jöns Svenssons och Marit Byskrifwarens skola i morgon utföras att stå sitt tillbörlige straff efter den hög. Kongl. hovrättens domar och executorial, och de befinnas uti insände rannsakningarne över dem hållne, hava åtskillige personer uppropat och för trolldom beskyllt, blev nu som tillförne visse frågor, om alle de personer de angivit hava var för sig särdeles författade och prästerna övergivne och lämnade att bemälte fångar föreställa, och ovanbemälte Erick Andersson, med Anders Swenssen tillsade dem envar noga och fliteligen anteckna. Det de således gjort hava, som deras skriftlige relationer Lit. A, B uttrycker.

Och emedan commissarial Rätten förmärker, såväl av Lit. A som B, att fångarna; somliga nu uti mycket revocera deras förrige bekännelser, som de om någre personer givit hava och dem alldeles befria; en del finnas ock så motvillige, förhärdade och halsstarrige, att de slätt intet vilja tillstå av allt de tillförne om en eller annan bekänt hava, fast mindre några flere uppropa och uppenbara, såg Rätten sig icke kunna något vidare uti denne Commissionen uträtta, ehuruväl man hade tänkt att de av dödsens fruktan skulle hava låtit sig till sanningens bekännelse beveka.

I det anseende, mest alle de som av desse hänrättade fångarna, eller andre trollpackor sedermera händödde, äre för trolldom beskyllde, voro hit till orten hämtade, att de skulle kunnat strax ett tillbörligt förhör underställas, där de vid sanningens bekännelse hade velat stått och dem övertygat, ibland vilka en del äre på vattnet prövade och flytande befunne, en del eljest angivne, men vidare icke till själva Criminaliteten lagbundne, dömde eller någre indicia funne till brottsligheten, hållas icke dess mindre ännu uti häktelse, borgen, vakt och vård.

Ty hemställes detta den hög. Kongl. hovrättens högvise disposition, huru härefter med dem förhållas skall.

Således vara rannsakat och befunnet som ovanföre förmält står, bekräftas med min underskrift. Actum ut supra.

Anno 1670 den 26 april blev de arme förförde Trullfolk efter den avsagde dom Justificerat och brände.

På Rådhuset frågades Pär Larsson av Mollösund förrän han till Rättareplatsen utfördes, om han med gott samvete kan därpå dö, att han sett:

1) Malj Ruthz, 2) Malij Börgisdotter, 3) Jöns i Wräland på Satans bröllop på Marstrands Skantz. 4) om Ingeborg Slaktares dotter var bruden. - Varom Per sig ganska undskyllde, och sade sig intet veta om något trulldoms väsende.

Gertrud Corporals samme poster tillfrågades, och om Pär Madtsson var med på Thomes Anderssons skuta då hon förgicks. Hon svarade, henne tycktes som i en dröm, så de voro där alla som hon tillförne bekänt haver. Undantagandes Pär Madtssön. Och för hennes ögon tycktes, att Anna i Holta och Malj Ruthz var brudqvinnor och Ingeborg Slaktares dotter var brud. Men hon kände henne intet, men de andra sade det var hon. Gertrud frågades vilka det var som sade detta. Hon svarade att bröllopsfolket i byn sade det.

Åter frågades Gertrud om Malj Börgisdotter var med på bröllopet. Hon svarade, att om hon det tidigare sagt haver, då är det henne som i en dröm förefallet. Och yttermera sade hon: "När jag kommer på avrättningsplatsen skall jag säga sanning."

På rättarplatsen frågades Pär Larsson förenämnde poster. Han svarade Malin Ruthz kände han väl, men icke vet om hennes gärningar. Malin Börgisdotter nekade han hava hört, och svor vid Gud att han intet vet henne att beskyllas. Jöns i Wräland sade han sig icke känna. Om Ingeborg Slaktares dotter nekade han ock känna detta människet. - Och sade sig icke hava varit med uti Satans bröllop.

Vid rättarplatsen bekände Gertrud hon var med uti Satans bröllop, och Ingeborg Slaktares dotter var brud. Anna i Holta och Malin Ruthz var brudqvinnor. - Malin Börgisdtr ganska undskylte och frigjorde hon. - Jöns i Wräland tillfrågad om, svarade hon: Jag siger intet därom, och med detsamma vinkade hon på huvudet. - Per Madtson nekade hon helt till att känna, och Pär Larssons dotter även. - Men när hon hade lagt huvudet över Stupstocken, ropade hon: "Herr Lars, J skall möta mig på Guds stränge dom, som mig till detta haver lett!" Anna Persdotter själv bekände, att hava ljugit på sig. Och därpå gick till sin död.

Att således av före skrivne Missdådare på deras yttersta bekänt är, som över nämnt är och förefinnes, vittnar vi undertecknade. Actum Kong Elff ut supra.

Anno 1670 den 27 april blev efterskrivne Missdådare och förförde Trullfolk Justificerat och brände.

Då på Rådhuset förrän de till Rättareplatsen utfördes blev Malin i Wig tillfrågat, om hon med gött samvete på sin Själ och Salighet kan dö därpå:

1) Om de 2 Koner uti Kareby, nämlig: Elin och Karin, som hon tillförne haver utlagt äro skyldiga uti trolldom. Hon svarade, att hon vet dem intet att beskylla, och gjorde dem alldeles fria.

att de aldrig hava varit uti hennes sällskap. Men om de äro fria för trulldom eller ej, vet hon intet. Men Giertru Simmons, Karin Sköttes och Börta Sönnerborgs och hon, de fyra haver varit uti Sällskap.

3) Karin Larses, hans dotter, sade hon icke haver varit uti hennes sällskap, men om hon var fri eller icke vet hon inte.

4) Belangandes sin egen person och vad vidare uti protokollet finnes, det vidstod hon att vara sanning och anammade Sacramentet. Vid Rättarplatsen bad hon alla människor som hon kunde hava syndat mot om förlåtelse, och därpå händöde.. -

Glana, Ragnille, Jens Swendsis, nekade till alla henne tillfrågade poster, undantaget om Malin Ruthz. Sade sig henne hava utlagt efter gammalt snack, som hennes matmödrar för henne tillförne hade berättat, och sade sig själv vara alldeles fri för trulldom.

Marit Byskrifwarens ilike måtte sade sig vara fri för trulldoms väsen, och nekade till alla hennes tillagde poster. Undantagandes Karin Klockarens vet hon inte vidare att säga än det, en piga sagt för henne, som hade en morgon tidig varit efter Skiervatten och sett henne. Dessutom på vägen som hon utgick klagade hon över Pär Hansson, att han tre gånger för rätten i Marstrand hade sagt henne osant på, och därföre må nu lida den skammelige död.

Att sålunda av föreskrivne missdådare på deras yttersta bekänt är, som över mält är och förefinnes, vittnar vi undertecknade.

Specification uppå extraordinarie expenser som är utgånget på det trollfolk som hava suttit fångna uti Ouroust och Tiöhrns fögderier vilket belöper såsom förmäles pro anno 1669.

En trollkvinna Mali i Häröön, satt fängslig 31 dagar i kost om dagen a 3 öre SMT 2:29

Jertrud Corporals och Petter Larsson hafwa suttit fängslige ifrån den 24 sistledne juli och till den 27 aprilis 1670 ähr 277 dagar, blir tillsammans 554 dag a 3 öre i kost om dagen 51:30

Börtta Kremners suttit fängsligt ifrån den 25 juli till hon dödde den 2 dec 1669 ähr 131 dag a 3 öre 12:09

Bödelen bekommit för han pinte Mahli i Härön 3 dahler så och för han swembde henne 6:00

Item för han widh tinget i Trätte pinte Anna Persdotter och Peder Larsson 6:00

Item för att han den 27 april justifierade trollmannen Per Larsson, trollkohnan Jertrud Corporals och dito Anna Persdotter a 10 Daler 30:00

Ähn hafwer befallningsmannen anordnat och bekostat af Cronans medell, på Åtskillige Kommisioner som efter Kongl Ma och den Kongl Håfrättens förordning utöfwar dhet fastsittna trollfolket uthi Ouroust och Tiörns fougderier hafwa warit anstelt hwilket underdånigst förmodas att må blifwa ersatt SMT 38:11

Ehuruväl den danneqvinnan Ingri Jutes av missförstånd blev för någon tid sedan utropad att hava med andra varit uti diefwulens skola och lärt Trullkonst, så är hon likväl av densamme som henne utlagt hade, icke allenast befriad, utan och vid executionen av de avdömde, då över henne och flere var nogare rannsakning och undersökande igenom därtill förordnade Commissarier är vorden hållen, alldeles fri och oskyldig erkänd. Vilket hennes redelige förhållande med mera nogsamt verificeras och bekräftas.

Vad övrigt är underkastet den allrahögstes rättfärdighet och omdömande, detta jag henne till vittnesbörd gärna meddelar.

Ehuruväl Ingebor Slaktars och Swen Sneckars dotter äre av de brända trollqvinnor för trullekonst utlagde, likväl vid executionen av dem själve befriade. Dess förutan have Commissarierne icke funnet någon evidente skull eller indicia som uti nogen motto kan göra dem för sådan beskyllning misstänkte, alltdärföre dem tilldömd deras vanlige libortet och frihet. Vilket jag härmed attesterar.

Häradsdomaren på Inland Rasmus Hindrichsson med lagrättet av Söder och Norre härad, nämligen:

Malte i Kurö, Börge i Backa, Olle i Tofften, Eric i Ringeby, Ambiörn i Huena, Hans i Dotorp och Eric i Staby, Biörn i Röra, Anders i Kiällsby, Suen i Törreby, Eric i Tunge, Amon i Rankiär och Helge i Torödh.

Först upplästes Kongl. Giötha Håfrättens nådige brev och den förra rannsakningen som över Elin hållen är. Där på hon ock blev för Rätten inkallad och flitigt förmanad att göra om sitt väsende en sannskyldig bekännelse.

Men Elin ville likväl ingalunda låta förmå sig där till. Ej heller hennes man Ifwer, som därnäst framfördes, utan begge högeligen nekade till allt det som dem föreställdes och tillspordes. Bepliktandes sig icke vara skyldige i någon Trulldom eller mer veta därav, än det barn nyss fött var.

Den 27 var söndag. Då uti kyrkan för desse arme förförde människor blev bön gjord.

Den 28 var åter Elin ställd för rätten. Ändock hon en lång stund ej någon ting ville bekänna, så tillstod hon dock omsider, och utan synnerlig tvång, att hon var brottslig i det som henne tillades. Och sade sig hava lärt trolldom av Ingri Glasmästarens i Marstrand.

Rätten förmanade Elin att också tala om vilka flere som plägade komma på desse möten. Varpå Elin gav till svars, hon kunde intet känna alla dem, som dit komme. Påminde sig likväl att hon hade sett dem där, som förliden våras blevo avrättade, och räknade upp: Anna i Hållta; Glana; Gertru, Simen Mathssons i Kongelf; Malin i Wijk; Börta Sönnerborgs.

Hon förehölls nu, att man intet mer frågar efter dem som redan rättade voro, utan frågan går där ut uppå, att hon skall nämna dem upp, som ännu igen leva. Då sade Elin desse:

Ifwer blev inkallad och förehållen sin hustrus bekännelse, och ändock han väl i förstone nekade därtill, så, måste han dock omsider tillstå frivilligen och utan allt tvång, att vad Elin hade sagt om honom var sant. Bekände ock själv, att Ingri Glasmästarens i Marstrand hade honom och hans hustru, när de kommo till henne, uti en liten kammare, gav dem vardera en halfpart av ett pommerans äpple, som de i Satans namn åto upp och därmed gåvo sig den onde i våld, som själv var tillstädes. Den tjänsteanden som Ifwer bekom sade han såg ut som en Brun Kalf och kallade sig Pär Häckento.

Bekände ock, att Ingri tog blod utav hans längsta finger på högra handen. Men om Satan skrev hans namn därmed in i sin bok, gav han ingen akt på. Dock minns han, att han blev kallad Ifwer Dansare, och att Satan sade han skulle tjäna honom, så han få allt vad han skulle ville begära. Men, sade Ifwer, det har han nu ljugit för mig.

Ifwer bekände att han åtskillige gånger varit med på möten, dock inga annorstädes än i Marstrands skans, dit han ridit på en grissla. På samma möte hade de även spelemän med sig, små gråa gossar, som han sade blåste på basuner. Satan var också själv tillstädes. Han satt mitt ibland gästerna och bjöd dem vara lustige och glade. Dock såg han mycket illa ut, och alldeles värst emot det de skulle skiljas åt.

Nu förmantes Ifwer att bekänna vilka som mer än han och hans kvinna pläga komma på desse möten tillsammans. Detta var honom omöjeligt, sade han, att känna dem alla. Han visste inga mer att nämna vid namn av dem som ännu leva igen, än Malin Ruthz i :Marstranna och Per Mathesson i Måhlesundh allenast.

Den 29 novembris efter Rätten var samman kommen hades Ifwer åter fram igen. Han tillstod då vidare, vad han i dagarne tillförne bekänt hade, och emedan man förehöll honom, att icke annat kunna vara, än han ju änteligen måtte känna och kunna namngiva flera trollfolk än 8) Malin Ruthz och 9) Per Mathesson, och lät honom förstå, att man var betänkt bruka andra medel mot honom, därsom han icke ville säga ifrån vilka de andre voro.

Då bekände Ifwer yttermera, att den 10) äldre Per Holländares änka på Käringön, 11) Börta Cornelius där sammestädes och 12) Jöns i Wräland samt 13) Catharina Bengts i Marstrand hade han ock sett och känt igen på möten. Men inga flera varken i Marstrand, Oddewalla eller annorstädes.

Anno 1671 d. 15 februari resolverades om en kriminaldom ifrån Lagmans rätten uti Bohus län över Ifwar Rearsson och hans hustru Elin Andersdotter i Stagsäng, vilka, som de uti de förlidne höstsessionen inkomne Härads och Lagmans ransakninger fuller av starke präsumtioner och flytande på vattnet, utlades för trolldom, och att hava där igenom emot undfången betalning förhindrat äktenskapet mellan jungfru Anna Ferix och hennes fästeman Ryttmästaren Alefeldt, samt iätt folk ont, som därpå är strax följt, med mera som berörde rannsakninger vidare utvisa. Men då, inför samma rättsinstanser, ej kunnat bringas till någon bekännelse.

Dy av Kongl. Rätten remitterade till en nogare rannsakning, varunder de nu omsider hava båda frivilligen bekänt sig undfått av Ingred Glasmästares i Marstrand ett halvt pomeransäpple vardera, som de åto upp uti Satans namn, givandes sig såmedelst honom i våld, då de ock blivit med sitt eget blod uti hans bok inskrivne. Och fått tjänsteandar hos sig. Varit sedan på några möten. Dessutom haver hon Elin avlat 3 foster av Satans bolande, begått de högvördige Sacramenten under ett sken till gudaktighet. Och för det sista förgjort Sillefisket norr i Bohus län.

Hava ock uppå rättens tillfrågan namngivit efterskrivne personer, förutom Ingred Glasmästares, av vilken de till denne grove illgärningen Seducerade och bedragne äre, som skola varit med dem på Satans möten: Karin Klockares i Marstrand, Nils Fredrichssons hustru, Karin Jons i Uddevalla, Rangela Sunnan före Broen därsammastädes, Ingred Jonn Håkanssons, Karin Olufs på Gullholmen, en kvinna på Råön, Malin Ruthz, Pehr Matsson i Mollösund, Pehr Holländeres änka på Käringön, Börtha Cornelius därsammastädes, Jöns i Wräland och Catharina Bengts i Marstrand.

Ehuruväl desse arme förförde människor oaktat åtskillige actiberande tortyrer, och prov på vattnet, hava uti det längsta nekat till det med Satan ingångne förbund. Hava de likväl omsider gått till en sann och frivillig bekännelse.

2) Hans Kongl. Maja ock, uppå denne sin Kongl. Hofrätts uppskickade omständelige betänkande, över detta uppkomne Trulldombs Wäsende, uti sitt rescripto av d. 14 febr, 1670, nådigt befallt, att slika förförde människor skola först halshuggas, och sedan brännas

3) Och som desse haver utlagt åtskillige personer för Trulldomb, var över Kongl. Rätten prövat nödigt en särdeles inqvisition anställa låta. Dy skall avgå missiv till Hr Executoren, att så länge med Executionen inställas, tills de av dem beskyllde först blivit till förhör ställde och med dem Confronterade.

Varpå skola Ifwar, och hans hustru Elin, med det förste halshuggas, och sedan i Båhle uppbrännas.

Till Kyrkoherden i Myckleby herr Anders Hellgeson om Jönsis i Wräland begravning.

Alldenstund den Kongl. Giötha hofrätten sig så förklarat över deras begravningar som för trolldom beryktade och antastade varit, och innan de till någon proprie bekännelse om sådane missgärningar dragas kunna uti arresten äro döda blevne, att deras döde kroppar fuller måtte komma ,I kyrkogården så vida de utan församlingens förargelse därtill bringas kunna, varöver man ock hade att correspondera med biskopen och prästerskapet. Ock såsom nu Jöns i Wräland som för samma synd och missgärning varit beryktad och därför fast tagen, är genom döden avgången innan någon bekännelse ske kunnat eller andra ovidentier till hans brottslighet eller oskyldighet, och hans efterlevande hustru, barn och svågrar anhåller att få låta begrava honom, haver man härmed ifölje av bemälte kångl. rättens resolution velat deras ärende i så måtto till Eder remittera, och här med å ämbetets vägnar anbefalla det i först plägar församlingens gottfinnande häruti, och för det övriga correspondera uti herr biskopens frånvaro här över med herr prosten eller consistorio inhämtandes ock deras betänkande.

Varefter och när det således utan förargelse ske må, I hava att tillstödja honom sin begravning i kyrkogården på sätt och vis som genom bemälte correspondens Eder anledning giver.

Jag haver bekommit Edert brev, angående Jöns i Vräland dess begravning och dess efterlåtne gods. Varpå detta Eder till svars gives att Kongl. Hovrätten har över det förra så resolverat, att hans döde kropp måtte begravas i kyrkogården så vida det utan församlingens förargelse ske kan. Varöver man med prästerskapet haver att correspondera, vilket redan skett är. Och emedan de prövat skäligt att bemälde Jöns i Wräland en sådan begravning måtte tillstädjas den ock numera utan någon församlingens motsägelse är överstånden. Ty måste fuller där vid bestånda.

Över hans gods är ock detta slutet, vilket i lika måtto kan tjäna Eder till efterrättelse. Samma beskaffenhet lärer det ock vara med Tomas Anderssons hustru, emedan detta är en resolution som icke om en isynnerhet, utan in gemen förstås bör och I framdeles ställa kunnen.

Såsom vid rannsakningen den undre lagmannen Niels Tommeson för någon tid sedan hölt upp uti Sunnerwijken här i Bahus län, Ifwer och Elin i Staxäng ånyo hava utlagt för trolldom här i staden, salig Niels Frederichsons efterleverska, hustru Malin Böriesdotter, Gunnar Letz hustru som eljest kallas Cathrina Bengts, och Karin Klockars. Allt så haver vi strax sådant av Guvernörens Exellence med hosgående copia av Kongl. hovrättens brev som oss blev communicerat, oss närmare om Karin Klockars försäkrat. Som sedan executionen skedde på de avdömde, haver under borgen gått fri och ledig. Men de övriga på en lös och tvungen berättelse att angripa och under någon examen ställa innan de av Ifwer och Elin bliva confronterade.

Havande vi utan expresse ordres oss icke understått, helst vi ingen likmätighet eller de ringaste indicia se och penetrera kunna till någon brottslighet. Utan här utöver med Guvernörens Exellence communicerat, som våre svar med mera till se är. Vilka jämte extractet av lagmans protocollet och annat som uti denne sak är hos oss passerat. Eders Exellencer och den höglovliga Kongl. hovrätt till närmare rättelse vi hörsamligen översända.

Och alldenstund tiden efter den andra framlöper, och varken Ifwer eller Elin i Staxäng, som till följe av Kongl. hovrätts ordre lovat var här sig inställa, de uppropade till vedermål och confrontation, så hålles under tiden Karin Klockars under vakt och fängslig. Och kostar staden i längden en odrägelig penning. Dess förutan haver vi särdeles av salig Niels Friedrichsons barn och arvingar dagligt överlopp. Vilka sig på det högsta icke allenast besvära, att deras moder förmedelst några ovänners otillbörliga hat och avund, som nu sist vid executionen uti Kongelf nogsamt prövades, är oförskyllt kommen uti ett ont och slemt rykte, utan ock att hon som sig godvilligen i detta som andra fall underkastar lag och rätt, på intet sätt njuter densamma till godo, nämligen bliver varken lagligen confronterad och övertygad, eller absolverad och befriad. Icke dessmindre av lättfärdige tungor märkeligen eftersatt, prejudicerad och skymfad, som dem allra mest trycker och hjärteligen bedrövar.

Begärande för den skull vi ville befordra saken till ändskap, så att den skyldige måtte bliva tillbörligen straffad, och den oskyldige en gång protegerad och handhaft. Varföre kunna och böra vi icke förbigå Eders Exellensers och den höglofl. Kongl. hovrätten föreloppet av detta hörsamligast att fördraga. Aldra ödmjukeligast bedjande, att oss här utöver dess ordre och högvisaste betänkande motse blivande fortast communicerat. På det vi den rättvetande måge i det närmaste ställa till freds.

Och veta vi i en så farlig sak, att taga vår mensure och rättelse Eders Exellens och den höglofl. Kongl, hovrätt samt och synnerligen uti Guds kraftige beskydd troligen befalle och förblive.

Eders Exellentiers och den högl. Kongl. hovrättens aller ödmjukaste och hörsamste tjänare.

Välädle och välborne herr Preses, äreborne välvise Lagfarne samtlige herrar Commissarier.

Herrar Commissarier haver vi undertecknade i störste ödmjukhet supplicerande att föredraga, huru såsom vår moder, som av någre beryktade och samvetslöse människor för trolldomar uppropats, nämligen utav Corporalskan och Elin i Stafsängen, vid executionen i Congelf näst förledne år blev upp citerad, till den förstas nämligen Corporalskans angivande att svara, men aldrig blev henne ett ord tilltalt, utan bemälte Corporalska gjorde henne alldeles fri och gick där på till sin död. Icke destomindre förtövade hon uti Congelf till executionens ände, då välborne hr Presidenten Gripenklou henne demitterade med desse ord: Actore non probante reus absoluitue.

Elin i Stafsängen anbelangende, då har vår moder, så väl som ock hennes anhörige begärt och gärna önskat, att de till confrontation måtte ställas, men hon och utan något tillstående på vår moder är justitifierad.

Bönfaller vi alltså på det ödmjukeligsta, att om någon nu är som trolldom är överbevist, och densamme bekänt, vår moder sedermera utlägger eller nämner (det vi dock icke förhoppa vill), de då måtte confronteras, på det man av gärningarnas omständigheter kan döma henne enten skyldig eller oskyldig.

Emellertid äro vi i den goda förhoppning, att hon så länge bliver o-tilltalt, förpliktandes herrar Commissarier om hennes stillblivande.

I det övriga vill vi hava de gode herrar Commissariers den allervisaste Guds upplysning förgesatt och i den allsmäktiges protection befallt med förblivande.

Såsom den Höglovliga Kongl. Hovrätten tillförne nogsamt är bekant, att min k. moder Malin, sal. Niels Friedrichsens av några beryktade och samvetslösa människor, nämligen av Giertru Corporals, Elin i Stafsängen och Kirstin Swen Snickars dotter för trolldom är angiven, så har jag undertecknad, sannheten här uti desto mer att upplysa, i största ödmjukhet supplicande att föredraga, huru där med från första begynnelsen tillgånget är.

Väl hade jag orsak, här först och främst att införa den mans namn, som sig för många här berömmet, och ännu dagligen berömmer sig därav, att han både haver och mer här efter skall betala hustrun (min moder) och barnen (mig och mina syskon) det som hennes man och Niels sal. fader emot honom gjort haver, men vidlyftighet till att undfly vill jag denna gången gå detsamma förbi, och icke tala så mycket om den, som lögnen stiftat, som om dem den samma framfört haver. Vad den första, nämligen Corporalskan, belangar, då har hon för många människor, och som jag tror, redan haver rätten högt protesterat, att hon aldrig hade beskyllt eller angivet min k. moder för trolldom, men allena, där hon av välförståndige Peter Dragman blev (N. B. utan något tillfälle) tillfrågad om henne, refererat huru hon uti en dröm tycktes sig att hava sett henne ibland andra obekanta hustrur i ett convent.

På vilken bekännelse min moder blev till Congelf citerad, var hon sig ock samme dag presenterade. Men såsom Giertru sade sig varken att hava beskyllt henne, icke heller att veta något ont, varom hon henne beskylla kunde, så blev min moder otilltalt, och den andra där på justificerad. Förutom av Corporalskan ock av Peder Larsson tillspord om min moder vid rätterplatsen, men han svarade högt offentligen för alla, att han visste icke något ont om henne.

Allt detta skedde på en måndag, men som det var flere som justificeras skulle, så ändock min moder var frikänd och kunde rest tillbaka, tövade hon dock där i staden allt intill de alla voro hänrättade till den ände, att om någon av dem efter den förra henne nämna ville, hon då kunde confronteras mot densamma, och stå henne till svars. Men där var ingen, som visste om henne någonting att bekänna.

Av en sådan begynnelse haver den andra, Elin i Stafsängen, tagit anledning till att nämna min moder på nyo, men ehuruväl hon ofta begärde och gärna önskade, att hon måtte med henne till confrontation ställas, blev hon dock hänrättad efter att hon sin lögn hade revocerat, och sagt det aller mest att gravera hennes samvete, var att hon belöget min moder och Cathrina Bengts, varför hon ock på rättarplatsen offentligen frågade närvarande präster, om de mente, att hon ändå kunde bliva salig.

Efter allt detta var skett, kom herrar Commissarier, Edele och välborne Hr Gyldengrijp, och Ereborne och välvise Hr lag- mannen Nills Thomesson tillika med de andre tillkallade gode män till Marstrand. De lät då andra dagen upphämta min k. moder på rådhuset och henne examinerade, men som de ingen apparance till någon brottslighet hos henne finna kunde, lät de henne igen fri passera.

Fjärde dagen är en av de fångar, för det "fordj" hon icke ville bekänna, så ja.mmerligen pinad, att hon stackot tid där efter döde. Och samma tid skulle en annan torqueras, men bekände strax sig vara skyldig, på det hon ej densamme tortyren underkastas skulle. Då Kirsten Snickers detta såg, sade hon i månges påhör: "Forend iagh skall liide sådan piina, så skall iagh bekiende, och finna på den, som iagh skall lyffue paa, kan iagh man slippe dermed."

Varpå hon blev för rätten inkallad, och då nämnde bland Tormod Nielsens och Tönnis Ditmars hustrur också min moder. Där jag detta förnam, begärde jag strax att de måtte confronteras, varvid då det skedde, hon huckade både från och till, och sade sig undertiden hava ljugit, undertiden att hava sagt sant. Samme redande sade hon: "Skal iagh döe, saa kan J wel döe met."

Sedan har hon i mångas närvarelse givit tre orsaker, varför hon min moder nämnde. 1) Att hon därmed kunde undgå tortyren;
2) för det att hennes bekännelse kunde hava någon likmätighet, emedan min moder var tillförne nämnd av andra; 3) för det min moder hade gjort henne orätt på 7 riksdaler. Vilket var dock icke sant, ty hennes man, som seglade på vårt skepp, hade själv, förut att han begynte, uppburit sin halva hyra, som var 7 rdlr, och dolt det för henne, och sedan fick hon de andra 7 rdlr i varor.

Av allt detta haver herrar Commissarier icke velat fatta någon viss relation, utan att döma henne oskyldig eller skyldig, men har hemställt detta ärendet under Hög. Kongl. Hovrättens högvisa betänkande, varför jag nu på det ödmjukeligaste bönfaller, att samma sak måtte dock en gång komma till ett visst slut, och en rättfärdig ände, på det att oskyldig kan bliva frälst, och hon samt hennes barn befriade från onda människors nerkast, som vi för lögnaktige tungors skull nu på det tredje året oskyldige har måst lida, med största hjärtesorg, smärta och bedrövelse, än något människe kan tro, som själv icke har varit plågad "lidden" av lögnaktige tungor. Gud vet det allena allerbäst, som bäst vet hennes oskyldighet.

Och att detta dess bättre kan ske, är jag yttermera trängandes ödmjukeligast begärande, att när hennes oskyldighet av actur bliver prövad, hon måtte fridömas och benådas med ett beskärmelse brev mot dem, som henne aktas sådan lögn bebringa. Här uppå förmodar jag så mycket hugneligare resolution, som denna min begäran rättmätig är, förblivandes vid den höglovlige Kongl. Hovrättens ödmjukaste tjänare.

Såsom de orsaker vilka Kirstin Swen Snidkars dotter har själv givit till sin lögnaktige bekännelse om min kära moder, vilka jag ock uti min förra supplication infört har, icke alla, kanske, som hennes ord hört hava, giver mig ett vittnesbörd därom under deras ed, så är jag härmed ödmjukeligast begärandes, att den höglovliga kongl. hovrätten ville giva mig ett mandatorial till Magistraten uti Marstrand, att samma vittne måtte förhöras, och med sin salighets ed sitt vittnesbörd, såsom de det i sannhet giva kan, confirmera. Jag förbliver här med uti den höglovlige kongl. hovrätten dess ödmjukaste tjänare.

Såsom högnödvändige orsaker, både vad mitt ämbete, så ock att jag kan bruka några confirmerade attester, uti den sak angående min moder, Malin, salig Niels Friedrichssons, driver mig till på några få dagars tid att göra en resa hemåt, så beder jag ödmjukeligast att den höglovlige Kongl. Hovrätten ville bevisa mig den nåde och gunst, att samma sak måtte uppskjutas, intill jag innan I o dagars tid med Guds hjälp skall vara här igen. Förmodandes här uti så mycket hu.gneligare bönhörelse, som denna min begäran kan komma till sannhetens närmare upplysning. I det övriga förbliver jag alltid den höglovlige kongl. hovrättens ödmjukaste tjänare.

Edel och Welborne, Forsichtige och Welwise, herr President, Borgemester och sambtlige Rådhmend.

Såsom min k. Moder Malj Sa. Niels Friedriches efterlatte enka vid den lögnaktige Qwindens bekände och dyrkere, till heder, ärligt namn och rykte falskeligen är bliven beljugen, så att många andre lättfärdige tungor haver där vid fått materie till att sladdra om, och är allikeväl av den rättfärdige domaren och den sanne hjärterannsakaren beskyddad och handhavd, så förmodar jag att den högärade Magistraten, som häruti förmedelst rättvisan och sin egen respect icke litet intressera bör, drager försorg att hon och hennes familj icke allenast till heder och reputation in integrum må bliva restituerad, men ändå för vidare skymf alldeles befriad, såsom hon, och jag på hennes vägnar, för det som alleredan skett är, mer än nogsamt orsak haver, uti allas våra livsdagar, qvam solennishme att protestera inför den allvetande Gud, och den höga Övrighet, över dem, som till allt sådant stiftare varit haver.

Härpå förväntar jag så mycket villigare och hugeligare satisfaction, som detta mitt desiderium på sannhet och rättfärdighet grundat är. Förblivande i det övrige den högärade Rättens undertjänstvilligste

Wij undertegnede giöre hermed alle, som wederbör, witterligt, att saasom Sahlig Borgemesters Niels Friedrichsens effterlefverska den Ehreborne dygdesamme och Gudfröchtige hustru Malj Börgis daatter, aff nogra onda samwetslösa menniskjor for Truldom er lögnachtigen beskyllt. Och hon nödgas nu sig derifrån befria och purgera, till hvilchet och kant tiena it troeopredigt widnisbyrd, med paafölgende eeds sandhed. For den skuld wenligen begieret oss wndertechnade om hendis Person bära it widnisbyrd. Alltsaa här wij aff een Christelig kierligheds plicht, i anseende saa aff den gode hustrunes Ehrlige Nafn, rychte och reputation, som hendis Christelige lefnads framdragelse, samma hendis retmetige begeran iche kundet forneecha, uthan fast heller hermed godwilligen contestera, at wij iche nogen thijd andet har fornummat, nu trcer eller wed, end att welb. Malj Börgis daatter er uthj den beskylte Criminal Saek aldeles oskyldig. Hvilchet wij med wor Eed wille bekreffte, om derpaa skulle fordras.

Til yttermehra wisso här wij denne wor sandheds schrifft wnderschrefuet och med wanlige signet wedhimerat uthj Marstrand den 6 Julij 1671.

Läggandes här till många fåfänga och osannfärdiga ord som alls icke är värda att anteckna. Och eftersom rätten ingaledes någon sann bekännelse av honom bekomma kunde, blev han utförd.

I lika måtto resolverades att Per Mathsson skulle flottas som hade brukat en trollpipa, varmed han blåst väder och segelvind ehuruväl han därtill nekade. Oansett att herr Dragmans protokoll honom blev föreläst och emot honom betygades om samma pipa. Item tillstått den 5 okt. 1669 sig haft en sådan pipa som han kunde blåsa vind med. Oansett han själv sade, att vinden kom icke därav. Iterri då bett rätten han måtte försökas som de andre på vattnet. - Flöte han då, ville han vara självdömd, och måtte då göras med honom vad de ville.

Peder Mathsson desslikes, först sammanbunden och sedan lösgiven, flöt med huvudet upp och fötterna neder och kunde intet sjunka. Och ehuru desse länge voro i vattnet, isynnerhet Per Mathsson, som med all flit sökte att komma under vattnet, havandes huvudet alltjämt neder så länge han bunden var. Fingo de dock intet vatten uti sig.

Peder Mathsson efter utståndet vattenprov i lika måtto, continuerade med sin förnekelse. Svarade till pipan, att om han fått den av sin moder, var det honom ej veterligt, med mer fåfänga och pladder.

Börta Petter Holländers på Käringön, ställdes nu för rätten och tillspordes, om hon godvilligen ville tillstå och bekänna den trolldoms synd hon var utlagd för av Glanan och Ifwer i Staxäng. Därtill hon hårdeligen förnekade, och sade sig aldrig hava varit på något Satans möte, och ehuruväl rätten sig beflitade, ville hon dock till ingen bekännelse gå. Då förehölls henne, om hon skulle flottas, huru hon då skulle vara till sinnes. Vartill hon svarade sig vela undergå provet, därest hon icke av Bödelen bleve hanterad.

Framställdes Börta Cornelius på Käringön, vilken likaså tillfrågades om hon ville bekänna sig kunna någon trolldom eller varit med på något Satans möte. Därtill hon alldeles nekade. Och begärde att hon icke måtte kastas i vattnet.

Rangela i Lösbo på Lyr ställdes nu för rätten och med flitig förmaning inråddes att bekänna sanningen om det trolldoms väsen hon av Börtha Crämars var utlagd för. Hon sade sig ingen trollkonst veta, eller någonsin varit uppå slika Satans möten. Gav dock med, att hon en gång hade varit med Börta Crämars på Berget, men ville icke tillstå att det till någon ond ände skett var.

Efter att nu Rangela hade ettt starkt rykte på sig om trolldom, som ock bekänt sig hade hemlig conferens haft med trollkonan Börta Crämars på Berget. Ty vart resolverat att hon på vattnet prövas och flottas skulle.

In fördes så Helga i Pilanna, som desslikes blev examinerad och förhörd om hon kunde någon trolldom eller varit på något Satans möte. Eftersom trollkonan Malin på Härrön henne utlagt hade. Vartill Helga svarade sig alldeles vara oskyldig, och sade att sådant lärde hon aldrig. Förmenade därhos, att det icke skulle vara hon som de bekänt uppå, utan en annan Helga i Pilanna.

Ty frågades henne, om hon vet någon annan som heter Helga i Pilanna, men svarade hon nej. Häradshövdingen Dragman uppläste av sitt förrige protokoll, att 3 ärlige personer haver varit på häradstinget som efter avlagd ed betygat hava, att de var hos Malin på Härrön vid hennes dödsstund då Malin uppå deras tillfrågan svarade och sade, att alla de hon haver bekänt uppå, och vad hon haver sagt, är sannfärdigt. Däribland var ock Helga i Pilanna nämnder.

Eftersom nu såväl som tillförne nogsamt var beprövat att alla de personer som Malin på Härrön utlagt för trolldom, hava därtill varit brottsliga. Och så många som hava varit på vattnet prövade, äro flytande befunna. Denna Helga ock hade ont rykte, särdeles av sin Fru och Herrskap, som henne högeligen misstänkte. Ty blev resolverat, att också Helga prövas och försökas skulle på vattnet.

Blevo Rangela i Lösbo och Helga i Pilanna flottade. Rangela flöt då bunden som en Gås. Men protesterade, att hon hade icke flutit om hon hade varit lös. Varför hon vart lös given till händer och fötter, då hon likväl flöt, till alla åskådares förundran. Kunde heller icke huru länge hon i vattnet var, något vatten som Christen människa indricka.

Sedan blevo desse fångar efter vattenprovet ånyo examinerade, först utav Prästerna, som med Guds ord dem förmante sin sanning och synd att bekänna, och sedan av Rätten. Men för denna gången allt fåfängt, och de förhärdeligen nekade.

Skedde Executionen uppå Ifwer och Elin i Staxäng. Då de framhärdeligen in i slutet förnekade till allt det som de tillförne sagt och bekänt hade. Sade sig på alla ljugit hava, och allt revocerade.

Eftersom nu desse Syndare så ständigt framhärdade, lät man både göra bön i kyrkan till Gud om Nåd och Anda att de måtte omvända sig, såväl som eljest. Och kunde man ögonskenligen förmärka, att den högste Guden rörde deras hjärtan. Ty Rangela på Lösbo fast alldeles otvungen, efter skedd execution på Ifwer och Elin, gick först till bekännelse och bekände som följer, nämligen:

Att en gång för 12 eller 14 år sedan, gick hon en gång till Fiskes, och då kom till henne en svart hund som bad henne giva sitt minsta finger på vänster handen. Som hon ock lovade honom. Och henne tycktes, vid det han gick med henne, som krafsade han på samma finger. Och följde henne så ner till stranden. Sedan hade hon alltid god lycka till att fiska.

För rätten svor nu Rangela vid Gud detta vara så i sanning, och sade att samma gång hon så kom till båten, var Hans Ebbesens Marit med på båten till fiskes. - Rangela frågades vad hunden hette; hon sade, det var ett stycke av Rämmen, och vad skulle han annat heta än Rämmen. Mera ville hon icke denna gång bekänna, men sade: "När jag kommer på min dödsstund, skall jag nog bekienna."

Samma dag ställdes åter Helga i Pilanna för rätten efter hon hade otvungen utlåtit sig vilja bekänna sanningen, och nu efter trägen och flitig förmaning gjorde således sin bekännelse och tillstod, det hon tillförne för Gustaf Farther begynt att bekänna. Sägandes sig varit på Stenkyrka Hed i Satans möte, och därtill blev hon förförd av Börta Crämars, som kom till henne och lockade henne till denna villfarelsen. Sägande Börta till Helga: "Kom och fölg mig ett Stöcke södher åth landet". Och eftersom en kvinna snart är övertalt gjorde hon ock sällskap. Men huru hon kom dit visste hon icke.

En stor skara var där emellertid församlad på Stenkyrka Hed, och Satan gick där ibland dem som en stor man, och skänkte dem vin och dryck. Som henne tycktes, såg hon Malin på Härrön, Peder Larsson och Giertru Corporals där.

Sedan sade Helga, att Börta flydde henne det hon for till mötet på; det var ett Creatur, hon tyckte liknade en fölunge, som hon menar att hon ock red hem på igen. - När Helga förehölls, att hon icke kunde komma till samma möte med mindre än hon hade först gjort förbund med Satan, sade Helga, att Börta Crämars kom henne till hjälp, och bad henne följa sig söderut.Hon ville på möte, hon som de andre. När henne tillspordes, om Börta sade ifrån, vilken som skulle hålla samma möte, svarade Helga: "Dhet måtte warit Rämmen", och han lovade uppehålla henne med vad hon behövde.

Förrän hon reste bort med Börta fick hon litet dricka av henne. Vad Börta då sade hörde Helga inte. Men sedan sade Helga att Börta "stod och puttade", och bade henne dricka i Satans namn. Drycken smakade som annat skarn eller vatten.

En djävul gick ibland dem på mötet. Han spelade på en fedla. Och var detta möte vid påsketid. Förr eller senare har han Helga icke varit på något möte, men den tiden blev hon inskriven av en ledare, som såg ut som "een Stoor man Kulladher".

Fölungen hon red på var sadlad, hon red ej skrevsle. Under tiden hon var på mötet blev den gående där hos henne.

Med bläck blev hon inskriven i Satans register, och han ville hava henne till tjänst. Börta bad henne att tjäna honom, läsa och låtsas som om hon fruktade Gud, men ej hava någon mening därmed. Den dricken Börta gav henne drack hon i Satans namn. Mot att hon lovade älska och frukta Satan lovade han att skaffa henne vad hon ville hava, men, sade Helga, det ljög han.

Börta låg neder under fölet, och som hon mente, smorde hon det. Men hurudan smörjan var, visste Helga intet; den var i ett krus. Helga spordes vilka flera de voro som var på samma möte. Hon sade det var för många av de Marstrands kvinnor, hon kunde intet så känna dem. Dock nämnde hon Glanan, Marit Byskrifwars och Karin Klockars, Malin Ruthz, som hon tyckte var där, och Ingebor Slaktars dotter som var brud på Skantzen. Kvinnor voro ock med från Tiörn på Stenkyrkamötet. Hon svor vid Gud, att hon ock kände igen Malin Ruthz på detta gillet. Därmed fick Helga avträda efter hon nekade sig intet mera veta att bekänna.

Börta Peter Holländers ställdes åter för rätten, och efter flitig förmaning till bekännelse, svarade hon sig intet hava gjort, utom det som var kommet från Jesus Christus. Då henne blev förehållet, att om hon bleve kastad på vattnet, och hon då flöte, hon då skulle bekänna, bad hon att icke måtte få komma i Bödelens händer.

Rangela på Lösbo framfördes och framviste sin minste finger på sin vänster hand, och sade att det märke som där syntes, hade hon själv skurit sig med en skärkniv. Eljest sade hon att den svarte hunden 2 eller 3 gånger följde med henne. Men vad han lärde eller talte med henne, eller vad han lovade henne, begärde hon få lov giva tillkänna nästa morgondag.

Börta Cornelius fördes fram, blev flitigt förmanter hon skulle bekänna sin sannhet. Det hon icke göra ville. Henne blev ock förehållet att trollkvinnan Malin på Härrön hade henne utlagt; haver kunnat trolldoms konst ifrån ungdomen. Vartill hon nekade, föregivandes, att hon ej måtte prövas på vattnet. Häradshövdingen Dragman berättade, att när han med flere kom till Käringön och Börta Cornelius skulle fasttagas, då, förr än de uppenbarade sitt ärende för henne, sade hon till dem: "Åre J komne hijt att taga mig; kanske är det icke iag, det tör wäre min grannqwinna Börthe, Petter Holländers. Hon hetter ock Börthe".

Inkallades Ingri, Jon Håkanssons från Oddewald och förehölls huruledes hon var utlagd av Elin i Staxäng för att kunna trolla och varit med på Satans möte. Såsom ock huru hon skall hava confererat med Elin. Förmanades nu flitigt till att bekänna sanningen. Men hustru Ingri förnekade högeligen den trolldomen lärt hava som henne tillvitats, sägandes Elin ljugit på henne. Men hon icke hört Elin conferera med sig.

Rangela på Lyr ställdes åter igen för rätten och sade, att då hon kommer på sin rättarplats skall hon bekänna allt samman.

Sedan berättade Rangela att Satan haver umgåtts med henne i 5 eller 6 års tid. Han gick ut och in i hennes hus som en hund. Desslikes legat i hennes bordbänk som en hund på halmen. Och hon har spisat honom. Han var hos henne mest när inte hennes man var hemma.

Satan tog henne också med på den backen vid Marstrand, som de bruka bleka vävar och lärft uppå, och han var skapt som en hund. Där var ingen mera med dem än den gamla Martha, Hans Ebbesens. Satan gav dem alla tre öl och mat. Flera folk var där icke. Rangela bekände desslikes, att Satan tog henne om Påsketid med sig på en hed vid Stenkyrka på Tiörn. Han gav henne en eldraka eller ett trä att rida på. När hon kom dit med honom, gav han henne mat och dryck. Där var flera som hon icke kände, de dansade och sprungo där. Satan förde henne hem igen, han kallades Rämmen.

Emedan de vittnen som rätten haver låtit skicka efter ifrån Mollösund nu voro ankomna, vilka hade varit med på båten då Per Mathsson gjorde vind med den pipan han blåste uti, ty kallades de in till förhör. Först kom för rätten en gammal man benämnd Michel Larsson, som efter avlagd ed bekände, att de hade varit ute och fiskat med sina backor, och när de skulle hem hade de seglet uppe, men vädret var mest stilla. Då sade han åt barnen, som var med på båten, de skulle ro. Per Mathsson sade då: "Wij få wähl windh!" Och han blåste uti en liten grön tobakspipa.

Då begynte vädret något litet blåsa, men som det intet kunde draga bad Michel dem åter ro. Då blåste Per Mathsson andra gången, och vinden blev starkare, men inte så stark som de den behövde. Så blåste han 3:dje gången, och de fingo vind nog. Barnen ville taga pipan ifrån honom, det han intet ville tillåta, utan kastade henne i sjön. Men Michel såg honom icke dricka någon tobak.

Anna Olufsdotter, Torbiörn Assmundssons kvinna i Mollösund särskilt inkallad, efter avlagd ed gav tillkänna att det var något över 12 år sedan, då var hon som halvvuxen, satt Michel akter i båten och hon med de andre satt mitt i den; de andra barnen var mindre än hon. Michel bad dem ro. Peder sade då: "Wij får wäll windh", blåste så i en tobaks pipa. Då kom det litet väder. Andra gången Michel bad dem ro, då blåste Peder andra gången i pipan, och kom så tämmeligt väder. Tredje gången Peder blåste, då kom ett stort väder och sunnan vind, att de kommo fort, och vattnet stod på Bingen. De andre barnen som voro med, fixerade honom, sade de ville taga pipan ifrån honom. Då kastade han henne i vattnet.

En piga, Helga Matsdotter från Mollösund, gjorde ock sin ed, och betygade sedan, att då hon var ett litet barn och var väl med på båten, är det för henne som en dröm, huru Michel bad dem ro. Per sade då han ville blåsa i en pipa, och då kom någon liten vind. Han blåste 2 eller tre gånger och de fingo starkt väder, så de seglade fort. - Anna Olufsdotter bekände ock att där var ingen eld på båten och ingen drack något tobak där.

Per Mathsson inkallades nu och upplästes för honom deras bevittnande, såsom och förehölls att han intet tobak drack. Han svarade, att det som vittnena betygat, det kan han intet gå ifrån, utan det var sannfärdigt. Och kan väl vara att han intet tobak drack. - Frågades honom, vem pipan gav. Han sade sig vilja säga så sant som han ville dö därpå, att hans moder hade lagt pipan i hans lomme. När han hade kastat pipan ifrån sig natten därefter blev hans ben avbrutet. Vidare sade han att när hans moder lade pipan i hans lomme, sade hon: "Du äst lijten min Sön,-när du orkar eij roo, kan du blåsa i dhen, så får du wäll windh". -

När han om aftonen skulle gå ut, var där före honom så månge svarta som fanns på golvet, och han korsade för sig och gick in igen. Två timmar därefter skulle han nödvändigt gå ut och låta sitt vatten, då var en tilja uppriven i förstugan, och där stod en stor svart man, som tog honom och slog honom mot tiljan så att benet hans bröts av. - Sade vidare, att när han går till sin död vill han bekänna allt det han vet och kan. Eljest bekänner han sig besovit ett ogift qvinnfolk när han ogifter var vid pass 7 eller 8 år sedan, och han stod sitt skriftermål hos prästen och böterna gav han fogden, som är nu borgmästare i Marstrand, nämligen Swen Andersson.

Häradshövdingen Dragman berättar, att Per Mathsson var därför en gång ting stämder, men mötte icke, ty sakfälldes han till en 1/2 Riksdalers stämnings försättande, men ingen dom var given i saken. - Peder Mathsson sade, att sedan han hade kastat bort pipan, blev han en gång galen och blev kastad i sjön, och var galen i många veckor.

Börta Wäfwars kom för rätten, vilken också gjorde sin ed att bekänna sanningen. Vittnade sedan, att då han Per fick ont i benet, frågade de honom var han det fick. Då svarade han: "Jag wille taga en häst i marken och wille ridha, då fallt iag af hästen och bröt benet".

Börta Wäfwars repeterade sin utsago, att Per kom en gång springande ned för berget, lade sig i en säng, sprang upp igen och kastade en qvick sölfwers posse i fönstret, ropade och sade: "Min Moder är en Trullpacka, hon will lära mig stryka qweck-sölfret på min dörghs fijskesnöre". Börta samt Anna Olsdotter sade vidare, att Per var galen förr än han blåste i pipan.

Helga i Pilanna infördes och frågades om hon ville vidare bekännelser göra; hon svarade sig intet mera veta att säga.

Därefter föreställdes Rangela på Lyr, hon bekände att Per Mathssons moder Malin på Härrön var med henne på Blekebacken och på Stenkyrko hed. Där voro ock Börta Crämars och Corporalskan Giertru i Mollösund.

Börta Cornelius blev framkallad och ville ingalunda bekänna sig kunna någon trolldom. Varför, emedan hon av Malin på Härrön, Ifwer och Elin i Staxäng varit utlagd, rätten resolverade att också hon på vattnet försökas skulle. Vilket sedan skedde klockan elva om dagen, och hon då befunnen flyta som en trollkona bunden. Och när hon blev lös given, flöt hon även väl. Stod och ända i vattnet, huvudet upp och fötterna ned. Fick intet vatten i sig, ej heller kom hennes huvud under vattnet.

Samma dag efter middagen kom Commissorial Rätten tillsamman, då Börta Cornelius utan någon tortering eller pina trädde frivilligen till bekännelse och bekände, att Satan kom till henne i hennes hus som en man, och lade sig på henne, och ville haft sin vilje med henne. Och hade så när fått sin vilje med henne, och han begynte mitt på henne. Låg där en 1/2 timme. Så fick han sin vilje, och när hon då korsade sig så vikte han. Första gången syntes han som en dvärg med en värja, och då fick han fullkommelig vilje med henne. Andra gången kom han igen ett halvt år efter och fick sin vilja med henne. Tredje gången likaså i en mans liknelse som fullkommen karl, något kal voren där han for fram. Men låg han intet hos henne som en annan människa emedan han var så kal voren. Hon bekände ock att hon var på Möte vid Näsen, där dansade de och sprungo, och Malin på Härrön och Börta Crämars och Giertru Corporals var med på gästabud.

Sedan var mötet vid Hellewijk och däromkring, och han flydde henne en bock att rida på till mötet. Hon lärde av Malin på Härrön, som gav henne dricka, och bad henne tjäna Satan. Han skulle fly henne vad hon behövde.

Dricken var vin och mjöd. Hon skulle brygga och baka, hon skulle få sälja nog. - Den som hade sin vilje med henne hette Kong Rolig. Mera ville hon gärna bekänna, men hon kan intet stort mera. - Satan döpte henne, och tog blod av hennes vänster arm, och skrev henne i hans bok, som var stor och svart. Börta visade på armen 2 ärr där han hade tagit blodet. Sade ytterligare, att när först hon flyttade från Marstrand kom Malin på Härrön till henne och lärde henne huru hon skulle ösa sitt brygg, och lärde henne konsten, men det är för många år sedan. Hon gav sig då Satan i våld, och han skulle skaffa henne allt vad hon hade behov av.

Eftersom nu uti Kongelf intet vidare kunde förrättas, förrän rannsakning bliver hållen i Marstrand, varest en stor del vore utlagde som ock examineras bör. Ty vart av Commisorial Rätten resolverat att med de här examinerade fångar begiva sig där hän.

Ställdes för rätten Karin Klockares, och tilltalades om det trolldoms väsende hon var utlagd för, och huruledes hon med Maret Byskrifwares confronterat. Den henne i ögonen bestått hade, huru hon var på Biörnängen i Satans möte, och där åt och drack med de flere församlade. Item huru drängen Anders Larsson hade vittnat, att han såg henne komma flygandes norr ifrån, och att han henne granngivligen kände på sitt svarta snörliv och röda ärmar och att hon hade bak efter sig en svart hästerumpa. Hon kom farande ståendes på sina ben i sin egen hage. Varav drängen blev helt förfärad, och sådant allt i Karins närvaro i nämnden tillstått och svurit uppå.

Karin häremot svarade, att både Marit och drängen ljuger henne uppå, och att drängen som svor var icke annat än som en pojke. Då blev efterslaget i protokollet, och befanns att samma dräng var 18 år eller 19 år gammal. Däruppå Karin intet kunde svara.

Desslikes blev henne förehållet huruledes hon hade flutet på vattnet som en gås. Däremot Karin invände, att hon höll sin anda och bet munnen ihop, därför kunde hon väl flyta. Men Marstrands protokoll av den 3 augusti 1669 vittnar här emot att hon flöt fast hon var av Mästermannen 3 gånger utkastad, och att hon icke heller vid så långt vattenbad kunnat hålla sin anda.

Rätten förmante Karin än ytterligare, att stå vid sin sanning och göra en sannfärdig bekännelse, eftersom hon av vittnen så väl som vattenprovet var om sin brottslighet övertygad. Men det kunde alls intet frukta, utan Karin allt stadigt nekade. Varför blev hon Karin till Mästermannen levererad att torteras.

Samma dag ställdes för rätten Ingebor Slaktares som ock av Stadsrätten varit resolverad skola flottas eftersom hon icke kunde gå sin dölgd, och nu på det flitigaste förmantes att bekänna sanningen och upptäcka denna trolldoms last både om sig själv och andra som hon visste. Men Ingebor ville alls intet bekänna utan hårdeligen förnekade.

Blev henne så tillsport, huruledes hennes dotter, som var Satans brud, var förkommen, efter att ingen fanns som ville veta vart hon var bleven. Ingebor svarade sig det ej veta, eller när hon avreste. Åter tillspordes henne, om det var om dagen eller om natten då hennes dotter reste, sade då att det var om dagen, och omsider bekände, att en gammel man, Anders på Wallerön benämnd med sin hustru förde henne bort till Wallerön. - Men Ingebor var då icke i hennes följe. Vart hon sedan bliven är sade hon sig intet veta.

Än förmantes Ingebor att bekänna sanningen, emedan man väl kunde tänka hon kunde inte vara ifrån sin måg och dotter på deras bröllop, ty svärmoderen skulle änteligen vara med. Men hon nekade sig hava varit på samma Satans bröllop.

Uppfördes för rätten Ingri Jutes. Henne gavs tillkänna, att hon av Glanan hade varit utlagder kunna trolldom. Därtill Ingri svarade, att Glanan hade det gjort av hat och avund till henne, ty Glanan begärde en gång plantor av henne och fick inga. - Av förra protokollet lästes för Ingri, att Maret Byskrivarens hade tillförne sagt för rätten när hon blev examinerad: "När J. kastar Ingri huvudstupa i vattnet, så flyter hon så väl som Glanan". - Ingri svarade där uppå: "Dhet må dhe giöra".

Ställdes för rätten Sidselle, Peder Ruthz, som desslikes allvarligen förehölls skola bekänna om hon kunde någon trollkonst eftersom hon och Glanan därför varit utlagda. Sidselle svarade att de hade gjort Glanan drucken på rådhuset den tid hon skulle bekänna detta.

Sedan uppkallades Kierstin, Swen Snickares dotter, vilken då hon inkom förmantes skola tillstå om hon hade lärt någon trollkonst av sin moder eller andra. Men Kerstin nekade därtill. Upplästes för henne av förrige protokollet det hennes moder sedan hon hade flutit hade sagt, att dottern var icke bättre än hon. - Kerstin sade att hon var tillfreds att hennes man finge kasta henne i om hon skulle flottas. Alldenstund nu så starka präsumptioner funnos, som ljusligen syntes förklara dessa qvinnors brottslighet. Ja, till med att Satans svärmoder Ingebor Slaktares, jämväl Kerstin Swen Snickares voro tillförne av rådstugerätten dömde till vattenprovet, efter de icke kunde gå sin dölg, och Ingri jutes av sig själv därtill begav. Ity vart resolverat att de klockan emellan 10 eller 12 den 27 flottas skulle och på vattnet försättas. Det också skedde i många folks åsyn.

Såsom nu Mästermannen var i verket att korsbinda Ingebor Slaktares och Kerstin Swensdotter samt Ingri Jutes, sutto neder på bryggan, då reste sig Kerstin hastigt och gjorde ett otroligt språng väl 6 qvarter i höjden över 2:ne båtefästen, som överst i höga bryggan fäste voro, vid pass 5 alnar ut i vattnet. Varest hon blev med hela kroppen flat liggandes på vattnet; ehuruväl hon hade intet band om sig, kunde hon intet komma huvudet eller bålen under vattnet, där hon blev liggande till dess Bödelen kom löpandes omkring på Stora brygan och sprang i en annan båt och drog henne upp. Sedan kastade han henne tillika med de andre två. Vilka alla höllo provet och flöto så lösa som bundna.

Ställdes för rätten Ingebor, Kjell Arnessons hustru, vilken av Glanan var beskylld för och utlagd hava lärt trolldom av sin moder, som kallades Glasboran. Hon förmantes att skola bekänna, om hon kunde någon trolldom. Ty Ifwer och Elin i Staxäng hade ock bekänt att de hade lärt trollkonsten av hennes moder. Ingebor svarade att hon ingen trollkonst hade lärt av sin moder eller någon annan. Hon sade dock att hennes moder kunde hjälpa folk för Morsoten med en tråd, och Koppsätta. Men om hon kunde trolla visste hon intet. Sade därhos att Ifwer och Elin gästade alltid i hennes föräldrars hus, och hennes man hade seglat med Ifwer tillförne.

Sedan inkallades Greta Mathsdotter, som av Glanan således var nämnd, att Malin Ruthz skulle utlägga henne för trolldom. Och nu förmantes till sannfärds bekännelse, om hon skyldig var i trolldoms last och denna tillvitelse. Men Greta sade sig av sådant intet veta. Ej heller någonsin varit tilltalt förr än nu. Begärde därmed försökas efter hon vet av ingen trolldom, och sade, hon nu bort confronteras med den som henne beskyllt.

Eftersom de fångar som prövade voro på vattnet intet ville bekänna, begärdes av Prästerna att de skulle besöka dem. Vilka efter nogsam förmaning ej heller kunde nå någon bekännelse av samma fångar.

Ställdes för rätten Marit i Sönna, som Rangela på Lyr hade angivit sig hava hört av andra att hon kunde trolldom. Vilken förelästes Rangelas utsago och förmantes att bekänna vad sant var. Men såsom hon alldeles nekade blev hon remitterad till tingsrättens vidare rannsakning.

Helga i Halltorp ställdes för rätten och förmantes till sanningens bekännelse på det flitigaste. Men hon ville intet bekänna ehuruväl henne förehölls vad i Marstrands protokollet av den 27 juni år 1669 befinnes. Så ock sade Rasmus Hindrichsson, att Helgas kyrkoherde hade sagt sig väl tära sätta sitt liv i vad, att hon var trollkona. Men detta kunde hos Helga intet frukta eller henne till någon bekännelse beveka.

Angående Sidselle Peder Ruthz, som har länge varit i rykte för trolldom, resolverades, att hon skulle flottas på vattnet för följande skäl:

1) Att hon är utlagder av Glanan, som Marstrands protokoll visar, 2) Hennes långliga onda rykte. 3) Att när de andre trollkonorna år 1669 flottades på vattnet skulle hon hava av fara och ont samvete låtit sin piga låsa sig i en kista in, på det de henne icke skulle finna förrän den akten förbi var. 4) Är hon i svågerskap med den gamla trollkonan Malin Ruthz som haver haft var sin broder, och varit med Malin i dagligt umgänge. 5) Alla som Glanan haver utlagt och till datum prövade äro, äre skyldige befunne.

I lika måtto resolverades, att låta flotta Ingebor Kjell Arnessons, som är trollkonans Ingri Glasboras dotter och i lika måtto av Glanan utlagd är.

Sedan uppsändes för rätten Malin Ruthz och fliteligen förmantes att bekänna sanningen, helst som hon nu var så gammal och gick på gravens brädd. Var och tillförne dömd till döden. Men såsom inga förmaningar kunde hjälpa, ställdes henne till confrontation Helga i Pilanna, som sade henne fullkommeligen i ögonen rum, ställe och flera oanständigheter där de hade varit tillsamman på Satans möten, isynnerhet var hon satt tillbords med de förnämste på samma möte. Men såsom Malin enständigt nekade, bekräftade Helga sin utsago med stor ed, där emot Malin på sistone föga visste att svara, men ej heller ville sig bekänna.

Kom Commissarial Rätten tillsammans igen, och såsom nu förmedelst de många personers flottande vart utspritt, som vore det intet under eller tecken, utan att alla människor skulle väl flyta på vattnet när det upp för öronen kom. Varför några män hade proberat sig, och låtit sig av andre binda och ut kasta den 22 juni näst förleden. Nämligen: Borgaren Anders Zandersson Key och Anders Nilsson på Lille Tullen. Av vilka Anders Nilsson haver först låtit sig utkastas i vattnet, bunden korsvis till både händer och fötter tillhopa. Då han strax är gången till grund med huvudet och ansiktet till dess de honom upp drogo. I lika måtto där efter Anders Key sig på samma maner låtit ut kasta. Och där de honom första gången upphämtat hade, och tåget i detsamma slapp oförvarnandes utur handen på honom som det höll, for han andra gången under vattnet och fick vänt huvudet upp till dess de kallades samtlige till hjälp och fingo honom upp i båten.

Detta bekräftade de med sin ed, icke allenast själva utan ock Thomas Larsson, Nils Lind och Nils Månsson, som närvarande voro till vittnes. Gåvo också med detsamma rätten tillkänna, huruledes Nils Lind och en borgare Per Krokemakare benämnd, hade efter deras hustrurs begäran dem i vattnet kastat för att i lika måtto probera. Vilka ävenså väl hava sjunkit under vattnet till botten till dess de strax hämtade dem upp igen.

Då Nils Linds hustru en lång tid därefter icke kunde tala, och haver Per Krokemakares hustru däröver måst gå till sängs i några dagar. Vilket desse män själva, samt med Anders Börgessons och hans hustru som där när varo, för rätten med deras ed bekräftar. Finnes också flere qvinnor och qvinnors personer som, förmedelst det tal som utspriddes, att alle qvinnfolk skulle flyta, haver sig själve proberat och varandra utkastat. Såsom Börta, Fredrik Hanssons hustru, med pigan Johanna Bengtsdotters samtycke henne bundit och ut kastat uti tvenne andre qvinnspersoners närvarelse. Item Ransin Fredrik Sifwers och Ingrin Augustines upphjälpte Ingrin Rasmusdotter, som sig själv utkastade.

Vilka benämde bägge som i vattnet varit hava, Johanna och Ingrin, sjönko under till de blevo hulpne upp igen, som desse närvarande qvinnor med deras ed och uppräckte fingrar betygade.

Sedan uppkallades hustru Malin Nils Fredrikssons och tilltaltes att hon av Giertru Corporal och Peder Larsson i Mollösund, så och Elin i Staxäng för trolldom varit utlagd. Och huru hon varit med dem på Satans möte, varit brudkvinna till Malin, Ingebor Slaktares dotter på Skantzen, offrat Satans präst och spelemän m. m. Till vilket allt Malin svarade, att de som detta hava i förstone bekänt på henne, hava vid executionen i deras dödsstund sådant revocerat och samme bekännelse förnekat.

Henne blev däremot förehållet, att likväl de som av ovanskrivne protokollet hava varit uppropade och utlagde, hava hållit sitt prov på vattnet, därigenom befunne skyldige, och en stor del frivilligen bekänt hava. Malin beklagade sig att de vid förra rannsakningen icke hade låtit henne confronteras med'samme personer som henne utlagt hade. - Omsider ställdes hon före, att betänka huru, och på vad sätt, hon ville sig skäligen här ifrån anklagelserna undleda och befria.

Klockan 11 samma dag blevo av Mästermannen utkastade Sidselle Ruthz och Ingebor Kjell Arnessons att på vattnet proberas. Dock icke korsbundna, utan allenast havande Särken med band tvärt om ned bunden, och sedan löse, ledige och oklippte, samt orakade och osvedde. Vilka dock blevo flytandes på vattnet som långa träbeläten.

Ehuru Halfwor rättstjänaren, både stupe så väl som och på ryggen till alla åskådares högsta förundring, och ehuruväl Mästermannen sköt och tryckte Ingebor Kiell Arnessons hustru långt under vattnet, så var hon dock så snart uppe igen, som han fick upp åran. Flytandes lika som tillförne.

Sedan inkallades skräddardrängen Anders Larsson och ytterligare förhördes om den syn han sett hade Skärtorsdags morgonen. Huru Karin Klockares kom flygandes norr ifrån skantzen då han vidstod all sin förrige bekännelse, och refererade nu lika. Lade allenast det till, att han hörde dån och susande i vädret när hon kom. Berättade ock, att en piga hos Per Jesperssons i tjänst sett henne en Skärtorsdags morgon. Denna piga förmentes nu vara död eller borta.

Uppkallades för Rätten Catharina Bengtsdotter, som förehölls att Ifwer och Elin i Staxäng haver henne utlagt. Vartill hon sade sig vara alldeles oskyldig, och kan tänka att Ifwer och Elin hade henne utlagt av hat och avund, ty hon för någon tid sedan köpte några svin av dem. Vilka en del hon fick dem igen eftersom de icke voro dugeliga, och Ifwer samt Elin lovade henne andra svin i stället igen. Men hon bekom inga. - Påstod därhos, att hon icke haver confronterat med dem som henne utlagt.

Eftersom Rätten och prästernas förmaningar intet ändå kunde verka hos fångarne. Ty befaltes Mästermannen något litet att försöka med tortyren på Ingrin jutes. Då han satte en skruv på hennes vänster arm, varmed hon efter föga tortyr gjorde för rätten följande bekännelse, nämligen.

Att Satan kom en gång till henne och gav henne i Riksdaler. Kom åter en gång, gav henne en halv rdlr., ej mera, ty han trängde till penningar. Han kallade sig Rafiel, och var som en svart man med klor. Hon var en gång på ett Satans möte med Ingri Dinnes på Brattön och Blåkullen. De fingo där någon mat, sådan mat som brukeligt är. - Framviste ett märke hon hade på sin vänster fot innan på vaden vid hälen, där Satan haver tagit blod av henne. Till mötet red hon på ett grått får, och Ingri Dinnes red på en get. - Sade ytterligare att hon 2:ne gånger har varit på Satans möten, som skedde i Dymbelweckan. Satan bad henne tjäna sig. Han skulle löna henne därför och giva henne mycket, vad hon ville hava. Men hon fick icke mer än som hon haver sagt tillförne.

Satan kom ock till henne på Gatan, men vilken gata det var minns hon icke, och han var hos henne 4 gånger. Gjorde dock inget annat än gav henne penningar. Han tillböd sig väl vela hava sin vilje med henne, men fick icke lov. Han lärde henne kärna smör i bäcken, det hon också gjorde och fick så väl smör.

Ingri Dinnes blev inkallad att confronteras med Ingri Jutes, som övertygade henne i ögonen, att hon varit med henne på Satans möte på Brattön, och där drucko de ut en Potta Öl och Wijn, och hon red på en get. Kyrkoherden Hr Lars förmante Ingri jutes säga sanningen. Då repeterade hon sin förrige bekännelse Men Ingri Dinnes förnekade till allt detta. - Än mera bekände Ingri Jutes, att Satan låg en gång hos henne; rätten frågade vad Satan sade till henne, om att hon gick till kyrkan och hörde Guds ord. Hon svarade: "Han badh henne intet anse dhet".

Kyrkoherden Hr Lars, uppå rådstugan berättade, huruledes tvenne hans döttrar med en annan piga, sett på ett tak där de stodo på gatan, en katt komma vältandes utför taket, och då han kom till gatan, försvann han, och Karin Klockares stod där istället. Detta refererade sedan Hr Larses måg Mäster Fredrik således: Att hans hustru var den ena där stod. Och var gatan trång och liten, där ingen människa var på den stunden och stället. Och det kom uppå taket, såsom några ihop vecklade räverumpor trillandes utföre, och då det kom till gatan vart det Karin Klockares, vilken tillförne där icke var.

Sedan lät Kirstin Swen Snickares dotter förnimma att hon ville bekänna sin sannhet, och vart inkallad. Vilken förutan någon tvång eller tortyr bekände, att hennes moder hade lärt henne trolldom för två år sedan i hennes hus. Hon fick henne en tråd i handen, och Satan var därhos som en svart man. Han sade åt Kirstin han skulle vara hos henne. Sedan bekände hon att Malin Nils Fredrikssons, Sidselle Tönnes, och Margreta, Thormod Nilssons voro desslikes trollkonor, sägandes dem varit med henne på Koön för två år sedan på möte. Sade ock att på tråden som hennes moder gav henne, var några knutar, därav hon en upplöste och fick sedan sin moder densamma tråden igen, sägandes Kirstin att hon lovade tjäna Satan "allt ut förut i Helfuetes".

Kirstin sade vidare att de dansade på Brattön alla fyra. När hon kom dit var de andra där före henne, och det sista hon talade med Satan var för 2 år sedan. När de voro på Koön dansade Satan allena och hon allena. Satan lovade henne något på det hon skulle tjäna honom

nom, men vad det var ville Kirstin intet säga. Hon sade sig att vela gå till sin död, på det hon bekänt haver. Kirstin förmantes allvarligen att hon intet skulle ljuga på sig eller någon annan. Hon svarade nej, hon skall intet ljuga. Sade ock att Satan kallade dem sina barn. Hälsade på dem, dock gav dem varken mat eller dricka. Han var svart klädder, och som henne tycktes, satt Margreta Tormods näst hos Satan. Hon och de som hon namngett, haver varit 3 gånger på Satans möten.

Rätten lät uppfodra Malin Nils Fredrikssons att confronteras med Kirstin. Då sade Kirstin Malin i ögonen, att hon hade varit med henne tre gånger på Satans möten. Malin svarade att Kirstin ljuger, hon var aldrig på sådana möten, Kirstin sade sig tala sanning.

Margareta Tormods inkallades till confrontation med Kerstin som sade att hon varit med på Satans möte på Koön. Därtill Margreta nekade. Men Kirstin sade sig vela dö på denna sin bekännelse att den är sannfärdig.

Efter att nu Malin och Margreta togo avträde, begärde mäster Fredrik, Malins son, vise pastor, att få gå in till och tala med Kirstin, som honom tillåtet blev. Då bekände hon lika som tillförne, oaktat han henne flitigt förmante att inte ljuga på någon.

Sidselle Tönnes inkallades till confrontation med Kerstin Henne sade Kerstin i ögonen, att hon hade varit med henne på Blekebacken och Koön på Satans möten. Därtill Sidselle fullkomligen nekade. Kerstin påstod hon varit där tre gånger med henne och sade: "Kanske edher Modher war een sådan medh". - Och var det nu två år sedan de varit där tillsamman.

Sedan togo desse avträde och Börta Cornelius vart införd. Vilken åter frivilligen bekände att hon någon resa hade varit på Satans möte. Och Jöns i Wräland var trommeslagare, han slog på en glastrumma med 2 Räfwe rumpar. Hon utlade också Börta Petter Holländers vara lika god som hon, och hade varit med på åtskilliga Satans möten. Hon blev tillfrågad om hon ville stå vid det samma när Börta Petters inkom. Svarade att det vill hon. Sade att Börta Holländers varit med dem på möte uti Hellewijk, och att Börta var intet bättre än hon. När det frågades henne om de voro många på mötet svarade hon: "Werlden är full af sådant fållk". - Hon tyckte det är fanens konst, och den går all världen över, och är underligt att Gud tillstädjer Satan sådan makt.

Börta Petter Holländers vart inkallad. Då sade hon henne i munnen, att hon var så god som hon, och har varit på tvenne möten med dem i Hellewijk. Börta Petters svarade: "Iagh är enn ärligh quinna, men du äst enn trollquinna". - Börta Cornelius sade henne skola lida såväl som hon, ty hon är intet bättre. Sade också att för Börta Petters bäste moders hus var en damm, och var för Börta Cornelius berättat, att när varmt väder var rådande tog bästemodern ett äggeskal och seglade därpå i dammen. - Än berättade Börta Cornelius att det hade varit 2 eller 3 hos henne som hon icke kände, vilka hava anmodat och tillrått skola svärja Börta Holländers fri. Därpå hon hade dem svarat att Börta Holländers är intet bättre än som hon är. Men ville icke säga ho det var som ville så övertala henne.

Lät Halfwor Andersson i Halltorp begära få tala vid rätten. När han kom in bad han om lov, eftersom hans hustru var utlagd för en trollkona, att han själv måtte få lov att svömma henne. Vilket och honom tillstaddes. Men om hon flöt skulle bödelen taga emot henne, därtill bonden samtyckte.

Trädde och i lika måtto fram Ingri Dinnesdotter, Oluf Ifwarssons hustru, och begärde att alldenstund hennes moder var utlagd, att rätten ville tillstädja henne att kasta henne ut på vattnet. Vilket ock henne beviljades. Sade ock själv, där som hon flyter, ville hon intet befatta sig med henne.

Sedan inkallades Kerstin Swen Snickares dotter och blev tillfrågad om hon ville stå vid sin förre bekännelse. Hon svarade ja; bad att bödelen icke måtte plåga henne, och när hon går till sin död ville hon bekänna sanningen. Förmantes nu att göra detsamma, och ljuga på ingen människa. Tillspordes också om hon hade avund till någon människa och därför haver utlagt de förrige kvinnor, särdeles Tormod Nilssons hustru. Hon svarade, att Tormods misstänkte henne för den torva på taket, och sade sig frukta för bödelens pina. Sitt liv kunde hon väl mista.

Då svarades henne av rätten, att bödelen intet skulle pina henne, där hon sanningen bekände, och. på ingen människa ljöge. Och förehölls henne ytterligare, om hon kunde med ett tryggt samvete väl svara Gud det hon bekänt haver. Hon sade: "Ja, dhet will hon", och tillstod sig hava varit på Satans möten. Därpå ville hon dö. - Item berättade Kerstin, att då Glanan utlade hennes moder sade Tormod Nilsson: "När J tage Moderen, så tagen dotteren medh", det vill hon bestå honom i sine ögon. - Nu frågades än allvarligen om hon bekände sanningen på dem, att de äre skyldige. Hon sade: "Nej". Frågades om de oskyldige vore. Hon sade: "Ja". - Spordes, varför hon det gjorde. - Svarade hon: "Ty hon räddes för bödelens pina".

För trolldoms skull, skohla dhe döö för trolldom, och blifwer iag frij, skohla dhe blifwa frij". Sedan lät rätten föra henne av.

Henne förehölls att det var och döden värt att ljuga livet av andra. Svarade då: "Thormo skall swara för Gudh der till, för dhen skriften; Torfuan och grytan". - Kerstin förmantes än fliteligen både av kyrkoherden som rätten att säga sant och icke ljuga; vetandes att denna pinan var ringa. emot den eviga som följa skulle. Härtill Kerstin sade att hon sagt sant på dem hon har utlagt, de äro skyldiga. - Henne förehölls, huru hon kunde komma på Satans möte, utan att hon givit sig honom i våld? - Svarade: "Dhen ene Sathan kan lätt föra dhen andre i willfarelse".

Tormod Nilsson inropades och sades honom vad Kerstin bekänt hade, och Kerstin spordes, om hon i hans närvaro ville bestå det hon sagt hade. - Hon svarade: "Skall jag gå till döden, skall Tormos hustru gå medh". - Spordes: "Varföre?" - Svarade: "Dhe quinnor kunne så wäll trolldom som hon".

Tormod sade att den avunden har stått länge mellan honom och henne. Hon tillfrågades, om hon för denna avunds skull utlagt hans hustru; Kerstin sade nej; intet ont har hon gjort honom. Tormod sporde henne desslikes, om hon och hans hustru hade varit på möten tillsamman. Kerstin svarade att både hon och hans hustru var där. Och skall hon gå till döden så skall Tormods hustru dö med. - Än spordes henne av rätten, när hon komme till sin död, om hon då ville säga sanningen, och vad den är. Hon svarade att det hon sagt vill hon vidstå.

Kyrkoherden herr Lars uti Tormods -samt Kerstins närvarelse berättade, att han hade varit igår hos Kerstin på sitt ämbetes vägnar. Då bad hon honom icke skola låta någon veta hennes bekännelse, som var, att hon ej visste beskylla Malin Nils Fredrikssons, Margreta Tormods och Sidselle Tönnes annat än som ära och gott. Och det måste hon göra i fruktan för pinan. Nu spordes Kerstin, om hon sådant hade sagt för prästen, därpå hon svarade: "Ia. Och om hon skulle döö, skohla dhe andre döö medh henne, dhe skohla antingen dhe äro skyldige eller oskyldige".

Kerstin förehölls att det hon skulle dö var stor skäl uti, ty hon var utlagd, dömd att flottas, och flutit på vattnet, frivilligen bekänt sig brottslig, givit sig Satan i våld och varit på Satans möte, ehuruväl hon ville säga sig fri för trolldom vara. - Kerstin svarade frankt: "Skall iag döö

Kyrkoherden sade, att Presidenten Roman, har sänt sedlar till honom, förrän han ville tillåta Kerstin och de flere gå till herrans nattvard, som innehålla, att presidenten förmäler att de äre dömde ledige och frij i Kongelf. Kyrkoherden Hr Lars befinnes således och vara besvågrad med Thormod, att Thormods hustru, den första, var söster till herr Larses förrige hustru. Och vid Malin Nils Fredrikssons således Fredrik Malins son, äger herr Larses dotter till hustru. - Och herr Lars var icke ombedd av Commissorial Rätten att gå till Kerstin Svens dotter.

Sedan inlade herr Lars de sedlar som presidenten har skrivit, angående Ingebor Slaktares, Ingri jutes och Kerstin Svensdotter, varuti förmäles, som varder de i Kongelf dömde till deras vanlige libertet och frihet, och Ingri jutes alldeles fri och oskyldig erkänd, såsom sedlarne 1 och 2 ad acta utvisar.

Såsom nu vise lagman Feman där emot protokollerade, sade dem icke vara frikände utan remitterade till höglovl. Kongl. Giöta hovrättens vidare högvisa betänkande om dessa personer som sig ej vela bekänna, eller kunna med vittnen tillbindas. Ty vart resolverat att låta uppkalla presidenten och honom dessa sedlar förehålla.

Kersti Sven Snickares dotter kom av sig själv inlöpandes och sade att hon är både villrådig och tvivlande. Skall hon dö och lida för trolldom, så skola de andre ock dö för trolldom, och bliver hon fri så skola de andra bliva fria. Och bad så ingen mera fråga henne där efter. Gick därmed ut igen.

Sedan som rätten nu befunnit, förmedelst den Confrontation som Börta Petters med Börta Cornelius gjort haver, och de flera skäl och motiver, att Börta Holländers icke kunde undgå att låta sig pröva på vattnet. Vart därtill resolverat och efter hennes egen begäran tillåtet att hennes dotter måtte henne utkasta. Vart ock i lika måtto tillåtet Halfwor uppå hans begäran utkasta sin hustru. Och Ingri Dinnes dotter,på deras trägne begäran att utkasta sin moder. Vilket också nu skedde.

Dock blevo de icke korsbundne, orakade och osvedde. Vilka strax blevo flytande. Då släppte de dem utkastat strax repet och levererade det till bödelen, slogo ihop sina händer och lupo därifrån. Men de utkastade kvinnorna flöto som sjöfoglar eller bräder på vattnet antingen de lades på bröstet eller ryggen. Lade ock bödelen en stor täljkniv på Börta Holländers, av orsak, att talet gick, om de fick stål på sig skulle de sjunka, men hon flöt lika fort.

Sedan inkallades Börta Holländers och förmantes att bekänna sin sanning eftersom hon väl kunde se att Gud hade låtit ske tecken på henne där hon flöt som ett trä på vattnet. Men hon sade sig alldeles vara oskyldig.

Därnäst inropades Helga i Halltorp och tillhölls att bekänna sanningen, men hon nekade, sägande sig vara oskyldig.

Ingri Dinnes blev likaså förmant att stå vid sin sannhet. Hon svarade, att hon haver lika som drömt, det hon hade varit i en grön hage, och tvenne katter revos där om dagen, och det var mellan påske och pingsthelgen sist förledne. Den ene katten var Ingebor Kiel Arnessons, och den andre hennes egn. Hon åtspordes, huru ofta hon varit i den hagen. Hon sade z eller 3 gånger, och hon skyllde att Ingeborgs moder var med henne. Omsider bekände Ingri att hon har varit med Ingri jutes i Torleby på Tiörn, på några lider och backar. - Sporde rätten, vad hon där hade att beställa, och huru hon kom dit. - Svarade, att hon rodde dit, och var där hos sitt folk. Men efter rätten förnam att hon ville intet ut med sanningen, gavs hon bödelen i händer något litet att torteras.

Då kom i Ingris närvaro, innan bödelen hunnit henne utföra, en borgare bemäld Hans Bengdtsson i Marstrand och gav tillkänna att hans son hade en gång fått hugg av Ingris son över sitt öga av en Sten. Då hade han gått till Ingri och begärt, att hon ville slå sin son, så ville han därmed vara tillfreds, det hon dock icke ville göra. - Ty tog han pojken och slog honom något litet. Modern kom då löpande med en kniv för att sticka Hans, men han tog kniven från henne, slog henne på munnen, så att han fick blod av henne på sin tummefinger. Därför undsade hon honom skola hava ont och illa. Då han litet där efter fick en sådan sjukdom, att han låg som en eländig människa aderton veckors tid, så han intet kom av sin säng. Detta övertygade han Ingri, men hon klagade att han slog henne i hennes eget hus, och sade sig icke varit vållandes i hans sjukdom eller lovat honom det onda. Och betygade Hans Bengtsson, att han fick en sådan invärtes sjuka att ingen kunde veta någon orsak till sjukdomen.

Än frågades Ingri Dinnes om hon icke hade varit med Ingri Jutes på Brattön. Hon sade, Nej, hon var där aldrig. Sedan sade hon att en kvinna som bor på Brattön gav henne en gång mjölk, smör och bröd.

Ingebor Kiell Arnessons ropades in, tillspordes om hon ej ville bekänna: Hon sade sig vara alldeles oskyldig, och ville intet bekänna. Fördes därför ut igen.

Emellertid lät man göra bön i kyrkan, att Gud ville omvända de fattige syndares hjärtan att de måtte komma till en sannfärdig bekännelse och ånger.

Ställdes åter Ingri Dinnes för rätten och fliteligen förmantes till sannhets bekännelse. Hon bekände då, att det kom en gång till henne som henne tycktes en rödbrun räv, och att hon har lärt trollkonsten för tio år sedan av Ingri Glasmästarens, som alltid gick till henne och gav henne smör och bröd. Hon frågades vad ord Glasboran brukade den tid hon gav Ingri brödet och smöret. Ingri svarade att hon sade: "Du kan icke tro hwilken god bete det är, ät dhen i fanens skin, wilt du icke äta dhen i Guds nampn". - Därvid åt Ingri upp brödbiten. Och hon såg därhos sig samma gång en svart katt. Den följde henne alltid ut och in. Hon framviste och sin högra arm varest syntes små ärr, dem hon sade den svarte katten hade bitit henne och fick där blod ut. Hon tillstod också det var sant, att när de hava givit sig Satan i våld, så få de en Diäfuel till tjänare. Tjänaren uträttar de ärenden som en befaller honom. Hon bekände desslikes att hon red baklänges på en get då Ingri jutes red på fåret. Och när de foro från Marstrand tyckte hon att de rodde på en båt till Tjörn. Men sedan de kommo till lands till Aneröd, redo de på geten och fåret. Kerstin, Sven Snickares dotter, var ock med henne på möten.

På ett års tid har nu Ingri Dinnes ingen ro haft, och Kerstin var med henne på Biörnängen. Där var många blomster. Och där var hos henne den svarte raggete hunden, som hon tillförne sagt kom till henne i hennes gård och hage. Han lovade hon skulle få både kläder och föda. Han sade också till henne: "Vad skall du i kyrkan", och rådde henne bliva därifrån. När hon kom i kyrkan, blevo hennes öron dumba, att hon intet väl kunde höra prästens ord.

Då Satan rådde henne från kyrkan, höll hon sig brav. Han var svart klädder och som en annan man. Den tiden Anna i Holta försöktes på vattnet kom Satan till henne i hennes egen gård som en räv. Hon sade att hon måste bekänna, ty de säga, att de som flyta äro skyldige, och de som neka, flyta lika väl och säger sedan att de äro oskyldige. De ljuga och säga icke sanningen när de svara. -

Börta Petter Holländers framställdes för rätten. Förmantes allvarligen hon skulle bekänna. Men hon blev fast vid på det hon tillförne sagt sig vara oskyldig. Hon frågades vad det var för lukt som kom i det hus hon var. Sade sig ha känt lukten, men vart hon for eller kom ifrån vet hon intet. - Spordes henne, vad det var för slags katter som kommo samma gång i dörren och revos; det hon sade sig intet veta. Ingewald, Gevaldigerns tjänare, efter avlagd ed betygade, att han låg i huset med Börta. Han var vaken. Då kom en lukt i stuvan. Börta sporde, vad det var för en lukt, hon bad pigan låta upp stuvedörren. Och när pigan stuvedörren upplät, kommo 4 svarta katter i dörren springandes, revos och betos, och sprungo upp igen. Och detta skedde klockan 2 om morgonen. Därav han blev förfärad och bad pigan se efter vart desse katter togo vägen, som läto så illa.

Hon gick ut att se efter, kom in igen och sade, att hon inte såg till dom. Ingewald fick ont, steg upp, kunde med största möda få byxorna på sig, gick ut i förstugudörren, satte sig att vila en timme och hade illa ont. Sedan kom han sig något före igen, dock har han klagat sig alltsedan i några dagar och varit illa tillpass, att han ännu intet är kommen sig helt före. Hans kamrat Biörn var också där i huset och låg där, han såg det lika väl som Ingewald.

Börta Petters, emedan hon intet ville bekänna, ty ställdes hon i Böfwelens händer något att pinas.

Sdan inkom vaktmästaren i Marstrand, Lorentz, och gav tillkänna, vad grovt Satans spökeri som var hos Ingeborg Slaktares i hennes fängelse, så att han visst fruktade, att Satan skulle bryta halsen av henne, och förfrågade om rätten icke ville förhöra de män, som där varit hade. Fördenskull uppkallades Adam Hansson i Marstrand, vilken bekände efter avlagd ed, att då vaktmannen och Mathis Häfner, skräddaren, voro tillsammans hos honom, kom väktaren och sade: "Iag tänker att Fanen bryter halsen af Ingebor Slaktarns, ty dhet bullrar så."

De gingo då dit. När de dit kommo hörde de, att det bullrade och skramlade så i vrärna, hit och dit, lika som man skulle såga av ett stycke järn eller en järnstång. och som en hade ramlat med en hop kopparpengar. Ljus hade de itänt, och vaktmästaren stod hos henne, förmante henne och läste för henne. Då de vände igen av läsningen av Guds ord, och när de ville fråga henne om detta sitt leverne, tog det till så hårt att bullra igen, att honom tycktes bullret kom över huvudet på honom. Och de tvenne männen som i dörren stodo, kunde inte höra för bullret vad som taltes. Han frågade Ingebor vad det var som larmade, hoh sade: "Iag wet thet intet." - Hon bekände allenast för honom, att hon av trollkonan Anna i Holta lärde att göra god gärd på ölet, och hon fick gott öl.

Clement Clementsson, Wäktaren, blev inkallad och tillspord, huru det förviste med Ingeborg Slaktares. Han bekände efter gjord ed, att han i förliden afton kom upp på torget. Hörde då att det bullrade i kalkeboden, där Ingeborg stod fängslig och uppslagen, och han gick där in. Var bullret då lika som man hade slagit ut en påse med kopparpenningar. Och det gnisslade med tänderna. Då begynte han i Herrens Jesu namn förmana Satan att vika, och då tystnade det. Men så snart han vände igen att avmana Satan med Guds ord, hördes det åter igen. Dock icke där Ingeborg stod, utan annorstädes i boden.

När då Clement förmante Ingeborg att förvara sig för Satan och tillfrågade henne, vem som varit där, svarade hon: "Dhet war allenast een lijten Gåsse, allenast hennes dotterson, och heeter Johan. Men ther war ingen annan Menniskia i huset." - Clement kunde heller inte bliva någon varse, berättade han, han gick bort och sade det för vaktmästaren Lorentz.

Hamnfogden och skräddaren, som voro hos vaktmästaren, gingo ock dit och hörde detsamma, att det larmade i vrärna och på taket. Vilket alla gode män tillika med vaktmästaren gjorde deras ed så sant vara. Väktaren hörde också, att Ingeborg sade för vaktmästaren att Anna i Holta lärde henne lägga på sitt öl, och hon fick därmed gott och väl öl.

Mäster Fredrik Nilsson trädde för rätten och anmälde Tormo Nilssons begäran, att någon hans vittne måtte avhöras, som skulle betyga vad Kerstin Svensdotter hade sagt; förrän hon kom inför rätten att sin bekännelse göra näst förleden torsdag. Därpå rätten lät inkalla Tormo Nilsson, som namngav sina vittnen, vilka infordrades att efter noga förmaning betänka vad deras ed hade att innebära, först avlade eden, och sedan vittnade som efter följer.

1) Hindrik Bagare, som sedan han hade vittnat, befanns vara Tröns Proviantmästarens löftesman, bekände efter avlagd ed, att då han kom och ville gå uppför trappan på Rådstugan, hörde han, att Kerstin Sven Snickares sade hon ville ljuga. Då svarade: "Ljug i Helfwete, bedh Gudh om then Helige Ande och sägh sanningen."

2) Jakob Tullskrivaren, efter gjord ed betygade, att då han gick ned från Allij Cammaren, då gick han ned till Kerstin Sven Snickares i rådstugugården och bad henne icke ljuga på någon. Hon svarade: "Effter dhe hafwer liuget på migh, skall iagh liuga på andra igen."

3) Karin Swen Anundsdotter berättade efter avlagd ed, att hon hade varit på Allij Cammaren. Hon gick ned till Kerstin, som stod i rådstugugården i handklovarne. Hon hörde Jakob Tullskrivare bad henne intet ljuga på någon. Kerstin svarade: "Iagh skall liuga, kan iagh slippa dher medh."

4) Petter Krogmästare kom för rätten, gjorde sin ed och sedan sade, att då han hade varit vakt, gick Hindrik Bagare in till Kerstin och förmante henne intet ljuga på någon. Därpå svarade Kerstin: "Lika som iagh är frij, äre dhe andre frij."

Ingeborg Slaktares infördes för rätten och förmantes fliteligen att bekänna sanningen, och blev henne förehållet, hurusom Satan hade larmat i Kalkeboden hos henne, när hon där var insatt, men hon ville alls intet bekänna. Och sade att så länge hon hade en bloddroppe i sig, och om hennes hjärta blev skuret i stycken, skulle hon intet hava att bekänna.

Ingeborg Kiell Arnessons ställdes för rätten. Hon ville intet bekänna ehuruväl hon därtill råddes och förmantes.

Sedan inställdes för rätten en piga Börta Jonsdotter, barnfödder i Torsby socken i en gård Skår, och förmantes fliteligen bekänna sanningen vad hon med Karin Klockares sett hade.

Då berättade Börta efter avlagd ed, att när hon gick efter färskt vatten, som hon kallade skärvatten, en skärtorsdag morgon i dagningen, mötte Karin Klockares henne, och för om henne ock tyckte hon Karin gick, men mycket fort och hastigt uppåt berget, och hon såg mycket stygg ut i ögonen, så att pigan fasade för henne. Och strax Börta kom hem sade hon det för sin matmoder. Varefter hon strax sjuknade och låg illa sjuk i fem veckor. När Börta talade om sin sjukdom begynte hon att gråta.

Efteråt, när nu Karin Klockares icke var tillstädes, efterskickade rätten henne och lät förehålla henne Börtas bekännelser. Hon nekade då till alltsamman.

Per Mathsson, som infördes; förmantes till sannings bekännelse och blev förehållen dess vikt samt föreläst de vittnen och skäl som honom var emot och över honom var betygat. Item huru han omsider hade själv bekänt och tillstått. Då sade han sig åter ingen trolldom kunna, men att hans moder och Per Larssons hustru i Mollösund ville alltid lära honom sådan trolldom och voro ofta i tag med honom att han skulle lära. Eljest berättade han, att en gång var väl ett helt tjog med kvinnfolk, såsom Per i Ellingsröds hustru Karin, Börta Peders i Mollösund och flera, komne och bankade på hans moders dörr, och krafsade på dörren. De voro lika som vanliga hundar. De tog hans moder med sig om påsketid.

Per tillspordes vart de tog vägen. Han sade, att de foro väl dit som de tillförne plägat. Men han var intet med dem - Hans moder gav honom en gång en drick vört och bad honom dricka i fanens namn, så skulle han få alltid vind, när han bläste i pipan. Och därhos var Rämmen som en svart kalv. Och hans moder talte alltid med honom, men han talte icke med honom. Modern sade för honom, att det var Rämmen. När hon for genom dörren med de andra, for hon som en annan ande och följde så de övriga bort över berget. Och den kalven som var Rämmen kallade modern sin husbonde. När hon for åstad red hon på en käpp genom dörren. Karin red på en fisk och Börta på en soperaka. När hon kom hem igen flydde hon honom pipan.

Presidenten Roman vart uppkallad och honom tillfrågat, huruledes Ingeborg Slaktares dotter Malin, som hade varit Satans brud, kom bort, och varför hon icke blev bevarad efter hon så grov missgärning bekänt hade. Han svarade sig icke kunna veta, han visste ej vad han skulle göra, ty det var besvärligt att hålla både henne och de andre. Varföre mente han och rådet, om man släppte dem, kunde man göra dem därigenom säkrare. Refererade desslikes att de kommo till honom och begärde de måtte få Herrans Nattvard. Då visade han dem till prästerna.

Slaktarens dotter var ävenså bort rymd, då han var kommen från Kongelf några dagar efter rannsakningen var hållen där. - Spordes, vem hade givit Ingeborg Slaktares dotter resepass? - Svarade presidenten: "Hon fick intet pass."

Item tillfrågades presidenten om de sedlar han givit prästerna, att fångarna voro fridömda och erkände till deras förre libertet och frihet. Därtill han svarade, att sedlarne kanske "måske" böra annorledes förstås än som dess innehåll är och orden i sig själv, nämligen, att de måtte tillåtas Herrans Nattvard. Förty blevo sedlarne honom föreläste. Och han omsider dem således korrigerade, att meningen ej är att Commissarierna dem fri dömde. Men blevo fri .gående, dem som ej i Kongelf blevo avrättade.

Sidselle Ruthz och Ingeborg Kiell Arnessons kunde till ingen bekännelse bevekas.

Per Mathsson ställdes åter för rätten och tillfrågades, vad han hade till att säga. Då sade han, att Börta Wäfwars i Mollösund är så god som han. Hennes egen moder haver lärt henne att få gunst hos höga och låga. Sade även, att Börta Peders gav Börta Wäfwars en fjärding makrill, på det hon intet skulle uppropa henne i förledet år, då de andre fasttogos.

Börta Wäfwars tog honom med sig en gång till möte, som hölls vid Giötheborg, och då var en hustru med, Ellika benämnd, hon brändes i Götheborg. Mötet hölls strax utanför där de exercera soldaterna, och skedde för tre år sedan. - I näst förledne år var han och flere i Götheborg att sälja fisk. Då kände han henne igen. När han och Börta Wäfwars kommo dit, höllo de utanför hennes dörr, och hon kom strax ut till dem. - Ellika frågade Börta: "Vad det är för en, som du haver med dig?” - Börta svarade: "Han skall strax bort igen!" - Och denna resan skedde S:t Staffans tid.

Börta Wäfwars red till mötet, och Ellika red ut, som honom tycktes, på en svart häst, men han Peder Mathsson red på en käpp. När de kommo till mötet ville de andre icke hava honom med hos sig, utan körde honom bort. Börta smorde käppen. Därpå red hon tillbaka hem igen på en halv timme.

Den 5 juli. Emedan Karin Klockares i Marstrand intet ville bekänna sanningen om sitt onda leverne. Ty tog rätten hennes sak i betänkande, och befanns efterskrevne momenta:

1) Att Karin är utlagder av de trollkvinnor Marit Byskrifwares den 27 juli år 1669 och den 31 juli att hava varit med henne på Satans möte. Haver ock med henne confronterat den 2 augusti. Item utlagder av Elin i Staxäng den 28 nov. år 1670 och av Helga i Pilanna d. 23 juni 1669.

2) År hon ock i gammalt ont rykte för trollkonst.

3) Haver hon stått sitt prov på vattnet som andra trollkvinnor, den 3 augusti år 1669.

4) Är hon med edeligt vittne övertygad att hava kommit flygandes i vädret som en fogel en skärtorsdags morgon förr än solen uppgick, då hon ock slog neder där som karlen stod, som vittnat haver.

5) Haver pigan Börta Jonsdotter edeligen vittnat hava sett henne mycket faselig fara fort omkring sig om skärtorsdags morgon, och där över Berget på Marstrands Ö.

6) Har Karin av Rådstugu rätten varit imponerat edgång med kvinnor efter lagen, den hon intet haver kunnat gå.

Varföre resolverade Commissorial rätten för desse föreskrevne skäl, att Karin Klockares är en trollpacka, och bör efter Guds och mänsklig lag straffas till livet

Ställdes Per Mathsson åter för rätten och som förut förmantes göra någon omständigare bekännelse om sina synder och sitt trolldoms väsende. Men han förpliktade sig icke mer veta än det han alleredan bekänt hade. Och att det han sagt var sannfärdigt.

Börta Wäfwars inkom och blev tillspord om hon varit med på något Satans möte. Därtill hon alldeles nekade. - Peder Mathsson och Börta confronterades med henne, och Peder sade henne i ögonen det som han tillförne på henne bekänt i Marstrand. Sade även att Börta är en slem människa och en ond ande. - Klockan 7 om aftonen reste de till Satans möte åt Göteborg. Han tillspordes om, huru länge de voro på väg dit. Peder sade, vid pass en halvtimme. Berättade ock, att när han reste till Satans möte, kom Börta till honom och bad honom följa sig. Hon var också inne i Göteborg hos sina kamrater.- Peder spordes vilka som voro hennes kamrater, och var han var eller vad han gjorde under tiden. Därtill kunde eller ville han inget besked giva.

Peder talade ock om den fjärding makrill Börta Wäfwars fick av Börta Pärs, på det hon icke skulle uppröja henne. - Börta Wäfwars svarade, att Peder ljuger på henne, hon var aldrig på sådant möte. Makrillfjärdingen fick hon av Börta Pärs, ty hon sade en gång till henne: "Nu komma dhe visst och will taga digh."

Då sade Börta Pärs: "Om dhe fråga efter migh och säija att iagh kan något, så stå't intet på migh. Och om du intet will spörja migh på, skall iagh gifwa digh en fierdingh Makrill. Men Makrillfierdingen fick hon Börta Pärs igienn, efter han intet var godh."

Börta Peders blev inkallad och förehölls huruledes Peder Mathsson hade henne utlagt kunna trolla. Därtill hon väl nekade. Men Peder Mathsson sade henne i ögonen, att hon var med dem som kom och tog hans moder med sig och foro över berget, och hon red på en soperaka.

Item ställdes ock Börta Wäfwars henne till confrontation, vilken berättade att hon en gång skämtevis sade till Börta Pärs. att de ville taga henne fatt. Då blev Börta Pärs sig så illa vid och rädder, att hon ville falla till väggen, och kastade sina nycklar från sig till henne Börta Wäfwars.

Börta Pärs bekände, att hon löp en gång vilse. Kanske hade hon något druckit. Och på det Malin på Härrön icke skulle lägga henne ut, kände hon sig för Börta Wäfwars givit Malin en fjärding makrill. - Börta Wäfwars berättade, att Malin lovat Börta Pärs, ehuru det snart kan vara tillkommet, att hon inte blev uppskriven emedan de voro för många och de voro mycket förtegna. Sade ock, att Malin på Härrön och Börta Pärs gick alltid ut om kvällen, och det var alltid en som följde henne in. Börta Wäfwars sade desslikes, att det var långt efter detta skedde som Börta Pärs lovade henne makrillefjärdingen.

Börta Pärs tillstod, att hon bett Börta Wäfwars icke uppropa sig. Börta Wäfwars förehåller ock, att hon bad henne nu på vägen, när de reste hit till Kungälv, att hon icke skulle tala om detta föreskrivna. - Vilket Börta Pärs inte kunde förneka.

Ehuruväl Börta Pärs nu så mycket själv hade måst tillstå och vart övertygad uti, hon ock givit ut sig, på det hon icke skulle uppröjas, jämväl bedet nu på vägen till Kongelf Börta Wäfwars skulle tiga med sig.

Likväl ville hon intet efter alla förmaningar något bekänna. Ty resolverades att hon skulle prövas på vattnet. Såvälsom ock Gunnar i Winnestorp, som det själv hade begärt. Vilket skedde klockan i i dagen näst därefter.

Kom herr Frans i Solberg, kyrkoherden, för rätten och blev tillfrågad om han något visste eller hade hört, att Gunnar i Winnestorp kunde någon trolldom, eller varit trommeslagare på Satans möte, som talet hade gått. Herr Frans svarade sig det intet kunna visst veta, men haver hört ett sådant rykte och ömmel om honom. Likaså betygade häradshövdingen Rasmus Hindrichsson. Herr Frans gav också tillkänna, att han på några år sedan han kom till pastoratet Solberg har mistat 22 kor, och mest fyra eller fem om året. Om aftonen, när pigorna mjölkade, fingo de väl mjölk av korna, men om morgonen fingo de stundom blod av dem. Och under de två år nu, som Helga i Halltorp har varit fängslad och anklagad för trolldom, så har han ingen olycka befunnit på sina kor, "kiör".

Peders kvinna i Ellingsrö, Karin Andersdotter, confronterades med Peder Mathsson. Han sade henne i ögonen, att hon var med de andre, som tog hans moder med sig, och Karin red på en torsk eller gråsej. Hon kom dit ridande på samme fisk, och for därmed över berget. - Karin nekade till allt detta och sade, att hon aldrig var med hans moder i sällskap.

Ambiörns kvinna i Fröjdendal på Orust, Ingebor, framställdes. Gavs tillkänna att Glanan har utlagt henne för trolldom. - Därtill Ingebor alldeles nekade, och mente att de hade taget henne för att vara Ambiörn Skomagers hustru, Angier benämnd, som länge har varit beryktad, och har länge bott i Rågårswijk, men nu var flyttad till på Morlanda gods. Sade också det nu vara en 18 eller 24 år sedan hon Ingebor flyttade från Rågårswijk.

Resolverades om Karin Andersdotter i Ellingsrö och Ingebor i Fröjdendal, att de skola utav ordinarie häradsdomaren in loco bättre examineras och dömas eftersom de befinnas brottslige.

Klockan 11 försöktes Gunnar i Winnestorp och Börta Pärs på vattnet. Och flöt Gunnar som en trollkarl. Stod stundom nästan övers i vattnet, men huvudet kunde icke komma under. Och han var icke korsbunden.

Börta Pärs var först korsbunden, sedan lösgiven. Hon flöt underligen, kunde inte få huvudet under ehuru hon därpå arbetade. Och fingo bägge intet vatten uti sig.

Efter middagen ställdes Gunnar i Winnestorp åter för rätten igen och förmantes att bekänna sin trolldoms synd, emedan han sig intet kunde undleda för Helgas i Halltorp beskyllning att hava varit med henne på Blåkullen såvälsom också alltid jätter för en trollkarl. Har ock varit i stort rykte att omkommet bägge sina hustrur. - Gunnar ville intet svara. Lät sig som han intet hörde vad som sades.

Omsider svarade han dock när hans kyrkoherde talade honom till, att han ville bekänna för Gud, alla sina synder, men ville han intet säga. Utan bad han finge gå ut och lägga sig, det honom och blev tillåtet. - Sedan ett par timmar därefter medan rannsakningen påstod berättades att Gunnar var död bliven.

Börta Pärs tilltalades nu efter vattenprovet och fliteligen förmantes att bekänna sanningen. Men som hon icke ville, sade sig icke kunna, var det bödelen tillsagt, att något sätta skruvar på henne. Då sade hon strax sig vela bekänna. Begärande åter få komma in, och när hon inkom berättade hon, att hon hade lärt av Malin på Härrön 2 år förrän Malin dödde. Och red hon med Malin på Härrön på sin egen kalv, som var rödhjälmad, bort att mjölka på Hällewijks marken eller ängen om midsommars tid, då de mjölkade 7 eller 8 kor och fingo en så full av mjölk, den de förde med sig tillbakers på kalven. Men kalven blev strax därefter död.

Börta sade att Malin var så "trå" på henne, att hon sade sig skulle lära henne en sådan lärdom som hon skulle hava gott av, och lovade att Satan skulle giva henne mycket, och hon skulle följa henne, så skulle hon fly något till huset. Sade och därhos att Malin gav henne något in. Det var liksom boning, och där var alltid hos henne en liten svart hund. Sade även därhos att hon har hört av andra, det Elin Bots och Pär Engel skall kunna något. Då frågade rätten vem som henne sagt något om dem. Börta svarade, att det hade Malin på Härrön sagt. - När Börta åt upp honingen bad Malin hon skulle göra det i den Stygges namn. Rätten frågade vad Satan kallade sig. Först sade hon sig icke minnas, sade sedan att han kallade sig Engel och belovade att hjälpa henne. Hon gav sig även Satan i våld, och han bad henne tjäna sig. Vart hon sedan for, for alltid Satan med henne som en hund.

Eljest ville hon intet mera bekänna, vare sig varit på Satans möte, ej heller gjort något ont. Men vad hon nu har bekänt, det är sant, det vill hon stå vid.

Borgmästaren Anders Larsson har efter anmodan varit hos Karin Jons, och sade att hon ingen vidare bekännelse om någon trolldom göra ville, men föregav sig hava legat några år i hordoms last medan hon i äktenskap har varit med en ogift karl, Peter Handskmakare benämnd. D. 8 juli.

Ställdes åter Börta Pärs från Mollösund fram och frågades om hon inte nu ville vidare bekänna. Hon svarade sig alls intet mera hava att bekänna och ångra, nog att hon sålunda försett sig. Tillspordes om hon vet något ont med Börta Wäfwars. Då förpliktade hon sig vid sin själs salighet att hon intet vet något ont med henne eller vet henne varit på något trolldoms ärende.

Lars Assarsson, välb. Knudt Bildtz tjänare, som hade fört Ingebor Ambiörn Skomagers till Kongelf blev inkallad och tillsades att Ingebor skall vidare examineras på lagtinget, och att hennes herre, Bildt, måtte hava henne under tiden i gott förvar.

Eftersom nu denna långa rannsakningen var fulländad skred Rätten till nogare övervägande och extraderades de skäl som för var och en person befinnes, där efter han dömes.

1) Är utlagd för en Trollkarl av Giertru Corperals, Börta Krämars. Ifwer och Elin i Staxäng.

3) Är han övertygad med 3 edelige vittnen hava för 15 eller 16 år sedan brukat trolldom med en pipa, däruti han förmedelst Satan konst haver 3 gånger blåst vind.

4) Haver han därefter frivilligen bekänt sig hava lärt trolldom av sin moder Malin på Härrön förmedelst en dryck vört han i Satans närvaro, av gestalt i en svart kalv, indruckit haver i Satans namn, däruppå han av sin moder anammat pipan hade som han skulle blåsa väder med när han icke förmått ro.

5) Bekänner han sig hava ridit på en Käpp ifrån Mollösund och till Giötheborg 8 mil väg till Satans möte på 1/2 timmes tid och sedan lika snart hem igen.

För desse överomtalade skäl dömes Pär Mathsson såsom en bekänd trollkarl att halshuggas och i båle brännas.

1) Karin Jons har varit länge uti uppenbart rykte och hållen för en trollkona.

2) Bevistes med Rådstugu Rättens Protocollen av Oddevaldh Rådstuga, att Karin jons haver varit av åtskilliga tillagd trolldom och beskyldig trolldom inför rätten och det icke kunnat lägga ifrån sig. Item övertygad hava undsagt folk dem skola ske ont, det dem hänt och vederfaret är, såsom protokollerne av datis den 6 och 7 juli 1670 utvisa. Item anno 1671 den 3 januari och den 4 dito. är pålagder sig med ed befria, men hon kunde ej utan försakade eden. - Den 5 dito haver hon själv underkastat sig vattenprovet, och lovade vilja bekänna om hon flöt. Den 7 dito emot henne betygades av borgaren Lars Philipsson, huru hon har nedsatt trolldom i hans fähus, och vad olycka honom hänt är. Det hon icke har kunnat lägga ifrån sig. Utan synes här av att hon har gjort mycket ont.

3) Är Karin Jons av en trollpacka Elin i Staxäng, hennes eget syskondebarn, utlagder vara trollkona och haver sedan med henne confronterats på Oddevaldhs Rådhus 1671 den 3 januari.

4) Haver Karin varit prövad på vattnet, och befunnen flyta som en gås eller fler.

5) Har Karin bekänt sig hava lärt beskärma sin boskap ("sitt quegh"), såsom ock att få smör och nyttan av andra människor, ja, alla sina ovänner, dem Commissorial rätten håller före vara alla Guds barn. Härtill haver hon brukat förbudne trolldoms läxor, och tämmelig högeligen missbrukat Guds heliga namn. 6) Till överflöd över sig bekänt en hordoms last, som hon i några år brukat haver.

Dömdes fördenskull Ragnilla på Lyr för denne bekände trolldom, och Compact med Satan, ifrån livet och i båle brännas.

1) Är hon av tvenne vittnen utlagder för trolldom, av Malin på Härrön och Elin i Staxäng.

3) Haver hon där efter själv frivilligen bekänt sig för många år tillbaka hava lärt trolldom av Malin på Härrön, den har givit henne både vin och mjöd att dricka. Och Börta givit sig Satan i våld, den där även tagit blod av henne och henne i sin bok in skrivit.

4) Haver Börta låtit sig döpa av Satan. Item varit med andra trollkvinnor på Satans möte.

5) Bekänner sig hava g resor fullkommelig bolat med Satan. Varföre dömmes Börtha Cornelius, för sådan diäfulskap och gruvlig trolldoms last mista sitt liv och i båle brännas.

2) Vid vattenprovet flutit som en gås.

3) Bekänner Ingri själv sig hava efter Satans begäran gjort honom tjänst, och några resor av honom anammat penningar. Item några gånger ridit till Satans möte.

Ty dömmes Ingri jutes för denna trolldom och maskopie med Sathan att mista lijf och op brännas

4) Har hon umgåtts med Satan, som undertiden varit hos henne som en Räf. Stundom som en Hundh. Ibland som en svart Katt, den sedan hade alltid följt henne. Vilken även har bitit henne märke i högre armen och tagit blod av henne. Item har hon varit på Satans möte.

Ty dömmis Ingri för sådan Samfund med Satan och trolldoms konst att mista lifuet och i båle brennas.

2) Är Kierstin dömder av Rådstue rätten i Marstrand att sig fria med lag och döld eller prövas på vattnet.

3) Haver Kierstin själv sprungit alldeles lös ett underligt spring av bryggan ut på vattnet och där blivit liggande som ett Skinn. Sedan flutit som en annan trollkona.

4) Där efter själwiljandes bekänt sig hava lärt av sin moder, som uti Satans närvaro, vilken sig som en man representerat har, gav henne en tråd med några knutar, därav hon en upplöste, och tillsade Satan att tjäna honom alltfort ända till Helfuetes.

Ty dömmis Kierstin Svens dotter för sådan Diefuelskap att efter egen bekännelse aflifvas och i båle brännas.

5) Själv bekänt frivilligen sig hava lärt trolldom av Torbor i Halltorp, såvälsom av Satan själv, den ock har tagit blod av hennes högra ben, därav hon har uppvist ärr.

6) Haver hon bekänt sig haft nyttan av prästens kor i Solberg, vartill hon sade sig hava brukat vita katter.

7 ) Kännes sig Helga hava varit med flera på Satans möte på Blåkullen, och där räckt honom händer och lovat komma igen.

3) Är hon ock av Börta Wäfwars övertygad att budit henne sig till att hon icke skulle oppröja henne.

5 ) Haver Börta själv bekänt sig lärt utav Malin på Härrön 2 år förrän Malin dödde, som hade givit henne en drick, till smak som boning, den hon drack i Satans nampn, då han vart som en svart hund tillstädes.

6) Kännes hon ock hava givit sig Satan i våld, som hade bett henne tjäna sig.

7 ) Bekänt sig även hava ridit på en kalv med Malin till Hellis engh, och mjölkat grannarnes kor ("Köör").

Ty dömmis Börta Pärs för sådan vederstygglig trolldoms synd att aflifvas och i båle opbrennas.

2) Är utlagder först av trollkonan Glanan i Marstrand, därnäst av Iwer och Elin i Staxäng. Sedan av Börta Cornelius som med henne har confronterats, och betygat att hon har varit med henne på två möten.

3) Uti hennes logemente farlige tecken fantes nu under denna pågående rannsakning, och Profossen som här efter strax frågade har på timmen sjuknat.

2) Varit tillförne dömd till laggång av Rådstu Rätten, och när hon däråt brast, skulle hon prövas på vattnet. Men har intet kunnat gå sin döld.

4) Haver Satan gruveligen spökat i fängelset hos henne, som protokollet utvisar. Men hon dock till ingen bekännelse antingen med gode eller onde förmåtts. Allenast bekänt lärt av Anna i Holta göra så, att hon fick nog gott öl.

3) Haver flutit på ryggen på vattnet och obunden såsom ett bräde eller halmkärv. Kan dock till ingen bekännelse bringas varken med gode eller ondo.

3) Haver hon flutit på vattnet obunden på bröstet och ryggen som ett bräde. Kunde dock till ingen bekännelse bringas huru rätten sig där om bemödade.

Varföre efter man för desse ovantalte personers hårdnackenhet icke kunde nå deras sannhetsbekännelse. Rätten kan dock ingalunda hålla dem oskyldiga. Dy remitteras de samtelige under kongl. hovrättens högvisa betänkande.

Malin Nils Fredrikssons, som av Giertru Corperals och Pär Larsson gavs sak för hava varit med på Satans bröllop, med Ingebor Slaktars dotter Malin. Item av Elin i Staxäng haver Malin och Marit utlagts, men äro icke med någon av desse confronterat.

Och ehuruväl alla de förenämnde hava revocerat på rättarplatsen i dödsstunden de bekännelser som de gjort haver, så finnes likväl det nu dubicus sak, och mycket var falskt i deras revocation, eftersom någre haver flutit och bekänt sedan desse äro avlivade. Malin har ej heller före desse trollpackors utläggning haft något ont rykte om sig.

Sist har Kierstin Suensdotter som nu är dömd utlagt Malin och med henne confronterats, och i ögonen sagt henne varit med sig på Satans möte. Men förmedelst Kierstins "huckachtige” tal, isynnerhet att hon sagt sig skola ljuga om hon kan slippa därmed. Ty kunde Commissorial rätten intet vidare göra i denna mörka sak utan förmenar i Kierstins ytterste bekännelse närmare kunna få sanningen och härmed hemställer detta den höglovliga Kongl. Hofrättens Högvisa betänkande ödmjukeligast.

Angående Greta Matzdotter, så befinnes hon ej direkt vara utlagder utan nämnder av Glanan, att Malin Ruths skulle henne utlägga, det aldrig skett är. Haver ej heller med Glanan confronterats, dessutan och eljest alltid haft ett ärligt namn. Ty kunde rätten icke göra henne saker.

Angående Catharina Bengdts, så är Ifwers i Staxäng utläggning före hans revocation skull dubieus. Hon haver ej heller med honom confronterats. Befinnes ock att Ifwer har dragit hat och avund till Catharina Bengdts för ett svin, därföre hustru Karin fordrade rätt av Ifwer, som orätte pengar hade tagit. Kan ej heller förnimmas hustru Catharina tillförne varit i något ont rykte. Ty kunde Commissorial rätten henne icke saker göra, utan Gud vill något närmare i denna sak upptäcka.

Angående Cidsel Tönnes och Margreta Tormods. Så kan Rätten för Kierstins huckaktige tal och bekännelse, dem icke sak göra. Helst emedan de tillförne haft ett ärligt namn och av akterne ljusligen befinnes att Margreta Tormos till stor del av avund är utlagd. Det övriga är Gud allena bekant.

Anno 1671 dhen 10 och 11 Nov. resolverades efterskrefne Criminaldomar ifrån Bohus lähn af

Henricus Georgius, Gabriel Gyldengrijp, von Falkenbergh, Tordh Bondhe, Johan Örnewinge, Johan Stierna, Nils Lindegren, Olaus Gammal, Ericus Drysenius, Paul Rudbeck, Nicolaus Sparrman, Michael Wisius.

Den vidlyftige Commissorial rannsakning med påföljande domar ifrån Bohus län, över åtskillige personer som för trolldom varit för rätta ställde, av vilka to st., nämligen Per Matzon i Mollösund, Karin Jons i Oddewalla, Rangela i Lisbo, Helga i Pilanna, Börtha Cornelius, Ingred Jutes, Ingred Dijnes, Kirstin Swen Snickars, Helga i Halltorp och Börtha Pers i Mollösund, vilka alla omsider frivilligen, Karin Jons undantagandes hava bekänt sina med Satan gjorde förbund och därunder övade mångfaldige trolldom, och därför dömde att halshuggas och i båle brännas. Samt Karin Klockars, som sådant icke bekänna velat, av åtskillige uppdragne skäl dömd att straffas till livet.

Börtha Petter Hollenders, Ingeborg Slaktars, Cidsela Per Ruthz, samt Ingeborg Kiel Anderssons haver Commissorial Rätten av uppdragne sannolika skäl, och flytande på vattnet, icke kunnat frikänna, utan till Kgl. Hofrättens omprövande remitterat.

Såsom och Malin Niels Fredrikssons, vilken av 4 personer är för trolldom utlagd, det de dock icke kunnat bevisa utan sedermera återkallat, såsom en mörk sak till Kongl. Rättens högvise betänkande hänskjutit.

Men Gretha Mathsdotter, Chatarina Bengts, Cidsela Törnes, Margareta Tormos, Cidsela Simonsdotter, och Ingred Jon Håkanssons^. haver Commissorial Rätten intet kunnat härutinnan döma skyldige, vidare än henne Ingred allenast blev pålagt sig med laggång fast är att purgera och befria.

Härföre bliver Commissorial Rättens dom över Per Matzon fällder, härmed utproberad och gillad, var efter Per Matzon skall med det första forderligaste halshuggas och i båle brännas.

Varför skall Rangela i Lidsbo efter Commissorial Rättens, dom, och sådant sitt bekände gjorde complott med Satan halshuggas och i båle brännas.

Varför bliver Commissorial Rättens dom över Helga i Pilanna fällder, här med adproberad och gillad, varefter hon med det första skall halshuggas och i båle brännas.

Varför adproberas och gillas härmed Commissorial Rättens dom över Börta Cornelius fällder, varefter hon med första skall halshuggas och i båle brännas.

Ingrid Juthes vad anbelanger, så befinnes av rannsakningen:
1) Att hon är av Glanan och Marit Byskrivares utlagder.
2) Flutit under provet som en gås.
3) Gått omsider, dock först efter någon utstånden tortyr, till den bekännelsen, att Satan kommit till henne som en svart man med klor, kallande sig Sufiel, och då givit henne t silverdaler, och sedan 1/2 sldlr.
4) Ridit till Satans möte på ett grått får.
5) Låtit sig på mötet av Satan med mat och drick bespisa, vilken
6) Taget blod av hennes vänstra fot, varest märke än är synt vara.
7) Legat en gång när honom.
8) Satan bedit henne intet anse Guds ord i kyrkan.
9) Lärt henne ock att kärna smör i bäckar, varmed hon fått nog smör.

Varför adproberas och gillas Commissorial Rättens dom över Ingrid Juthes fällder, varefter hon med första skall halshuggas och i båle brännas.

Ingrid Dinnes angående, så har hon: Confronterats med Ingrid Juthes, vilken haver övertygat att
1) ha varit med sig på Satans möte.
2 ) Flutit under provet som en gås på vattnet.
3) Omsider själv bekänt, det hon för lo år sedan lärt trolldom av Glasboran, då hon åt upp smör och bröd i Satans namn.
4) Han då varit tillstädes i en svart katts liknelse.
5) Följde henne sedan ut och in.
6) Framviste hon några ärr på sin högra arm, varest han Satan henne bitit och tagit blod ut.
7) Ridit baklänges till hans möte på en gris.
8) Satan rått henne inte gå i kyrkan, och när hon dit kommit, äro hennes öron sådana blevne, att hon föga hört prästen.

Varför bliver Commissorial Rättens dom över henne Ingrid Dinnes fällder, här med adproberad och gillad, varefter hon med det första skall halshuggas och i båle brännas.

Kirstin Swen Snickars beträffande, så är hon:
1) Utlagder för en trollkona av Glanan och Ingrid Dinnes.
2) Dömder av Rådstugerätten i Marstrand att gå lag och det ej gillat prestera.
3) Vid det hon skulle prövas på vattnet, haver hon gjort ett otroligt språng ut av bryggan. sex qvarter högt och fem alnar ut i vattnet, varest hon är bliven liggande som ett skinn, sedan flutit som en annan trollkona.
4) Varefter har Kirstin frivilligen bekänt sig då för två år sedan lärt trolldom av sin moder, vilken givit henne uti Satans närvaro, den sig som en man då representerat haver, en tråd med några knutar uppå, varav Kirstin upplöste en, och lovade att tjäna Satan allt för ett till helvetes.
5) Bekänt sig varit med flera på Satans möte.

Varför skall Kirstin Swen Snickars efter Commissorial Rättens dom halshuggas och i båle brännas.

Helga i Halltorp beträffande, så befinnes hon
1) Av trollkonan Glanan vara utlagder.
2) Haver hon visserligen bekänt sig lärt trolldom av Torbor i Halltorp för fyra eller fem år sedan.
3) Glanan till Satan, som var där i liknelse av en hund, blod av sitt högra ben givit, varefter ock ärr är synt vordet.
4) Ridit till Satans möte överst på Blåkullen, på en soperaka.
5) Bekänt sig hava tagit nyttan av Hr Frantzes kor i Solberga genom vita katter. Vilket också prästen med sin stora skada i sanning befunnit.
6) Tagit Satan i hand på möten, varest han gått som en lång karl. Vilket allt nogsamt betygar Helgas med Satan ingångna förbund, varför hon med de andre billigt halshuggas och brännas kunde.

Icke desto mindre, efter som Helga haver emellertid beklagat sin stora villfarelse hon var råkad uti, viljandes gärna bedja Gud om förlåtelse. Alltförty skall Helga i Halltorp, som sina synder inför sina domare frivilligen bekänt och högeligen angivit haver, förskonas från elden, och allenast halshuggas samt på rättarplatsen nedergrävas.

Börta Pers i Mollösund anbelangande, så är hon:
1) Av Per Mathsson utlagder för en trollkona, som vid confrontationen dem emellan betygat henne ha varit med på Satans möte.
2) Desslikes utlagder av Malin på Härrön.
3) Tillstått sig givit Börta Wäfwars 1/4 tunna makrill, att hon icke skulle uppdaga eller uppropa henne, och sedermera flitigt bedit henne därom.
4) Flutit under provet som en gås.
5) Haver omsider Börta frivilligen bekänt sig ha ätit honung i Satans namn, som Malin på Härrön henne gav.
6) Ridit med Malin till Hellenewiks äng på sin kalv, och där mjölkat en så full mjölk av 7 eller 8 st. kor.
7) Haft Satan hos sig som en liten svart hund, den där kallat sig Fingell. Item: 8) Givit sig Satan alldeles i våld.

Dy kunde fuller Commissorial Rätten dom över henne fällder simpliaiter adprobera, och hon till elden dömas. Men som hon varit proberad och sina synder ångrat, haver Kongl. Rätten, till att beveka andra till sådan botfärdig bekännelse, rådsamt eraktat, henne för elden förskona jämväl sådant uti själva domen författa låta.

Varför skall Börta Pers i Mollösund, som missgärningen inför domaren frivilligeri bekänt och den ångrat haver, förskonas från elden, och allenast halshuggas samt på rättarplatsen nedergrävas.

Malin Ruthz angående, så ehuruväl hon också tydeligen haver velat bekänna sitt med Satan ingångne förbund, så finnes likväl:

1) Att hon utav den rannsakningen som hölls i Marstrand 11 juli 1669, är av Rangela Jöns Swenssons omständeligen utlagder för trolldom.
2) Rangela henne i munnen sagt, att hon för 30 år sedan suttit i en katts skepnad på brunnskaret, och blev då av sin man slagen med en spann, så hon föll i brunnen och slog sig hål på benet. Vilket Malin så vida har vidgått, som hon nu svarat, att det var länge sedan det skedde.
3) Haver Rangela enständigt tillagt henne Malin att hava nedersatt Kopparhästar i sjön tillika med flera, att därmed vålla Sillfisket ifrån landet.
4) Haver Malin själv begärt att prövas, och flutit som en gås.
5) Haver tvenne av vakten berättat, sedan Malin om middags tid, vid det hon låg och sov, begynt att gröla, och strax med den lösa handen strukit handkloverna av sig så lätt som en handske. Vilka dock voro fast läste. Varandes sedan omöjeligt att få dem tillbakers igen över handen, sedan Malin vid tillfrågan svarat att de föllo av hennne i sömnen. Som dock utan Diefwulens konst och hjälp varit omöjeligt.
6) Haver Waktmästaren Hans Zachrisson med fyra andra av vakten berättat, att Malin Klockares emellan 10 och 12 den natten haver legat 1/8 timme uti sådan ruptur eller estasi, att hon qasi ab anima deserta och helt kall, varken med ropande, sparkande, slående i ryggen eller andra medel har kunnat uppväckas, förr än de Korsat över henne, då hon fått liv igen och strax snarkat så friskt, som henne alls intet hade skadat. Nekande sig ock, att alldeles ha mist andan eller varit dånad Av vilket onaturliga anina deliqui också nogsamt prövas, och framgår det hennes själ då varit uti Satans våld.
7) Haver ock Rangela så enständigt påstått, att Malin är en trollpacka, att hon sagt sig vilja dö därpå.
8) Detsamma har även Marit Byskrifvares gjort, påståendes, att hon Malin för 26 år sedan varit med henne på Biörnängen uti Satans gästabud och där företrätt främsta rummet vid bordet. Med flere omständigheter, varuppå hon Marit vill frivilligen dö.
9) Haver Malin alltid haft om sig ett slemt och uppenbart rykte.
10) Är hon ock av Malin på Härrön utlagd för orykte och principeliste Trolldiefvuel.
11) Av desse kraftige skäl är Malin av Borgemester och Rådh i Marstrand den 2 augusti 1669 dömder till döden.
12) Haver Helga i Pilanna nu under denna sista hållna Commiss. rannsakningen bevisat Malin i ögonen rum, ställa och alla omständigheter, varest de varit tillsamman på Satans möten, där Malin tagit främsta rummet. Vilket, när Helga omsider det med stora eder bekräftat, haver på sistone Malin föga där emot vetat att säga, men ej heller sig bekänna velat.

Varför bliver Stadsrättens dom över henne Malin Ruthz fällder, här med adproberad och gillad. Var efter hon med det första skall halshuggas och i båle brännas.

Karin Klockares angående, så förnimmes hon sedermera vara genom döden avgången. -

Dock likväl efter som hon: 1) till allt stadigt nekat. 2) Ej heller med några skäl henne är bevisat, att hava ingått med Satan något förbund, 3) av Bödelen varit skräckeligen pinter och torterad, dock icke bekänt på sig någon trolldom utan allenast fast vidskepelse, läxor och konster, och 4) är fördenskull tryggast, i anledning av domare reglerna, uti sådane högmål varest jäv finnes. att gripa till det expediment, som säkrast är.

Varför bliver Karin Jons, för livsstraffet frikänd. Men skall för sina förövade grova handlingar och åtskillig vidskepelse, ävenså hordoms last, skarpt kåkstrykas, och sedan förvisas landet evärdeligen.

Anbelangandes Börta Petter Hollenders, så haver hon
1) Alltid om sig haft ett slemt rykte för trolldom.
2) Är utlagd av Glanan, Ifwer och Elin i Staxäng.
3) Även av Börta Cornelius, vilken under confrontationen stadigt påstått Börta ha varit med sig på tvenne Satans möten.
4) Bekänt någon varit hos sig, som har bedit henne svärja Börta fri.
5) Är Börta svönder av sin dotter efter hennes egen begäran och flutit som ett trä, oaktat bödelen henne strax mottagit och lagt på henne en täljkniv. 6) Haver Ingerwald Gevaldigers tjänare, och Biörn, bevittnat sig känt en gräseligt stark lukt i Börtas stuga om natten, och när hennes piga läste upp dörren, då satt där 4 st. svarta katter, som revos, och strax foro sin kos. Varav Ingerwald strax fick ont. Vilket allt fullo giver starka präsumtioner till Börtas brottslighet uti trolldom.

Dock emedan hon 1) stadigt till allt sådant nekar, ity ej heller med skäl eller vittne fullkommeligen är övertygad. Dy haver Kongl. Rätten rådsammast prövat att bruka desse expediment:

Börta Petter Hollenders skall intet annat veta i fängelset, än att hon skall dö. Dock fuller ut föras på rättarplatsen. När executionen av de andre missdåderskorna angår, att höra om någon av de andre kunna henne något övertyga på sitt yttersta. Varför hon där behålles till sist. Kunna då inga flera skäl framkomma. än härintill äre kundige, skall hon förvisas landet. Men bekänner hon sig själv uti trolldom vara skyldig, skall också hon justificeras och brännas.

Sidsella Pehr Ruthz beträffande, så emedan hon
1) Är utlagd av Glanan.
2) Stått uti ett långsamt elakt rykte.
3) Låtit sig läsas neder uti en kista av Elin sin piga anno 1669, när de kommo för att taga henne och hon jämte de andra trollpackorna skulle kastas i vattnet.
4) Är hon besvägrad med trollpackan Malin Ruthz, och med henne ett dageligt omgänge brukat.
5) Äro ock alla som Glanan utlagt, skyldige befunne. Vilket allt fuller intet övertygar, dock tämmeligen graverar henne Sidsella att vara med trolldom inficerad, oansett hon helt och enständigt där emot nekar.

Varför skall Sidsella Per Ruthz uti fängelset av prästerskapet i andre gode mäns närvaro biktas, icke annat före eller under bikten vetandes, än hon skall dö. Dock intet med de andre utföras som justificeras skola. Bekänner hon sig icke uti trolldom brottslig, skall även hon givas fri och ledig. Men bekänner hon något, skall hon behållas uti fängelset och Kongl. Rätten hennes bekännelse tydeligen och omständeligen strax notificeras. Skulle hon även tillstå sig hava gjort förbund med Satan och trolleri övat, skall hon på sådan händelse med de andre avrättas och i båle brännas.

Ingeborg Kiäll Arnesson vad angår, så graveras hon:
1) Av Glanan utlagd, att hon skall av sin moder Glasboran hava lärt trolldom.
2 ) Har under provet i vattnet flutit som ett träbeläte och följde ådran upp tillbakars, när hon av bödelen nedertrycktes. Men som hon icke är uti trolldom befunnen skyldig, och därtill stadigt nekat haver. Alltså haver Kongl. Rätten prövat rådligast, att procedera med henne även så som om Sidselle Per Ruthz är här över före berört.

Malin Nils Fredrikssons beträffande, så ehuruväl hon av Giertru Corporals, Pehr Larsson och Elin i Staxäng, som redan har stått sitt straff, 1) varit utlagd för en trollkona.
2) Kirsti Swen Snickares och under den senaste Commissorial Rannsakningen med henne confronterad, bekänt henne Malin skola varit 3 gånger med på Satans möten.

Dock likväl emedan hon Malin: 1) Befinnes av actis alltid bestått av ett gott namn och rykte. 2) Till allt detta hårt och enständigt nekat. 3) Har Giertru Corporals på sitt yttersta revocerat sin bekännelse och ganska undskyllat Malin Börjesdotter. 4) Pehr Larsson ock med hög ed återkallat sin förre bekännelse, när han skulle gå till sin död. 5) Elin i Staxäng desslikes vid sin dödsstund bekände sig ha ljugit på alla hon hade utlagt, och således alla dessa sin revocation med döden bekräftat. 6) Kirsti Swen Snickares har ock varit uti sin bekännelse så "huchaktlig" stundom jakat, stundom nekat, att alls ingen tro kan sättas till hennes bekännelse. Utan fast mera skattas för vrångvis och osann, eftersom hon sagt sig skola ljuga på andra i fruktan för bödelens pina. Så mycket mer som även: 7) Chrstianj Recess, Art. 18, förbjuder att någon trollkona må givas vitsord. 8) Är henne intet tilllagt.

Varför bliver Malin Börgesdotter av de härtill inbragte skälen för sådan trolldoms beskyllning alldeles fri känd och vid sin förre heder confirmerad. Varöver henne även ett öppet avsked meddelas.

Giertru Matzdotter, som allenast av Glanan är nämnder att skola ha varit av Malin Ruthz för trolldom beskylld, vilken Glanan strax återkallat haver, bliver härmed för sådan missgärning alldeles frikänd och vid sin förre heder och värde maitinerad och erhållen.

Margareta Tormods beträffande, så efter Kirstin Swen Snickares henne för grova trolldoms laster haver utlagt, haver hon dock strax revocerat, sägandes sig skola också ljuga på andra som vittnen betygat. Dessutom har Commissions Rätten befunnit henne Kirsti sådant av avund gjort. Eljes haver Margareta om sig haft ett gott namn och rykte.

Varför bliver Margareta Tormods för denna Kirstis beskyllning alldeles fri och oskyldig erkänd och fördenskull härmed sin förre ästime, heder och värde utan någon förvitelse, conserverad och behållen.

Sidsela Tönnes angående, så oansett också hon är av Kirsti Swen Snickars utlagd, så har hon likväl sådan sin bekännelse icke med någon trovärdig omständighet kunnat betyga, utan fast mera själv den strax återkallat, att man alls ingen tro kan sätta till hennes oförvägne och variable relationer, som förr är bevist. Dess utan haver Sidsela alltid haft ett gott namn och rykte. Varför bliver ock Sidsela Tönnes för slik Kirstis oförvägne beskyllning alldeles fri och oskyldig erkänd samt vid sin förre ästime, heder och värde, utan något förvitande, alldeles härmed beskyddad och erhållen.

Sidsela Simmensdotter beträffande, så: 1) oansett hon varit av Börta Sönnerborg utlagd, haver Börta dagen där efter sådant revocerat, 2) Sidsela eljest alltid haft om sig ett gott rykte och ärligt namn. 3) Denna sin olycka med modiga tårar beklagat, som hon var, förmedels Börtas osannfärdiga angivelse, råkad uti.

Varför bliver Sidsela Simmensdotter från sådan Börtas beskyllan alldeles frikänd, och vid sin förre heder erhållen.

Catharina Bengts, oansett hon är av Ifwer och Elin i Staxäng utlagd, har dock Commissorial Rätten prövat sådant vara av avund skett, för några svin som Catharina av dem köpt, och sedan återskickat har. - Så bliver även hon för sådan deras beskyllning alldeles fri känd och vid sitt förrige stånd, heder och värde conserverad och erhållen.

Ingrid Jon Håkanssons vad anbelangar. Så ehuruväl hon är av Elin i Staxäng utlagder, haver dock Elin på sitt yttersta sådant revocerat; finnes ock Ingrid eljest hava ett ärligt skutsmål.

Varför bliver Ingrid Jon Håkanssons för sådan Elins beskyllning frikänd och vid sin förre heder erhållen.

Vad Marit i Sönna, Karin Arfwedsdotter i Ellingseröd och Ingebor Ambiörn Skomakares vidkommer. Så bliver de härmed efter Commissorial Rättens gottfinnande, remitterade till sitt ordinarie forum. Där vidare att examineras och förhöras. - Sidsela Mathzdotter i Kongelf befrias till dess Gud vidare täcktes något om henne uppenbara.

"Kort Extract och Relation om dhe Thrållfolck, som efter Hög. Kongl. Hof Rättens dom, sampt epter Hans Exella och Nådhe, Högwällborne Herr Gouverneurens ordre, blefwe Rättadh på Tiöern d. 27 Januarij 1672."

Efter de alle gingo ifrån den bekännelse, de have vidgått vid deras domars avsägande, dy voro fångarne flitigt förmante av prästen herr Anders på Tjörn, samt kyrkoherden herr Matthis i Thegneby och capellanen herr Wincent samt capellanen herr Jöns på Tjörn. Dock allt utan någon frukt, evad flit både prästerskapet samt häradshövdingen och jag därvid använde, varpå följde efterskrivne relation vid deras avgång, nämligen:

Om Trollkarlen Pär Madzen av Mollesund. så var han så förhärdad, och sade sig vara alldeles oskyldig, och ropade högt och bad man icke skulle låta dem vederfaras något ont, som han hade beskyllt för trolldom, och sade de voro oskyldige. Men sade sig själv vela dö. Bekände sig hava begått ett hor, det han förr hade bötat för, vilket förtröt honom nu. Och som han gick till bålet beskyllde han Börta Wäfwars i Mollesund, att hon kom honom i den vånda, om den pipa, han var beskylld för att göra väder med. Och när han kom på bålet sjöng han ett vers av en psalm och gick så till sin död.

Trollkonan Rangelle i Lösbo ropade, som den förre, och sade sig vara oskyldig. Ropade, att häradshövdingen Peter Dragman skall möta henne inför Guds stränge dom innan påske.

Trollkonan Kjerstin Swen Sneckers ropade och sade sig vara oskyldig, och sade Tormo Nielssön i Marstrand skulle innan påske möta henne för Guds stränge dom eller Helvetes port, för att han först var den, som angav henne för trolldom.

De övrige trollfolk, som blev rättade, var Helga i Pilanna, Börta Cornelius, Ingri Jutes, Mali Ruthz och Börta Pärs. De voro ock förhörde, och sade sig vara oskyldige, och gick var således till sin död utan något vidare föregivande.

Börta Holländers av Mollesund blev också efter domen utförd på rättarplatsen "retterstedet". Hon kunde icke gå, utan de ledde henne. Hon föregav sig icke kunnat gå, sedan hon varit i Marstrand inför rätten, sade sig också ingen trolldom kunna. Men syntes som hon intet varit vid sitt förstånd. Sade sig hava lärt av en Juth, som for av landet, att när hon brygga skulle, skulle hon slå av sitt eget vatten i ölkruset, så skulle ölet snart bliva sålt. Det hon ock ofta brukat hade. Och sade sig vara så fruktelig, syntes lika i åthävor, som de andre trollfolk haver sig ansett, när de hava gått till deras bekännelse.

För hennes svaghets skull, samt för den bekännelse hon nu gjorde, haver man nu icke kunnat över henne låta göra executionen. Men blev hemsänd till vidare order. Och efter som Kongl. Rättens dom lyder, att hennes gods skall vara förbrukat, så fanns där nu intet annat än den gård hon bor i på Käringön, och litet kläder i en säng, som icke var av synnerligt värde. Men förra året eller två, tre sedan, hade hon haft god förmåga. Men vart det nu var hänvänt, vete Gud, om icke hennes barn det skall hava till sig tagit. Vidare förekom intet vid executionen, eller annat dess väsen.

"Dhette Jagh på dhet Wunderdånligeste Eders Exell:s och Nådhe thill hende sänder epter order, och herhos förblifwer”